Anonym (ambivalenta) skrev 2019-08-30 20:39:02 följande:
Vad starkt av dig att fatta det beslutet ändå och vad skönt att det kändes rätt efteråt, det är ju det man önskar. Min kurator sa att det var det allra viktigaste, d.v.s att den egna magkänslan talade för det beslutet och att man i den stunden samt i efterhand kunde förklara för sig själv varför man valde att göra som man gjorde samt känna sig tillfreds med det. Jag tänker så att det knakar men jag blir inte alls klokare av det. Jag har ju skärmat av så mina tankar existerar men jag förmår mig inte alls att ta ställning till dem utan där står det stilla.. Har ju även vant mig så mycket vid tanken på en abort så det känns nästan som att det genuint är det rätta beslutet, men som jag skrivit ovan så vet jag inte om det är min ?mur? och försvarsmekanism som talar eller om det är jag som har kommit till insikt med det för att det är mitt beslut. Under de senaste dagarna har det känts bättre att göra en abort just för resorna, ungdomen, spontaniteten, livet jag inte är klar med. Men då kan jag inte heller låta bli att fundera på hur mycket jag undermedvetet längtade efter detta barn fastän vi inte alls planerade det, men jag längtade in i framtiden efter den dagen då jag äntligen skulle vara gravid och nu när den dagen kom var jag superlycklig. Jag önskar att den känslan inte hade försvunnit alternativt att min insikt om en abort inte hade uppkommit i samband med mina föräldrars dagliga och ständiga tjat för fastän att jag numera har deras fulla stöd så vet jag ju inte om den insikten uppkom som ett resultat av deras åsikter eller om det på något vis ändå är vad jag vill. Jag pratar ständigt och konstant med min omgivning, kom för i övrigt precis hem från en långpromenad med mamma, under de senaste tre kvällarna har vi gått på sådana promenader och varje promenad går ut på att jag får ventilera, prata av mig, bolla med någon. Men jag känner tyvärr ingenting, önskar att jag om inget annat kunde gråta eller läsa/se/känna något som fick mig att vara som innan. Jag känner även att risken finns att jag fortfarande är känslokall imorgon och inte inser vikten och betydelsen av den första tabletten jag kommer ta för att sedan få grov ångest när allt kickar in, men då är det ju försent. Mamma frågade om det inte skulle hjälpa om vårdpersonalen imorgon var supertydliga med att förklara att det är en abort jag måste göra om jag sväljer detta, att det är det tabletten faktiskt är till för, att graviditeten avbryts och fostret dör etc men jag känner mig nästan känslokall inför allting så undrar om ens de orden skulle ta på mig.. Vad gäller drömmar och prioriteringar så är ju det allt ifrån att resa en hel del, att ha ett fint bröllop och stort hus, att gå klart min utbildning etc och med ett barn i bilden skulle det mesta kanske bli svårare, alternativt se annorlunda ut eller också behöva skjutas lite på vilket inte alls behöver vara något negativt. Frågan är bara om jag själv hade varit tillfreds med det eller om jag hade känt ånger eller sorg för det som hade kunnat vara. Hade definitivt inte ångrat barnet men det är ju jobbigt att ev sörja ungdomen eller liknande som inte riktigt går att få tillbaka..
Jag förstår, du tänker "tänk om" och väger fram-och tillbaka. Ibland är det jobbigt när det inte finns något självklart rätt eller fel men man själv måste ta ställning fast man verkligen inte har en aning. Men något positivt är iaf att du verkar ha personer runt omkring dig som stöttar dig hur du än gör, vilket kommer förenkla bägge scenarion! Jag talade inte om för någon att jag var gravid utan gjorde aborten själv, så förutom mitt ex vet ingen om det. Han stöttade visserligen men sen gick vi skilda vägar efter det. Eftersom det kändes som en lättnad efteråt och att jag var så bestämd i mitt beslut så gick det bra ändå.
Önskar dig lycka till!
