Abort eller behålla? (Deadline imorgon)
Anonym (Ö) skrev 2019-08-30 17:29:54 följande:
Ja, det där livet kan du ju glömma. Det får bli när barnet flyttat. Tänk på det.
Inlägg från: Anonym (ambivalenta)
|
-
Ja, det går att resa, festa och hela alltet men inget är ju precis på samma vis som nu när absolut inga begränsningar, restriktioner eller större ansvar finns. Det blir en annan typ av resor och spontaniteten är inte densamma. Nu behöver jag inte resa och festa med jämna mellanrum men det är en trygghet och en skön känsla att veta att möjligheten finns när som helst om jag skulle vilja. Det är lite svårt att förklara men det är just den känslans icke-existens som känns väldigt läskig. Jag är helt enkelt rädd om att gå miste om hela denna frihetsperioden och istället bli mamma, vuxen och förälder alldeles för snabbt. Så där håller jag helt med dig och fastän jag kanske inte hade saknat allt detta senare så kan jag uppleva någon form av saknad över sånt nu i förväg vilket är en rädsla i sig.
-
Tusen tack, ska kika!Wkdvlsö skrev 2019-08-30 17:35:46 följande:
Vill lägga till att den här videon om unga mammors åsikter och erfarenheter tyckte jag var intressant.
-
Åh tack snälla för din kommentar och dina ord! Jag tänker dessvärre så att det knakar men jag blir inte alls klokare av det. Jag har ju skärmat av så mina tankar existerar men jag förmår mig inte alls att ta ställning till dem utan där står det stilla.. Har ju även vant mig så mycket vid tanken på en abort så det känns nästan som att det genuint är det rätta beslutet, men som jag skrivit ovan så vet jag inte om det är min ?mur? och försvarsmekanism som talar eller om det är jag som har kommit till insikt med det för att det är mitt beslut. Under de senaste dagarna har det känts bättre att göra en abort just för resorna, ungdomen, spontaniteten, livet jag inte är klar med. Men då kan jag inte heller låta bli att fundera på hur mycket jag undermedvetet längtade efter detta barn fastän vi inte alls planerade det, men jag längtade in i framtiden efter den dagen då jag äntligen skulle vara gravid och nu när den dagen kom var jag superlycklig. Jag önskar att den känslan inte hade försvunnit alternativt att min insikt om en abort inte hade uppkommit i samband med mina föräldrars dagliga och ständiga tjat för fastän att jag numera har deras fulla stöd så vet jag ju inte om den insikten uppkom som ett resultat av deras åsikter eller om det på något vis ändå är vad jag vill. Jag pratar ständigt och konstant med min omgivning, kom för i övrigt precis hem från en långpromenad med mamma; under de senaste tre kvällarna har vi gått på sådana promenader och varje promenad går ut på att jag får ventilera, prata av mig, bolla med någon. Men jag känner tyvärr ingenting, önskar att jag om inget annat kunde gråta eller läsa/se/känna något som fick mig att vara som innan. Jag känner även att risken finns att jag fortfarande är känslokall imorgon och inte inser vikten och betydelsen av den första tabletten jag kommer ta för att sedan få grov ångest när allt kickar in, men då är det ju försent. Mamma frågade om det inte skulle hjälpa om vårdpersonalen imorgon var supertydliga med att förklara att det är en abort jag måste göra om jag sväljer detta, att det är det tabletten faktiskt är till för, att graviditeten avbryts och fostret dör etc men jag känner mig nästan känslokall inför allting så undrar om ens de orden skulle ta på mig.. Jag är oerhört rädd för att ångra mig och lägger vikt vid dina ord som definitivt är av betydelse, men eftersom att jag inte blir klokare av att jag får mer tid att fundera och eftersom att ingenting i min situation förändras så känner jag att det får bära eller brista imorgon vilket såklart är jättejobbigt, det känns som att singla slant om något såhär pass stort. Om det blir en abort och jag sväljer tabletten så finns risken att jag blir lättad eller känner att det är fast beslut under och efter hela processen, och likaså finns risken att jag känner mig ledsam, ångerfull eller rent av död inombords av en enorm sorg som uppkommer under eller efter allt. Jag har absolut ingen aning. Tusen tack för att du hjälper mig i detta! KramAnonym (Röd elefant) skrev 2019-08-30 18:03:38 följande:
Hej!
Lite tankar från mig, som har erfarenhet av abort och känner igen mig i en del tankar och känslor du beskriver.
Inget av alternativen abort eller behålla är ju egentligen rätt eller fel. Du har ju saker som gör att du känner för båda alternativen. Men det som slår mig är just att du tvekat så mycket och gör fortfarande.
Jag gjorde en abort för inte så många år sedan, där jag också tvekade fram och tillbaka. Jag ville egentligen ha barnet men det fanns en del praktiskt som sa emot samt en del av min omgivning som var starkt skeptisk.
Känner mig nästan skyldig att tala om för alla som tvekar inför en abort, att jag aldrig ångrat något så mycket i mitt liv. I efterhand ser jag att alla de där praktiska problemen hade gått att lösa och det går inte en dag utan att jag tänker på det.
OBS, jag säger inte att du går samma öde till mötes om du gör en abort. Det jag vill säga är mer att du bör känna, så mycket som det bara går, att beslutet om en eventuell abort är rätt för dig och att det inte är något som du gör med stor tvekan.
En tanke jag har är att det idag alltid tycks förväntas stämma till 100 procent innan man skaffar barn, och att abort annars är något slags standard. Jag är absolut för kvinnans rätt till abort och tycker inte det är fel om man inte känner sig redo, men tyvärr tror jag att det ibland fattas beslut på just grunderna "det är inte helt rätt tid praktiskt nu" och som sedan ångras sen.
Du skriver att du är rädd för att du ska förlora din tid som ung och gå miste om festande, resande m.m. Kan bara säga att jag har en vän som fick sitt första barn vid 20 och som kunnat göra allt det där ändå. Visst, under barnets första tid var ju "friheten" förstås begränsad, men den har kunnat tas igen mer och mer ju äldre barnet blivit.
Till sist. Vill absolut inte med mitt inlägg få dig att känna dig pressad att behålla. Kommer du fram till abort är det mest rätta är det förstås den vägen du ska följa. Men som sagt, att göra abort med stort tvivel kan få tuffa konsekvenser efteråt och det känner jag mig tvungen att varna för.
Kram och önskar dig lycka till <3 Bolla gärna mer tankar om du vill.
-
Kan tänka mig att det är huuur skönt som helst det med. Inga restriktioner och begränsningar, istället har ni bara er själva att ta hänsyn till. Jag tänker så att det knakar men jag blir inte alls klokare av det och kommer inte fram till vad jag vill. Jag har ju skärmat av så mina tankar existerar men jag förmår mig inte alls att ta ställning till dem utan där står det stilla.. Har ju även vant mig så mycket vid tanken på en abort så det känns nästan som att det genuint är det rätta beslutet, men som jag skrivit ovan så vet jag inte om det är min ?mur? och försvarsmekanism som talar eller om det är jag som har kommit till insikt med det för att det är mitt beslut. Under de senaste dagarna har det känts bättre att göra en abort just för resorna, ungdomen, spontaniteten, livet jag inte är klar med. Men då kan jag inte heller låta bli att fundera på hur mycket jag undermedvetet längtade efter detta barn fastän vi inte alls planerade det, men jag längtade in i framtiden efter den dagen då jag äntligen skulle vara gravid och nu när den dagen kom var jag superlycklig. Jag önskar att den känslan inte hade försvunnit alternativt att min insikt om en abort inte hade uppkommit i samband med mina föräldrars dagliga och ständiga tjat för fastän att jag numera har deras fulla stöd så vet jag ju inte om den insikten uppkom som ett resultat av deras åsikter eller om det på något vis ändå är vad jag vill. Jag pratar ständigt och konstant med min omgivning, kom för i övrigt precis hem från en långpromenad med mamma; under de senaste tre kvällarna har vi gått på sådana promenader och varje promenad går ut på att jag får ventilera, prata av mig, bolla med någon. Men jag känner tyvärr ingenting, önskar att jag om inget annat kunde gråta eller läsa/se/känna något som fick mig att vara som innan. Jag känner även att risken finns att jag fortfarande är känslokall imorgon och inte inser vikten och betydelsen av den första tabletten jag kommer ta för att sedan få grov ångest när allt kickar in, men då är det ju försent. Mamma frågade om det inte skulle hjälpa om vårdpersonalen imorgon var supertydliga med att förklara att det är en abort jag måste göra om jag sväljer detta, att det är det tabletten faktiskt är till för, att graviditeten avbryts och fostret dör etc men jag känner mig nästan känslokall inför allting så undrar om ens de orden skulle ta på mig.. så jag vet som sagt varken ut eller in, jag vet att jag ville ha barnet TIDIGARE och innan allt detta men jag vet inte riktigt vad jag vill nu..Anonym (Alice) skrev 2019-08-30 18:22:40 följande:
Jag hade nog gjort abort om jag var du, men då är jag också 28 och inte mer redo för barn nu än när jag var 21. Allt det praktiska verkar vara under kontroll för er, så det enda jag skulle fokusera på är om du är redo att bli mamma NU.
Jag och min sambo njuter verkligen av att bara vara vi och att bara lära känna oss och vilka vi är som vuxna människor och det är ju en värdefull tid det här.
Jag tror att det kommer lösa sig för dig oavsett vad du väljer att göra.
-
Stort tack för att du tog dig tiden att dela med dig av din erfarenheter, det är oerhört tacksamt och givande att läsa om andras insikter och upplevelser. Jag tänker så att det knakar men jag blir inte alls klokare av det och vet för den delen heller inte vad jag vill. Jag har ju skärmat av så mina tankar existerar men jag förmår mig inte alls att ta ställning till dem utan där står det stilla.. Har ju även vant mig så mycket vid tanken på en abort så det känns nästan som att det genuint är det rätta beslutet, men som jag skrivit ovan så vet jag inte om det är min ?mur? och försvarsmekanism som talar eller om det är jag som har kommit till insikt med det för att det är mitt beslut. Under de senaste dagarna har det känts bättre att göra en abort just för resorna, ungdomen, spontaniteten, livet jag inte är klar med. Men då kan jag inte heller låta bli att fundera på hur mycket jag undermedvetet längtade efter detta barn fastän vi inte alls planerade det, men jag längtade in i framtiden efter den dagen då jag äntligen skulle vara gravid och nu när den dagen kom var jag superlycklig. Jag önskar att den känslan inte hade försvunnit alternativt att min insikt om en abort inte hade uppkommit i samband med mina föräldrars dagliga och ständiga tjat för fastän att jag numera har deras fulla stöd så vet jag ju inte om den insikten uppkom som ett resultat av deras åsikter eller om det på något vis ändå är vad jag vill. Jag pratar ständigt och konstant med min omgivning, kom för i övrigt precis hem från en långpromenad med mamma, under de senaste tre kvällarna har vi gått på sådana promenader och varje promenad går ut på att jag får ventilera, prata av mig, bolla med någon. Men jag känner tyvärr ingenting, önskar att jag om inget annat kunde gråta eller läsa/se/känna något som fick mig att vara som innan. Jag känner även att risken finns att jag fortfarande är känslokall imorgon och inte inser vikten och betydelsen av den första tabletten jag kommer ta för att sedan få grov ångest när allt kickar in, men då är det ju försent. Mamma frågade om det inte skulle hjälpa om vårdpersonalen imorgon var supertydliga med att förklara att det är en abort jag måste göra om jag sväljer detta, att det är det tabletten faktiskt är till för, att graviditeten avbryts och fostret dör etc men jag känner mig nästan känslokall inför allting så undrar om ens de orden skulle ta på mig.. Vad jag kan säga som svar på ditt sista stycke är att det för mig hade varit okej (till en viss del) att uppoffra den planeringen jag hade för mitt liv under en period, men att inte avsluta utbildningen, att bli fast hemma i väldigt många år etc hade inte alls känts bra.. Jag tänker att det kan gå åt båda hållen, som person är jag väldigt ambitiös och framåt vilket bl.a varit tacksamt i skolan och självklart hade min jävlar anamma inte tillåtit mig med att nöja mig med vad som helst. Du har dock väldigt rätt i att den måttstocken förändras, om inget annat åtminstone för stunden, eftersom att man får göra helt andra prioriteringar som förälder. Nej, det var nog inte alls så jag föreställde mig det hela och ja, precis som du säger kan det bli bra ändå - förr eller senare och det går att få allt jag vill ha men kanske inte på direkten. Frågan är dock vad jag vill och är beredd att göra i nuläget och det är det jag tyvärr inte vet..Anonym (Mamma 30+) skrev 2019-08-30 18:52:30 följande:
Du verkar vettig så jag ska ge dig ett väldigt ärligt råd. Att vänta med barn är mitt livs absolut bästa val!
Du är ung. När jag var 16-23 så var jag förlovad med en kille, vi bodde ihop och inredde barnrum. Vi visste ju att vi var skapta för varandra och skulle leva ihop för alltid. Gud va fel vi hade. Jag var säker på att jag skulle leva ihop resten av livet med killen jag hade när jag var 24-26också såklart.
Jag brukar säga att det var det bästa valet i mitt liv att vänta med barn. Mellan 20-25 så händer det fruktansvärt mycket i huvudet. Man tror man är mogen men man har så mycket personlighet kvar att bygga. Plötsligt så är ens partner inte alls vad man trodde sig vilja ha! För partnern utvecklas också och inte nödvändigtvis åt samma håll. För att hjärnan ska kunna utvecklas normalt så krävs bland annat bra sömn. En 20 åring måste sova mer än en 30 åring för att utvecklas.
Hade jag fått barn med min första livs kärlek så hade jag dag varit outbildad, lågavlönad, varit tvungen att bo kvar i den staden ( pga barnets pappa) och jag skulle enbart ha haft mitt barn varannan vecka. Livet skulle beså av bonusmammor, lämningar, umgängeschema och saknad.
Idag är jag istället välavlönad, har råd att vara ledig massor, bor på min drömhästgård och har en kärnfamilj med min underbara make. Tack vare gott sparande så var vi hemma föräldraledigt, gemensamt och enskilt i ca 3 år. Det var guld för barnen och relationen.
Många unga mammor säger att det gått jättebra för dom. Det stämmer säkert enligt deras måttstock. För många så är ett litet boende, separerad från barnets föräldrar och ett jobb inom ex äldreomsorgen allt dom önskat sig. Och då är det naturligtvis jättebra för dom. Men jag ville ha kärnfamilj, god ekonomi till en barndom på landet och långa föräldraledigheter och en kärnfamilj. Det var min dröm.
Behåller du så är risken större att ni separerar än att ni håller ihop. Statistiken är glasklar. Vill du bli ensamstående mamma? Missa varannan jul? Dela ditt barn med framtida bonusmamma? Inte kunna flytta till annan kommun? Få ihop föräldraledighet, ekonomi själv? Fixa månader helt utan sömn helt själv?
Att plugga med barn är inte lätt. Av dom som fick barn när jag studerade så har ingen fullföljt utbildningen. När barnet kommer så är sömn, överlevnad, snabbt få inkomst osv viktigare. Det är svårt att plugga när man aldrig får sova. Sen vill du troligtvis ge barnet ett syskon utan att ålderskillnaden bor för stor.. då är studier ännu längre bort. Precis som att ex köpa villa.
Fester blir det inget av. Även om du fixar barnvakt så blir det inte samma sak. Resor blir svårare. Det är bajs att flyga med en bebis som bara gallskriker.. även för alla andra passagerare på planet.
Fundera på vilket liv du vill ha.
Vill du ha lång föräldraledighet? Att pappan också får lång föräldraledighet? Vill du ha en kärnfamilj, god ekonomi och bra boende? Då gör du abort. Då ger du detta livet i gåva till dina framtida barn istället.
Tycker du att det vore ok att bara vara föräldraledig i ett år? Att ha ditt barn varannan vecka i framtiden och samarbeta med bonusmammor och ex? Att ekonomin inte är så viktig? Då behåller du självklart. Det kan bli underbart och fantastiskt och du ångrar dig säkert inte. Du får ett annat liv än du trott men du kommer nog må bra och ditt barn kommer inte sakna någon hen aldrig haft.
-
Vad starkt av dig att fatta det beslutet ändå och vad skönt att det kändes rätt efteråt, det är ju det man önskar. Min kurator sa att det var det allra viktigaste, d.v.s att den egna magkänslan talade för det beslutet och att man i den stunden samt i efterhand kunde förklara för sig själv varför man valde att göra som man gjorde samt känna sig tillfreds med det. Jag tänker så att det knakar men jag blir inte alls klokare av det. Jag har ju skärmat av så mina tankar existerar men jag förmår mig inte alls att ta ställning till dem utan där står det stilla.. Har ju även vant mig så mycket vid tanken på en abort så det känns nästan som att det genuint är det rätta beslutet, men som jag skrivit ovan så vet jag inte om det är min ?mur? och försvarsmekanism som talar eller om det är jag som har kommit till insikt med det för att det är mitt beslut. Under de senaste dagarna har det känts bättre att göra en abort just för resorna, ungdomen, spontaniteten, livet jag inte är klar med. Men då kan jag inte heller låta bli att fundera på hur mycket jag undermedvetet längtade efter detta barn fastän vi inte alls planerade det, men jag längtade in i framtiden efter den dagen då jag äntligen skulle vara gravid och nu när den dagen kom var jag superlycklig. Jag önskar att den känslan inte hade försvunnit alternativt att min insikt om en abort inte hade uppkommit i samband med mina föräldrars dagliga och ständiga tjat för fastän att jag numera har deras fulla stöd så vet jag ju inte om den insikten uppkom som ett resultat av deras åsikter eller om det på något vis ändå är vad jag vill. Jag pratar ständigt och konstant med min omgivning, kom för i övrigt precis hem från en långpromenad med mamma, under de senaste tre kvällarna har vi gått på sådana promenader och varje promenad går ut på att jag får ventilera, prata av mig, bolla med någon. Men jag känner tyvärr ingenting, önskar att jag om inget annat kunde gråta eller läsa/se/känna något som fick mig att vara som innan. Jag känner även att risken finns att jag fortfarande är känslokall imorgon och inte inser vikten och betydelsen av den första tabletten jag kommer ta för att sedan få grov ångest när allt kickar in, men då är det ju försent. Mamma frågade om det inte skulle hjälpa om vårdpersonalen imorgon var supertydliga med att förklara att det är en abort jag måste göra om jag sväljer detta, att det är det tabletten faktiskt är till för, att graviditeten avbryts och fostret dör etc men jag känner mig nästan känslokall inför allting så undrar om ens de orden skulle ta på mig.. Vad gäller drömmar och prioriteringar så är ju det allt ifrån att resa en hel del, att ha ett fint bröllop och stort hus, att gå klart min utbildning etc och med ett barn i bilden skulle det mesta kanske bli svårare, alternativt se annorlunda ut eller också behöva skjutas lite på vilket inte alls behöver vara något negativt. Frågan är bara om jag själv hade varit tillfreds med det eller om jag hade känt ånger eller sorg för det som hade kunnat vara. Hade definitivt inte ångrat barnet men det är ju jobbigt att ev sörja ungdomen eller liknande som inte riktigt går att få tillbaka..Anonym (P) skrev 2019-08-30 19:42:19 följande:
När jag var 21 år så blev jag oplanerat gravid och det fanns inget tvivel för mig att göra abort. Mest för att pappan var mitt ex och vi hade aldrig kunnat fostra ett barn ihop, vi var destruktiva för varandra.Det fanns inte så mycket att prata om då, vi var överens om det. Mitt liv var kaos då och jag hade inte haft något att erbjuda ett barn, jag hade varken pengar, utbildning eller bostad. Och så stökigt som mitt liv varit efter så ser jag ännu mer hur rätt det var. Man är så ung som 21-åring, egentligen har man bara sin barndom och sina tonår i bagaget och precis börjat sitt vuxenliv. Så mycket som händer. Jag kan tänka idag att jag inte fattade hur ung jag verkligen var, när jag tänkte att vissa saker var "körda".. helt fel.
Men din situation ser ju annorlunda ut, så förstår dina tvivel.
Du måste gå enbart efter vad du känner. Var ligger dina prioriteringar och drömmar? Hur du än gör kommer det bli bra!
-
Update: var mer eller mindre inställd på abort och tyckte att det var otroligt skönt att flera av er faktiskt tog upp de ljusa sidorna med det beslutet samt att ni var nöjda över ert val, fann på något vis en form av trygghet i det då jag fick för mig att även alternativet behålla kändes påtvingat. Jag vill tacka VARENDA en utan er, jag är så oerhört tacksam och glad över att ni - en bunt främlingar som inte alls behöver bry sig eller har någon egen vinning gällande mitt liv eller beslut - tog en minut eller två (om inte fler) av er värdefulla tid för att hjälpa mig. Kanske låter det överdrivet att vara så pass tacksam och kanske ?kryddar? mina hormoner till det hela men det är så jag uppriktigt känner. Jag hoppas innerligt att ni förstår vilken skillnad ni gjorde för mig och hur oerhört nyttigt det var att få höra så många olika perspektiv och berättelser. Tack snälla för att ni vägledde en vilsen själ och delade med er av era upplevelser! Nu till vad som skedde; jag lyckades till min förvånad somna gott men vaknade ändå ca 2-3 h innan det var dags att kliva upp imorse och tankarna rullade som på ett löpande band som inte alls gick att stoppa. Där någonstans kickade även magontet och ängsligheten in. Klev upp, duschade, borstade tänderna och hela alltet och började sakta men säkert känna mig allt känsligare. Detta kanske låter som att jag tappat det totalt men vid ett ögonblick när jag stod framför spegeln kunde jag nästan se mig själv hålla mitt barn i famnen framför samma spegel om några månader. Mamma följde med till sjukhuset och avdelningen och pappa klev upp tidigt han med för att visa sitt stöd, det var väldigt jobbigt att krama honom hejdå för där blev allvaret verkligt. Vet inte riktigt varför men helt plötsligt kändes det så väldans stort speciellt när känslorna bara flödade mellan oss alla. Det brast för mig strax efteråt och jag började storgråta i bilen varpå mamma sa att vi inte ens behövde åka och att det var viktigt att jag visste att jag har all stöttning i världen oavsett, jag insisterade att vi skulle åka ändå för tänkte att jag kanske bara var rädd och hon försäkrade mig om att det bara var att säga till om jag ville att hon skulle vända när som helst. Vi kom till sjukhuset och satt i bilen på parkeringen ett bra tag och pratade varpå vi sedan gick in och under mitt och mammas samtal så kom vi fram till att jag går dit och säger helt enkelt att jag inte är redo för det var det som kändes rätt då. Sagt och gjort så kom jag dit, grät lite mer under tiden jag väntade och en trevlig kvinna kom sedan och tog iin mig till ett rum. Där la hon tabletten på bordet (helt plötsligt såg den oerhört stor och icke-lockande ut) och jag kände helt enkelt att mitt i all gråt så var jag alldeles för instabil för att fatta ett sådant beslut. Vi diskuterade och pratade lite allmänt om abort och hon förklarade att den avdelningen alltid är öppen samt att jag oavsett när jag ev bestämmer mig för en abort måste läggas in så det är hos de jag kommer få genomgå processen, eftersom att jag var där imorse samt har varit ambivalent och fortfarande tvekat så står jag på något vis på deras lista vilket gör att det går bra att ringa eller komma förbi utan större framförhållning då de alltid har tid att avsätta när någon vill ta första tabletten. Kommer inte ihåg om det var hennes eller mammas råd men vet även att några av er poängterade att jag borde gå hem och utgå från att jag behåller samt känna efter ett par dagar om det känns skönt och lättande eller om jag längtar efter att få en abort gjord. Så nu försöker jag för allt i världen koppla bort både tvivel, frågor och min ambivalens samt verkligen tänka att jag har valt att behålla för att på så sätt se om känslorna från förr kommer tillbaka samt hur jag kommer må när det sjunkit in och landat. Förutom ett väldigt jobbigt bråk som jag hade med min mamma nu på kvällen så började det mesta kännas bra men den känslan försvann såklart när det blev hetsigt mellan oss och där och då kände jag återigen att graviditeten inte gett mig annat än elände och sorg så jag kände för att klampa iväg till sjukhuset med detsamma och svälja tabletten. Pratade med min pojkvän om allt och ingenting och till slut lyckades han få mig på bra humör så nu känns det mer okej. Vill inte dra musten ur morgonens händelseförlopp som ändå slutade positivt men jag är väldigt skör, dels p.g.a hormonerna och dels p.g.a de stora påfrestningarna och känslomässiga hindrena som jag gått igenom mer eller mindre sedan jag plussade, just av den anledningen känner jag att jag vid såna här tillfällen som det ikväll varken vill ha kvar fostret i mig eller för den delen leva. Kom på mig själv med att uppleva en inre längtan samt googla överdoser av smärtstillande och sätt att känna smärta på - under mina 20 år har sådana tankar aldrig infallit och aldrig har jag gjort något för att skada mig själv heller. Jag hade aldrig kunnat göra det mot mitt ofödda och oskyldiga barn men mitt i allt elände ikväll så kände jag en enorm hopplöshet och ingen livsglädje överhuvudtaget. Detta är verkligen en parantes och likt allt annat kommer säkert även detta att lösa sig, min pojkvän är förhoppningsvis vid min sida inom ynka tre dagar men för mig känns tyvärr minsta lilla ?fall?, bråk, sorg och liknande som ännu ett trauma. Jag har helt enkelt gått igenom för mycket på kort tid samtidigt som hormonerna gör sitt, samtidigt som jag idag äntligen känner känslor igen och kan gråta så är inte min kalla mur borta än och jag är rädd för att på något vis gå in i väggen, bli utbränd eller hamna i en ren och skär depression om jag inte får ha en lugn och problemfri vardag utan avbrott ett tag framöver för min ork är sedan länge förbrukad. Allt löser sig i sinom tid men just nu är det jobbigt att veta att det kanske dröjer ett par dagar för varje minut känns för lång. Jag blir även orolig då all denna stress utan tvekan inte alls är bra för barnet. Detta var en parantes som blev väldigt lång, menar inte att göra er oroliga, kommer fortsätta gå hos kuratorn jag fått via gyn. och snart har jag ju min andra halva här så förhoppningsvis vänder allt snart. Stor kram på er alla!
-
Tack snälla för ditt fina inlägg! Jag har till och från lite svårt att urskilja om det är just det jag gör (att jag idealiserar det hela) men jag känner ändå tillvisso igen mig i det hela och kan tänka mig att det faktiskt är så. Det beror i sådana fall nog på att jag önskar att det hela vore detsamma som ren och skär lycka utan större problem och bekymmer så som det ?bör? vara och ?oftast är? samt att hormonerna och faktumet att det är första graviditeten nog gör sitt, tror att en rad olika tvivel tillkommer som ett resultat av det. Så fint ändå att få höra och läsa att det inte gör mig till en dålig människa eller blivande förälder för den delen heller. Känns som att jag har lätt att klandra mig själv just nu.. Jag kommer absolut att fortsätta gå hos den nuvarande kuratorn alt en psykolog då jag känner ett starkt behov. Ännu en gång, stort tack och ta hand om dig!Spagettimonstret skrev 2019-09-01 11:47:38 följande:
Hej TS.
Vad skönt att höra att du inte genomgick aborten då du hade så pass många tvivel och då du ville behålla innan det blev bråk hemma.
En sak jag tänkte på när jag läste dina inlägg är att du verkar idealisera graviditeten och tänka att om graviditeten inte känns bra så är något fel och att du inte borde bli förälder. Nu har jag ingen erfarenhet av något av detta själv, men vad jag hört så är det inte ovanligt att ogilla att vara gravid, men att det inte alls innebär att man inte är redo att bli förälder.
Då du och din fästman planerar för en framtid ihop, vill ha barn tillsammans och blev glada när ni fick reda på graviditeten kan jag faktiskt inte riktigt förstå varför du överväger att göra abort.
Jag tror det vore bra för dig att ha en samtalskontakt inom vården som du kan gå till om dina tankar och känslor ett tag framöver.
Önskar dig det bästa!
-
Ja, jag känner det jag med! Är ju mitt uppe i en känslostorm nu och var det igår med så det hade nog varit ett förhastat beslut följt av en massa ångest senare när jag insåg vad som hade skett. Som tidigare nämnt är det verkligen superskönt att få höra att andra också har det jobbigt i sina graviditeter till och från, av någon anledning har jag målat upp en bild kring hur allting är en dans på rosor bortsett från lite hormonella obalanser samt fysiska smärtor men tänkte absolut aldrig att psyket skulle få sig en rejäl påfrestning. Nu har ju alla händelseförlopp spelat en stor roll i det hela och vore det inte för dem så kanske det hade varit ren och skär lycka till en stor del istället för vad det är nu, men förhoppningsvis kommer glädje- och lättnadsperioden snart den med. Jag blir bara superrädd för att ens mörka period och tankar ska ta över tills man upptäcker att man varken vet ut eller in och inser att man på riktigt blivit deprimerad, vill så gärna göra något preventivt för att inte hamna där. Vad glad jag blir för din skull, aborten måste ha varit jobbig men där och då var det ändå rätt beslut och nu är du gravid på dina villkor! Stort grattis! Ja, att göra det så sent som i v 18 tror jag dock hade tagit på psyket rejält så jag hoppas att jag tills dess hunnit leva mig in i graviditeten och känner mig tillfreds med allt som är. Tack för dina fina ord, lycka till med bebisen och sköt om dig!Anonym (Kram) skrev 2019-09-01 11:54:03 följande:
Måste varit en extrem tuff dag för dig igår, hoppas du fått en god natts sömn trots allt!
Du valde helt rätt, ett sådant stort beslut kan man inte bara hux flux bestämma sig på. (Jag själv har gått igenom abort och var oroligt hemskt, men jag skona det barnets liv genom att ta bort det. Idag är jag gravid igen och minns såväl dem känslorna du beskriver, kände exakt samma i början, jag har denna gång" tvingat mig att behålla och kämpa emot dem negativa känslorna som fanns då i början fy.. jag var verkligen så sorgsen, för man överanalyserar ALLT,det negativa tog helt över det lyckliga. men alla i min närhet var glada och otroligt stöttqnde, är så glad idag, är nu i vecka 28 när jag känner det lilla livet i magen. (Har alltid älskat barn, och haft svårt att få barn pga svår endometrios) så första gången var det tragiskt det hände, trots skydd. Så jag förstår dina känslor, det är riktigt tufft! Men du verkar ha en underbar familj du med, så väljer du att behålla så vet jag att även du hade fixat det! :) du har fram till v 18 med abort, men det blir mer komplicerat, och bebisen blir ju större.. så landa i dina känslor nu och försök att komma fram till ett svar, ta hand om dig !
-
Hej igen!
Är i v 37 nu (36+5) och om ynka 22 dagar så är hon beräknad. Är fortfarande enormt tacksam för all hjälp och allt stöd som jag fick, ni är guld värda!!! -
Hej - vet inte om någon kommer se detta men ville bara säga att jag mår bättre än någonsin med min dotter på två månader bredvid mig. Förlossningen gick alldeles utmärkt och hon har förgyllt varje sekund av mitt liv sedan dess. Tusen tack till er alla ännu en gång och kram från oss två??
-
Ja, ibland är det massa tankar som spökar, tryck från omgivningen etc och helt plötsligt vet man varken ut eller in. Detta är allt jag någonsin drömt om och jag är så glad att jag lyckades ta mig bort från spöktankarna och faktiskt behålla min älskade dotter. Förstår din längtan, snart är hon här! Tack för de fina orden och lycka till du med, kramar i mängder <3Anonym (Röd elefant) skrev 2020-05-23 09:18:27 följande:
Vad härligt att höra att allt slutade bra! :)
Blev själv gravid någon månad efter att du skapade din tråd och hade också en del ambivalenta tankar den första veckan. Om jag verkligen var helt redo för detta, om det var rätt nu osv. Insikten om att det ska komma en ny människa till ens liv som man ska ansvara för, kan ju faktiskt vara lite läskig - samtidigt som det kan kännas otroligt kärleksfullt.
Nu är det drygt en månad tills min dotter föds (första barnet) och jag längtar jättemycket :) Allt behöver inte kännas tiptop till en början utan kan bli bra ändå.
Så skönt att ditt beslut blev det rätta! Kram till dig och familjen och lycka till!!! :) <3
-
Tack snälla! Ja, på mig stämmer det in i alla fall, jag vill inte ens veta hur jag hade mått idag om jag inte hade behållit. Hade tänkt på att hon nu skulle ha varit här, si och så gammal etc men att jag valde bort det. Detta är allt jag någonsin velat ha men chocken, ambivalensen och omgivningens tryck tog över ett tag. Är så tacksam för att rätt beslut fattades <3Anonym (Ingen annan än du själv) skrev 2020-05-23 06:36:56 följande:
Där ser man! Grattis! :)
Ja, jag tror också att i de allra flesta fallen när kvinnor funderar på abort, så skulle det gå alldeles utmärkt om de valde att föda. Och de skulle slippa skuldkänslorna också, som måste komma förr eller senare. Kanske inte när man är mitt i livet och har fullt upp med det timliga, men på äldre dagar när man börjar fundera på det hinsides...