Abort eller behålla? (Deadline imorgon)

Blir faktiskt alldeles tårögd över detta, vilket uppriktigt och fint svar. Tack snälla, och vad glad jag blir över att höra att allt gått så bra för dig. Vilken superkvinna du är!

Jätteskönt att höra att även stensäkra gravida kvinnor hamnar i faser likt den jag befinner mig i nu, man känner sig ensammast i världen när sådana tankar flänger förbi. Jag tvekar väldigt mycket men hittills så hade jag ändå svar på allas kommentarer och frågor, kanske inte optimala svar men jag ville så gärna ha detta barn och kände en glöd för det inombords så ingenting kunde få mig att ens överväga en abort. Nu undrar jag om jag kommit till insikt med att en abort är det bästa för att jag för första gången under hela denna period haft huvudet kallt och kunnat fundera logiskt eller om jag helt enkelt fick tankar om en abort för att skona mig själv. Vet inte om du har läst mina andra svar men klistrar in det jag skrev ovan med om du orkar läsa:

jag har velat behålla sedan dag ett men efter att ha stängt av känslomässigt så börjar jag fundera kring allt sådant som man vill göra under ungdomen och som jag kanske borde göra istället. Tänker på spontanitet, att kunna resa när och var som helst, att ha möjlighet till utekvällar eller träffar med vännerna utan några begränsningar, fester etc.. Självklart kan man göra en hel del med barn men jag tänker att det även blir på andra villkor, resorna blir mer begränsade och familjelagda (självklart är det inte optimalt att åka till en festdestination med en liten) etc. Jag tänker att när man får barn så förändras man som person, jag kanske hade känt mig för mogen för dessa typer av fester och resor, kanske hade vattenparker och lugnare tempon lockat mer. Jag är stensäker på att behoven och de egna önskningarna förändras och där och då tror jag nog inte att jag hade saknat allt som ungdomens år innebär för då hade barnet varit mi. prioritet och största glädje, jag är bara rädd för att dels fatta ett konkret beslut och dels för att antingen inom kort eller efteråt ångra att jag aldrig hann uppleva 20-årsåldern till fullo utan blev väldigt vuxen samt förälder snabbt. 20-årsåldern är ju verkligen en tid som man bör ägna åt att hitta sig själv, göra allt man någonsin velat etc för att sedan kunna känna sig mogen och klar nog för nya steg och tag i livet. Detta är inget jag reflekterat över hittills då det sedan dag ett var så självklart att behålla men nu går jag istället i de banorna, fastän jag inte hade ångrat barnet i sig om jag behöll så blir jag rädd för att ångra att jag inte gjorde en abort och levde MITT liv först.. Undrar om allt detta lockar av en anledning och för att jag har huvudet kallt för första gången under hela denna resa eller om det bara är spöktankar. Det är så fruktansvärt jobbigt då jag alltid haft nära till känslor och nu helt plötsligt känner mig som en kall stenvägg, förstår att kroppens reaktion var att bygga upp en fasad som en försvarsmekanism men hade gärna blivit kvitt den nu..

Ja, jag känner det jag med! Är ju mitt uppe i en känslostorm nu och var det igår med så det hade nog varit ett förhastat beslut följt av en massa ångest senare när jag insåg vad som hade skett. Som tidigare nämnt är det verkligen superskönt att få höra att andra också har det jobbigt i sina graviditeter till och från, av någon anledning har jag målat upp en bild kring hur allting är en dans på rosor bortsett från lite hormonella obalanser samt fysiska smärtor men tänkte absolut aldrig att psyket skulle få sig en rejäl påfrestning. Nu har ju alla händelseförlopp spelat en stor roll i det hela och vore det inte för dem så kanske det hade varit ren och skär lycka till en stor del istället för vad det är nu, men förhoppningsvis kommer glädje- och lättnadsperioden snart den med. Jag blir bara superrädd för att ens mörka period och tankar ska ta över tills man upptäcker att man varken vet ut eller in och inser att man på riktigt blivit deprimerad, vill så gärna göra något preventivt för att inte hamna där. Vad glad jag blir för din skull, aborten måste ha varit jobbig men där och då var det ändå rätt beslut och nu är du gravid på dina villkor! Stort grattis! Ja, att göra det så sent som i v 18 tror jag dock hade tagit på psyket rejält så jag hoppas att jag tills dess hunnit leva mig in i graviditeten och känner mig tillfreds med allt som är. Tack för dina fina ord, lycka till med bebisen och sköt om dig!