Anonym (ambivalenta) skrev 2019-08-30 20:26:29 följande:
Åh tack snälla för din kommentar och dina ord! Jag tänker dessvärre så att det knakar men jag blir inte alls klokare av det. Jag har ju skärmat av så mina tankar existerar men jag förmår mig inte alls att ta ställning till dem utan där står det stilla.. Har ju även vant mig så mycket vid tanken på en abort så det känns nästan som att det genuint är det rätta beslutet, men som jag skrivit ovan så vet jag inte om det är min ?mur? och försvarsmekanism som talar eller om det är jag som har kommit till insikt med det för att det är mitt beslut. Under de senaste dagarna har det känts bättre att göra en abort just för resorna, ungdomen, spontaniteten, livet jag inte är klar med. Men då kan jag inte heller låta bli att fundera på hur mycket jag undermedvetet längtade efter detta barn fastän vi inte alls planerade det, men jag längtade in i framtiden efter den dagen då jag äntligen skulle vara gravid och nu när den dagen kom var jag superlycklig. Jag önskar att den känslan inte hade försvunnit alternativt att min insikt om en abort inte hade uppkommit i samband med mina föräldrars dagliga och ständiga tjat för fastän att jag numera har deras fulla stöd så vet jag ju inte om den insikten uppkom som ett resultat av deras åsikter eller om det på något vis ändå är vad jag vill. Jag pratar ständigt och konstant med min omgivning, kom för i övrigt precis hem från en långpromenad med mamma; under de senaste tre kvällarna har vi gått på sådana promenader och varje promenad går ut på att jag får ventilera, prata av mig, bolla med någon. Men jag känner tyvärr ingenting, önskar att jag om inget annat kunde gråta eller läsa/se/känna något som fick mig att vara som innan. Jag känner även att risken finns att jag fortfarande är känslokall imorgon och inte inser vikten och betydelsen av den första tabletten jag kommer ta för att sedan få grov ångest när allt kickar in, men då är det ju försent. Mamma frågade om det inte skulle hjälpa om vårdpersonalen imorgon var supertydliga med att förklara att det är en abort jag måste göra om jag sväljer detta, att det är det tabletten faktiskt är till för, att graviditeten avbryts och fostret dör etc men jag känner mig nästan känslokall inför allting så undrar om ens de orden skulle ta på mig.. Jag är oerhört rädd för att ångra mig och lägger vikt vid dina ord som definitivt är av betydelse, men eftersom att jag inte blir klokare av att jag får mer tid att fundera och eftersom att ingenting i min situation förändras så känner jag att det får bära eller brista imorgon vilket såklart är jättejobbigt, det känns som att singla slant om något såhär pass stort. Om det blir en abort och jag sväljer tabletten så finns risken att jag blir lättad eller känner att det är fast beslut under och efter hela processen, och likaså finns risken att jag känner mig ledsam, ångerfull eller rent av död inombords av en enorm sorg som uppkommer under eller efter allt. Jag har absolut ingen aning. Tusen tack för att du hjälper mig i detta! Kram
Du beskriver dina känslor och tankar bra och jag tror de är väldigt vanliga när man står inför det val du gör. Precis som du säger kan de ha uppkommit på grund av andras åsikter eller att du själv börjat tveka på om det är rätt att skaffa barn nu - och det är svårt för dig att veta vilket av dem som stämmer.
Jag tror inte det är helt ovanligt att man som gravid, oavsett vilken ålder man är i, känner rädsla över allt som man kommer att "förlora". Det är ju en stor omställning och handlar om något som kommer att finnas med en resten av sitt liv. Du säger att du var glad för graviditeten först och att du sen blivit mer "kall" samt börjar tänka på det som du kommer gå miste om.
Kanske bör du fråga dig själv ordentligt hur ditt liv kommer att se ut om du gör abort eller behåller. Skriva en lista för och emot båda alternativen, ungefär. Ibland kan det ge en bättre översikt över vad man vill. Vilket alternativ du än väljer kan du spara listan och senare i livet se vad som fick dig att göra valet.
När jag gjorde den abort jag nämnde i mitt förra inlägg så provade jag först att åka till mottagningen för att se hur det kändes där. När jag redan ville vända i dörren, visste jag att abort var fel och åkte hem igen. Fick dock så pass mycket kritik för mitt beslut att jag (tyvärr) återvände ett par dagar senare. Då ville jag fortfarande egentligen inte, men var ändå mer mentalt redo på något sätt. När jag fick tabletten svalde jag den men det var med stor ångest och en känsla av att det var hälften rätt, hälften fel.
Din situation är ju dock annorlunda då det är du själv som tvekar över om du vill behålla eller inte, medan det i mitt fall var omgivningen. Men menar på att ett sätt för dig kan vara att åka till mottagningen och se hur det känns där, när det väl blir verkligt så att säga. Precis som din mamma nämnde.
Och känner du då att det är fel, finns ju fortfarande mer tid att tänka. Tror det är viktigt att det just inte sker förhastat :) <3
