Skönt att skiljas

mm, måste erkänna att det är rätt skönt att väl ta klivet. Har som du kort skriver haft upp och nedgångar i förhållandet under lång tid, flera år men samtidigt under den tiden haft många bra stunder. Vill inte uppmuntra er som ännu inte bestämt er, det ör just den "lilla" detaljen som dör min del var problemet. Väl gjort = skönaste känslan. Får man vara nyfiken och fråga varför du stannar i ett destruktivt förhållande?

Hej Bagarn! Jag är fullt medveten om alla olikheter och att alla skilsmässor har sina egna storys och varianter. Syftet med mitt inlägg är inte att starta en vid debatt om allt ifrån otrohet till olyckligheter av dess olika slag. Jag tror dock att det finns en del som mig själv som står inför situationen där man eg redan bestämt sig för att skiljas men ändå inte vågar. Vi drog ut på tiden, drog ut på tiden och drog ut på tiden men visste eg att det inte kommer att hålla... Jag vill bara ge lite mod och kraft att våga ta klivet. Från början var det inte båda som ville skiljas men det mognade och växte fram till ett OK från båda till sist. VI har också för övrigt varit noga med att vara reko mot vår dotter, bl.a. genom att inte diskutera i hennes närhet m.m.. Jag vet att just denna del kan vara mycket svår, men det underlättar väldigt mycket när man väl delar på sig om barnen känner sig trygga med föräldrarnas val.

Tack Bagar! Precis som du verkar mena är det lite av syftet med inlägget att det faktiskt går att dela på sig med relativt positiv utgång, sannolikt svårt att vara helt opåverkad så klart och allt får ta sin tid m.m. Många inlägg beskriver svårigheterna vilket medför än mer tvivel och rädsla till den som står inför faktum. Det måste som sagt inte vara så himla nattsvart. Till dig Anonym; tack för ditt svar! Tror väldigt många känner igen sig i precis det du skriver och har själv varit i liknande situation under många år, upp och nedgångar där hoppet och viljan att hålla ihop p.g.a. många faktorer aldrig vill ta slut. Jag vet inte vad som är rätt o fel och var själv för feg för att inte våga under lång tid. Kan ju inte veta hur du känner men kanske är du i en fas där du helt enkelt får låta tiden utvisa. Jobbar ni inte aktivt och konstruktivt för att förbättra skulle jag dock våga gissa att det till sist blir ohållbart. Tvi, det är verkligen inte lätt det där att just komma fram till hur man ska göra

Vad skönt att läsa att det faktiskt finns några som ändå ser det på den positiva sidan och så himla härligt att läsa om att det också går bra för er även efter en tid. Det gör mig bara än mer övertygad om att mitt liv nu bara kommer bli bättre, jag njuter ff varenda dag som jag öppnar dörren till mitt nya boende   Jag är bara inne på min första ensamma vecka utan dottern men vill säga att även det känns rätt så skönt. Det är helt enkelt ganska härligt att kunna vara vuxen helt plötsligt och prioritera sig själv lite. Just nu i början är det dock en hel del som måste ordnas med nytt boende men det får ju en samtidigt att få tankarna framåt istället för att fastna i någon typ av bitterhet.
Gällande vår dotter så var det för min del den absolut största fasan, det var ju helt klart det som gjorde att man stannade kvar. Befarade att hon skulle få allt ifrån panik, till depressioner och andra problem samtidigt som jag inbillade mig att min egna saknad skulle bli ohållbar. Det är så klart lite jobbigt men jag vill mena att man i stora drag själv kan påverka hur man tänker och tacklar det mesta rent mentalt. I mitt fall så har varken jag eller min fd, efter förvisso väldigt kort tid, märkt eller sett att vår dotter påverkats så mycket. Hon är lika glad och positiv som vanligt och har (igen efter kort tid) verkligen varit lojal mot båda och redan accepterat delat boende. Hon är helt klart mer mammig än pappig men det släpper väldigt fort när hon följer med mig. Jag är trots detta lite orolig över hur hon känner innerst inne och vet ju inte helt 100 hur hon verkligen mår, barn kan ju vara bra på att spela teater och vill verka glada för att mamma och pappa ska bli glada etc. Så klart en del att anpassa sig efter främst för henne men tror faktiskt att det med lite mer tid kommer vara i stort sett som vanligt igen, bara det att pappa (och även mamma) fick tillbaka livet igen SÅ till er som oroar er för barnen, precis som jag själv har gjort, så tror jag att det i dem flesta fallen kan gå väldigt bra men min tro till att lyckas med detta = så god relation som möjligt med din fd, vilket i sig medför att ni tillsammans skapar bästa förutsättningar för just barnen (som ju båda ofta älskar mest av allt).