Abort eller behålla? (Deadline imorgon)

Detta är ju DITT liv. Ditt liv är nu att vara mamma. Det kanske inte är vad du själv skulle gissat i första hand, men det är ingen annans liv du lever om du väljer att behålla barnet. Att leva sitt liv innebär inte att man gör massa saker själv/på egen hand. Du lever ditt liv som är tillsammans med pojkvän och barn, studieuppehåll, fortsatta studier, senare jobb osv.

Det finns folk som reser jorden runt med flera små barn, men har du inte redan nu börjat planera för resor o dyl så är det sannolikt inte så värst viktigt för dig egentligen. Resa på charter någon vecka med bebis, samt äldre barn går också det alldeles utmärkt. Ditt liv kommer inte pausas, utan ta en annan riktning.

Mogen kommer du bli med eller utan barn, men efter att ha läst allt du skriver så ser jag det som en självklarhet att du skall behålla detta barn, och att du skulle må oerhört dåligt av att göra abort. Du skulle vakna upp ur dvalan och undra "vad har jag gjort?!... jag vill ju ha barnet!".

Jag själv har planerat mina barn väldigt noga (ivf), men har ändå under graviditeten (främst v 9-18) känt tvekan, och inte längre velat ha "parasiten" i magen. Det har att göra med hormoner, och är fullt normalt.

Jag tycker att oavsett vad du känner imorgon så skall du inte göra abort just då. Vänta ett par veckor. Ja, det blir en större process men fortfarande fullt möjligt, och du behöver vara säkrare än du är just nu.

Precis. TS kan åka dit, låta bli att ta tabletten, och sedan känna efter hur det känns när hon åker hem. Känns det som en lättnad att få ha kvar barnet lite till? Känns det bra att hon ännu inte tagit tabletten? Eller, känns det jobbigt att fortfarande vara gravid? Känns det som om hon helst hade fått det avklarat?
Det kan ge en ledtråd.

Jag tror dock att TS, trots avsaknad av känslor just nu, rent rationellt själv vet vad hon vill och inte. Hon behöver bara frigöra sig helt ifrån vad omgivningen tycker.

TS, först ville du, men inte dina föräldrar - då ändrade du dig till att "stänga av". Sedan tyckte föräldrarna det var ok, och då tvekar du på aborten, och kommer ihåg hur du först ville, men kan inte återfå de känslorna.
Koppla bort deras reaktioner helt är nödvändigt. Är det så att du först kände att det skulle vara kul med ett barn, men sedan faktiskt på allvar ändrat dig till att inte vilja ha barn just nu, så kommer föräldrarna acceptera det också. Du måste sluta fundera på vad andra säger och vill. Du vet vad du själv vill. Strunta i praktiska saker. Det löser sig om du vill ha barnet. Vill du göra abort kommer du också komma över det.
Har du tänkt tanken innan på vad du skulle göra om du blir oväntat gravid? Kanske en ledtråd finns där?

Fast om du hade en pojkvän när du var 21 så visste du ju inte att det inte var han du skulle leva med resten av livet. Om du visste det, så är din situation annorlunda.
Det är lätt att med backspegel i hand säga att man gjorde rätt, men utan kunskap om framtiden är allt man gör potentiellt lika rätt.
Nu fick du aldrig de fantastiska barn du skulle haft om du skaffat barn tidigt i livet med annan pappa till dem. De barnen fick inte uppleva att under livets gång skaffa gård, häst mm, och tillsammans kunna glädjas åt stegvis framgångar.
Jag förstår att du är glad över dina val och har det bra. Toppen! Det är däremot inte alltid positivt för alla att vänta med barn tills "alla bitar är på plats". Själv önskar jag att jag fått barn tidigare, mellan 25-30 år, för då skulle jag skaffat fler. Nu har jag två som jag fick vid 35 och 38 års ålder, vilket enligt mig är aningen för sent.