Forum Rädsla/skräck - Kropp & själ
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Abort eller behålla? Deadline imorgon!

    Fre 30 aug 2019 15:01 Läst 0 gånger Totalt 17 svar
    Fre 30 aug 2019 15:01

    Snälla, hjälp mig. Behöver alla reflektioner och all hjälp i världen.

    Jag är just nu gravid i vecka 13 (12+3) och har sedan jag plussade haft det väldigt turbulent. Jag är ung (fyller strax 21), har avklarat halva min universitetsutbildning men har halva kvar, närmare bestämt två år. Jag bor själv i en etta några timmar från mina föräldrar, studerar på heltid samt arbetar på sidan av med en relativt god inkomst. Min pojkvän och jag har känt varandra sedan barnsben samt sedan sex år tillbaka till och från haft något kärleksmässigt. Sedan lite mer än två år tillbaka är vi ett par, vi valde att ge det hela ett seriöst försök då vi båda mognat och känner att vi är menade för varandra. Vi förlovade oss i våras och snart flyttar han hit (just nu bor han utomlands men vi besöker varandra i långa perioder och har precis varit tillsammans i tre månader).

    När jag plussade så var vi på semester och vi båda blev chockade då det var oplanerat och inte alls väntat men vi upplevde ändå någon form av glädje. När jag berättade för mina föräldrar blev de arga, besvikna och oroliga då jag inte är klar med skolan, då han ännu inte flyttat hit, då de är rädda att det blir för mycket för mig såväl ekonomiskt, studie- och jobbmässigt men framförallt psykiskt. Vi hade en väldigt turbulent period ett tag och jag förstod deras oro men det blev jobbigt att gråta och bråka varje dag. Till slut (i slutet av förra veckan) så stängde min kropp av. Mitt psyke orkade inte mer och jag blev in- och utvändigt kall, levde som vanligt, grät inte mer.. Jag tror att jag slutade känna så pass mycket att inte ens en käftsmäll hade gjort ont. Framförallt så hände detta för att min kropp antagligen försökte skydda mig från sorgen jag befann mig i, och på så vis började jag även ställa in mig på en abort och övertala mig själv att mina föräldrar hade rätt och det var det enda rätta beslutet.

    I början av förra veckan var jag på abortrådgivning för att få allmän information samt på ett kuratorbesök. Hos kuratorn upplevde jag mig vara ambivalent men någonstans fanns ändå en önskan om att behålla, en glöd helt enkelt. Var hos kuratorn igen igår och då kände jag mig inte alls som den första gången, istället var jag fortfarande kall. Precis när jag blev kall så sa mina föräldrar att chocken för de hade lagt sig och att de självklart stöttar mig vad jag än beslutar samt att de kommer att hjälpa mig med vad jag än behöver. Hade jag fått höra detta förra veckan så hade jag utan tvekan fattat beslutet att behålla, när jag istället fick höra det denna vecka då jag redan stängt och skärmat av så känner jag varken glädje eller lättnad över det beskedet fastän det var det enda jag önskade för några dagar sedan.

    Jag blev rådd att boka en tid för aborten förra veckan som jag har ifall att och i ?värsta fall? är det bara att ringa och avboka, så imorgon bitti har jag tid för att svälja den första tabletten och på måndag morgon är jag bokad på avdelningen för att mer eller mindre föda ut mitt då döda foster.

    Jag kan inte skjuta upp det mer om det nu är en abort jag ska göra men den enda planen jag har nu är att åka till sjukhuset imorgon, se tabletten och för allt i världen hoppas att jag antingen känner mig tillfreds och faktiskt tar den, eller upplever att allt eller åtminstone 1% av mig protesterar vid åsynen av den och då får det räcka som ett tecken för att jag faktiskt vill behålla. Men jag är så fruktansvärt rädd för att även då vara kall och sedan ångra mig för efter den tabletten är det kört.

    I en och en halv månad kände jag lycka över detta, sedan stängde jag av och blev ambivalent då alla bråk och dylikt blev för mycket för psyket, efteråt började jag vänja mig vid tanken på en abort och accepterade detta, vid något enstaka tillfälle har jag känt en lust att behålla men helt plötsligt uppkommer också spöktankar som jag hittills inte haft - jag är ung, jag vill leva, resa, upptäcka och vara ?galen? på mina villkor, fastän jag varit skolless uppkommer ur tomma intet även en skollängtan bara för att jag vet att jag hade behövt ta en paus osv. Jag hade älskat det här barnet mer än allt på denna jord men just nu är jag rädd och värst av allt vet jag inte vad jag vill.

    Snälla, hjälp.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2019-08-31 23:00
    Update: var mer eller mindre inställd på abort och tyckte att det var otroligt skönt att flera av er faktiskt tog upp de ljusa sidorna med det beslutet samt att ni var nöjda över ert val, fann på något vis en form av trygghet i det då jag fick för mig att även alternativet behålla kändes påtvingat. Jag vill tacka VARENDA en utan er, jag är så oerhört tacksam och glad över att ni - en bunt främlingar som inte alls behöver bry sig eller har någon egen vinning gällande mitt liv eller beslut - tog en minut eller två (om inte fler) av er värdefulla tid för att hjälpa mig. Kanske låter det överdrivet att vara så pass tacksam och kanske ?kryddar? mina hormoner till det hela men det är så jag uppriktigt känner. Jag hoppas innerligt att ni förstår vilken skillnad ni gjorde för mig och hur oerhört nyttigt det var att få höra så många olika perspektiv och berättelser. Tack snälla för att ni vägledde en vilsen själ och delade med er av era upplevelser! Nu till vad som skedde; jag lyckades till min förvånad somna gott men vaknade ändå ca 2-3 h innan det var dags att kliva upp imorse och tankarna rullade som på ett löpande band som inte alls gick att stoppa. Där någonstans kickade även magontet och ängsligheten in. Klev upp, duschade, borstade tänderna och hela alltet och började sakta men säkert känna mig allt känsligare. Detta kanske låter som att jag tappat det totalt men vid ett ögonblick när jag stod framför spegeln kunde jag nästan se mig själv hålla mitt barn i famnen framför samma spegel om några månader. Mamma följde med till sjukhuset och avdelningen och pappa klev upp tidigt han med för att visa sitt stöd, det var väldigt jobbigt att krama honom hejdå för där blev allvaret verkligt. Vet inte riktigt varför men helt plötsligt kändes det så väldans stort speciellt när känslorna bara flödade mellan oss alla. Det brast för mig strax efteråt och jag började storgråta i bilen varpå mamma sa att vi inte ens behövde åka och att det var viktigt att jag visste att jag har all stöttning i världen oavsett, jag insisterade att vi skulle åka ändå för tänkte att jag kanske bara var rädd och hon försäkrade mig om att det bara var att säga till om jag ville att hon skulle vända när som helst. Vi kom till sjukhuset och satt i bilen på parkeringen ett bra tag och pratade varpå vi sedan gick in och under mitt och mammas samtal så kom vi fram till att jag går dit och säger helt enkelt att jag inte är redo för det var det som kändes rätt då. Sagt och gjort så kom jag dit, grät lite mer under tiden jag väntade och en trevlig kvinna kom sedan och tog iin mig till ett rum. Där la hon tabletten på bordet (helt plötsligt såg den oerhört stor och icke-lockande ut) och jag kände helt enkelt att mitt i all gråt så var jag alldeles för instabil för att fatta ett sådant beslut. Vi diskuterade och pratade lite allmänt om abort och hon förklarade att den avdelningen alltid är öppen samt att jag oavsett när jag ev bestämmer mig för en abort måste läggas in så det är hos de jag kommer få genomgå processen, eftersom att jag var där imorse samt har varit ambivalent och fortfarande tvekat så står jag på något vis på deras lista vilket gör att det går bra att ringa eller komma förbi utan större framförhållning då de alltid har tid att avsätta när någon vill ta första tabletten. Kommer inte ihåg om det var hennes eller mammas råd men vet även att några av er poängterade att jag borde gå hem och utgå från att jag behåller samt känna efter ett par dagar om det känns skönt och lättande eller om jag längtar efter att få en abort gjord. Så nu försöker jag för allt i världen koppla bort både tvivel, frågor och min ambivalens samt verkligen tänka att jag har valt att behålla för att på så sätt se om känslorna från förr kommer tillbaka samt hur jag kommer må när det sjunkit in och landat. Förutom ett väldigt jobbigt bråk som jag hade med min mamma nu på kvällen så började det mesta kännas bra men den känslan försvann såklart när det blev hetsigt mellan oss och där och då kände jag återigen att graviditeten inte gett mig annat än elände och sorg så jag kände för att klampa iväg till sjukhuset med detsamma och svälja tabletten. Pratade med min pojkvän om allt och ingenting och till slut lyckades han få mig på bra humör så nu känns det mer okej. Vill inte dra musten ur morgonens händelseförlopp som ändå slutade positivt men jag är väldigt skör, dels p.g.a hormonerna och dels p.g.a de stora påfrestningarna och känslomässiga hindrena som jag gått igenom mer eller mindre sedan jag plussade, just av den anledningen känner jag att jag vid såna här tillfällen som det ikväll varken vill ha kvar fostret i mig eller för den delen leva. Kom på mig själv med att uppleva en inre längtan samt googla överdoser av smärtstillande och sätt att känna smärta på - under mina 20 år har sådana tankar aldrig infallit och aldrig har jag gjort något för att skada mig själv heller. Jag hade aldrig kunnat göra det mot mitt ofödda och oskyldiga barn men mitt i allt elände ikväll så kände jag en enorm hopplöshet och ingen livsglädje överhuvudtaget. Detta är verkligen en parantes och likt allt annat kommer säkert även detta att lösa sig, min pojkvän är förhoppningsvis vid min sida inom ynka tre dagar men för mig känns tyvärr minsta lilla ?fall?, bråk, sorg och liknande som ännu ett trauma. Jag har helt enkelt gått igenom för mycket på kort tid samtidigt som hormonerna gör sitt, samtidigt som jag idag äntligen känner känslor igen och kan gråta så är inte min kalla mur borta än och jag är rädd för att på något vis gå in i väggen, bli utbränd eller hamna i en ren och skär depression om jag inte får ha en lugn och problemfri vardag utan avbrott ett tag framöver för min ork är sedan länge förbrukad. Allt löser sig i sinom tid men just nu är det jobbigt att veta att det kanske dröjer ett par dagar för varje minut känns för lång. Jag blir även orolig då all denna stress utan tvekan inte alls är bra för barnet. Detta var en parantes som blev väldigt lång, menar inte att göra er oroliga, kommer fortsätta gå hos kuratorn jag fått via gyn. och snart har jag ju min andra halva här så förhoppningsvis vänder allt snart. Stor kram på er alla!

  • Anonym (Elina­)
    Visa endast
    Fre 30 aug 2019 15:15 #1

    Jag tänker att eftersom du tvekar på aborten så ska ni inte genomföra den. Hade du varit stensäker på att du inte vill ha barn nu så hade du inte behövt fråga, och eftersom du nu grubblar så tror jag att ni innerst inne är redo (men att ni egentligen bara är osäkra på vad omvärlden ska tycka o tänka. So what om studierna blir uppskjutna något år, och resa kan ni göra med barn!).

    Jag menar inte att sänka dina känslor och tankar. Jag vet att det är ett jättesvårt och livsomvälvande beslut, men jag ville ändå skriva vad jag spontant tänker. Ni klarar detta, om ni vill. Lycka till!

  • Anonym (.....­.)
    Visa endast
    Fre 30 aug 2019 15:30 #2

    Känns som du tvekar alldeles för mycket för att abort skulle va en god ide..

    Har gjort en abort och har fått två fantastiska barn efter det, hade dock noll tvivel vid aborten och därför känns det ff som "rätt" beslut. Även om det var jobbigt.

    Du kommer med största sannolikhet aldrig ångra ditt barn om du på nåt plan är känslomässigt redo :)

    Har tyvärr läst om många som tvivlat och ångrat sig efter aborten med rejält dåligt psykiskt mående...

    Du måste vara säker, speciellt då du är rätt långt gången nu. Mina tankar.

  • Anonym (.....­.)
    Visa endast
    Fre 30 aug 2019 15:34 #3

    Tillägg; föräldrars stöd är ovärdeligt!

    Jag har fått så mycket hjälp av mamma, pappa och svärmor med barnen, och det är ett sånt stort plus om du har omgivnings stöd!

  • Fre 30 aug 2019 15:45 #4
    Anonym (Elina) skrev 2019-08-30 15:15:21 följande:

    Jag tänker att eftersom du tvekar på aborten så ska ni inte genomföra den. Hade du varit stensäker på att du inte vill ha barn nu så hade du inte behövt fråga, och eftersom du nu grubblar så tror jag att ni innerst inne är redo (men att ni egentligen bara är osäkra på vad omvärlden ska tycka o tänka. So what om studierna blir uppskjutna något år, och resa kan ni göra med barn!).

    Jag menar inte att sänka dina känslor och tankar. Jag vet att det är ett jättesvårt och livsomvälvande beslut, men jag ville ändå skriva vad jag spontant tänker. Ni klarar detta, om ni vill. Lycka till!


    Tack snälla för ditt svar. Vill även poängtera att jag inte alls uppfattade det som att du på något vis ignorerade eller förminskade mina känslor, tycker att ditt svar var omtänksamt och väldigt genuint skrivet. Det uppskattas oerhört mycket att få bolla med någon utomstående!

    Precis så som du säger är det ju, jag har velat behålla sedan dag ett men efter att ha stängt av känslomässigt så börjar jag fundera kring allt sådant som man vill göra under ungdomen och som jag kanske borde göra istället. Tänker på spontanitet, att kunna resa när och var som helst, att ha möjlighet till utekvällar eller träffar med vännerna utan några begränsningar, fester etc.. Självklart kan man göra en hel del med barn men jag tänker att det även blir på andra villkor, resorna blir mer begränsade och familjelagda (självklart är det inte optimalt att åka till en festdestination med en liten) etc. Jag tänker att när man får barn så förändras man som person, jag kanske hade känt mig för mogen för dessa typer av fester och resor, kanske hade vattenparker och lugnare tempon lockat mer. Jag är stensäker på att behoven och de egna önskningarna förändras och där och då tror jag nog inte att jag hade saknat allt som ungdomens år innebär för då hade barnet varit mi. prioritet och största glädje, jag är bara rädd för att dels fatta ett konkret beslut och dels för att antingen inom kort eller efteråt ångra att jag aldrig hann uppleva 20-årsåldern till fullo utan blev väldigt vuxen samt förälder snabbt. 20-årsåldern är ju verkligen en tid som man bör ägna åt att hitta sig själv, göra allt man någonsin velat etc för att sedan kunna känna sig mogen och klar nog för nya steg och tag i livet. Detta är inget jag reflekterat över hittills då det sedan dag ett var så självklart att behålla men nu går jag istället i de banorna, fastän jag inte hade ångrat barnet i sig om jag behöll så blir jag rädd för att ångra att jag inte gjorde en abort och levde MITT liv först.. Undrar om allt detta lockar av en anledning och för att jag har huvudet kallt för första gången under hela denna resa eller om det bara är spöktankar. Det är så fruktansvärt jobbigt då jag alltid haft nära till känslor och nu helt plötsligt känner mig som en kall stenvägg, förstår att kroppens reaktion var att bygga upp en fasad som en försvarsmekanism men hade gärna blivit kvitt den nu när jag måste fatta ett beslut tills imorgon. Precis som du säger så är jag inte alls orolig för skolan i sig och vet att jag hade klarat den oavsett, sedan om det är några månader efter vad som var planerat så är ju inte det hela världen heller. Allt det praktiska löser sig nog med tiden men det är mina egna känslor som är boven i dramat då jag inte kommer åt dem..
  • Fre 30 aug 2019 15:52 #5
    Anonym (......) skrev 2019-08-30 15:30:25 följande:

    Känns som du tvekar alldeles för mycket för att abort skulle va en god ide..

    Har gjort en abort och har fått två fantastiska barn efter det, hade dock noll tvivel vid aborten och därför känns det ff som "rätt" beslut. Även om det var jobbigt.

    Du kommer med största sannolikhet aldrig ångra ditt barn om du på nåt plan är känslomässigt redo :)

    Har tyvärr läst om många som tvivlat och ångrat sig efter aborten med rejält dåligt psykiskt mående...

    Du måste vara säker, speciellt då du är rätt långt gången nu. Mina tankar.


    Tack snälla för ditt svar, tror inte ens att det går att beskriva hur mycket jag uppskattar att okända människor tar sig tid att hjälpa mig. Det betyder oerhört mycket att få höra objektiva tankar när man kört fast så pass mycket som jag har.

    Angående aborten så började jag känna som du under de dagarna jag skärmade av och kom på mig själv med att vara likgiltig samt kall, jag kände att det med stor säkerhet skulle kunna bli psykiskt och fysiskt jobbigt med en abort men att jag någonstans ändå skulle veta och komma till insikt med att det är rätt beslut. Kom med min kurator även fram till att det viktigaste är att jag känner att jag kan förklara ex aborten för mig själv senare, att jag kan ?rättfärdiga? den och känna mig nöjd med mitt beslut. Om så är fallet så blir ju risken för ånger, saknad och nedstämdhet väldigt liten. Hade inte mina föräldrar suttit ner med mig och förklarat att det var en chock som dock lagt sig och att jag har deras fulla stöd så hade jag säkerligen genomfört aborten och bokat tid för den redan någon dag därpå eller varit inställd på att gå igenom den imorgon. Deras ord förändrade väldigt mycket, jag är fortfarande mer eller mindre lika kall men där och då kändes det som att vi alla höll med om att en abort var det rätta. Nu när de tidigare problemen är ur vägen och jag har deras stöd så känns det som att jag borde vara överlycklig men istället kommer jag på mig själv med att hitta nya ?om? och ?men?. Jag har velat behålla sedan dag ett men efter att ha stängt av känslomässigt så börjar jag fundera kring allt sådant som man vill göra under ungdomen och som jag kanske borde göra istället. Tänker på spontanitet, att kunna resa när och var som helst, att ha möjlighet till utekvällar eller träffar med vännerna utan några begränsningar, fester etc.. Självklart kan man göra en hel del med barn men jag tänker att det även blir på andra villkor, resorna blir mer begränsade och familjelagda (självklart är det inte optimalt att åka till en festdestination med en liten) etc. Jag tänker att när man får barn så förändras man som person, jag kanske hade känt mig för mogen för dessa typer av fester och resor, kanske hade vattenparker och lugnare tempon lockat mer. Jag är stensäker på att behoven och de egna önskningarna förändras och där och då tror jag nog inte att jag hade saknat allt som ungdomens år innebär för då hade barnet varit min prioritet och största glädje, jag är bara rädd för att dels fatta ett konkret beslut och dels för att antingen inom kort eller efteråt ångra att jag aldrig hann uppleva 20-årsåldern till fullo utan blev väldigt vuxen samt förälder snabbt. 20-årsåldern är ju verkligen en tid som man bör ägna åt att hitta sig själv, göra allt man någonsin velat etc för att sedan kunna känna sig mogen och klar nog för nya steg och tag i livet. Detta är inget jag reflekterat över hittills då det sedan dag ett var så självklart att behålla men nu går jag istället i de banorna, fastän jag inte hade ångrat barnet i sig om jag behöll så blir jag rädd för att ångra att jag inte gjorde en abort och levde MITT liv först.. Undrar om allt detta lockar av en anledning och för att jag har huvudet kallt för första gången under hela denna resa eller om det bara är spöktankar. Det är så fruktansvärt jobbigt då jag alltid haft nära till känslor och nu helt plötsligt känner mig som en kall stenvägg, förstår att kroppens reaktion var att bygga upp en fasad som en försvarsmekanism men hade gärna blivit kvitt den nu när jag måste fatta ett beslut tills imorgon.
  • Anonym (.....­.)
    Visa endast
    Fre 30 aug 2019 16:08 #6

    Självklart är det en omställning men livet tar inte slut. Du har dessutom ett supportsystem i ryggen vilket ger mer frihet!

    Sen kommer så starka (oftast) känslor till ditt barn att det ändå inte blir så svåra livsval iaf :) barnet blir automatiskt prio och du har hjälp till att få va din egen ibland också.

    Det blir bra!

  • Lör 31 aug 2019 23:00 #7

    Update: var mer eller mindre inställd på abort och tyckte att det var otroligt skönt att flera av er faktiskt tog upp de ljusa sidorna med det beslutet samt att ni var nöjda över ert val, fann på något vis en form av trygghet i det då jag fick för mig att även alternativet behålla kändes påtvingat. Jag vill tacka VARENDA en utan er, jag är så oerhört tacksam och glad över att ni - en bunt främlingar som inte alls behöver bry sig eller har någon egen vinning gällande mitt liv eller beslut - tog en minut eller två (om inte fler) av er värdefulla tid för att hjälpa mig. Kanske låter det överdrivet att vara så pass tacksam och kanske ?kryddar? mina hormoner till det hela men det är så jag uppriktigt känner. Jag hoppas innerligt att ni förstår vilken skillnad ni gjorde för mig och hur oerhört nyttigt det var att få höra så många olika perspektiv och berättelser. Tack snälla för att ni vägledde en vilsen själ och delade med er av era upplevelser! Nu till vad som skedde; jag lyckades till min förvånad somna gott men vaknade ändå ca 2-3 h innan det var dags att kliva upp imorse och tankarna rullade som på ett löpande band som inte alls gick att stoppa. Där någonstans kickade även magontet och ängsligheten in. Klev upp, duschade, borstade tänderna och hela alltet och började sakta men säkert känna mig allt känsligare. Detta kanske låter som att jag tappat det totalt men vid ett ögonblick när jag stod framför spegeln kunde jag nästan se mig själv hålla mitt barn i famnen framför samma spegel om några månader. Mamma följde med till sjukhuset och avdelningen och pappa klev upp tidigt han med för att visa sitt stöd, det var väldigt jobbigt att krama honom hejdå för där blev allvaret verkligt. Vet inte riktigt varför men helt plötsligt kändes det så väldans stort speciellt när känslorna bara flödade mellan oss alla. Det brast för mig strax efteråt och jag började storgråta i bilen varpå mamma sa att vi inte ens behövde åka och att det var viktigt att jag visste att jag har all stöttning i världen oavsett, jag insisterade att vi skulle åka ändå för tänkte att jag kanske bara var rädd och hon försäkrade mig om att det bara var att säga till om jag ville att hon skulle vända när som helst. Vi kom till sjukhuset och satt i bilen på parkeringen ett bra tag och pratade varpå vi sedan gick in och under mitt och mammas samtal så kom vi fram till att jag går dit och säger helt enkelt att jag inte är redo för det var det som kändes rätt då. Sagt och gjort så kom jag dit, grät lite mer under tiden jag väntade och en trevlig kvinna kom sedan och tog iin mig till ett rum. Där la hon tabletten på bordet (helt plötsligt såg den oerhört stor och icke-lockande ut) och jag kände helt enkelt att mitt i all gråt så var jag alldeles för instabil för att fatta ett sådant beslut. Vi diskuterade och pratade lite allmänt om abort och hon förklarade att den avdelningen alltid är öppen samt att jag oavsett när jag ev bestämmer mig för en abort måste läggas in så det är hos de jag kommer få genomgå processen, eftersom att jag var där imorse samt har varit ambivalent och fortfarande tvekat så står jag på något vis på deras lista vilket gör att det går bra att ringa eller komma förbi utan större framförhållning då de alltid har tid att avsätta när någon vill ta första tabletten. Kommer inte ihåg om det var hennes eller mammas råd men vet även att några av er poängterade att jag borde gå hem och utgå från att jag behåller samt känna efter ett par dagar om det känns skönt och lättande eller om jag längtar efter att få en abort gjord. Så nu försöker jag för allt i världen koppla bort både tvivel, frågor och min ambivalens samt verkligen tänka att jag har valt att behålla för att på så sätt se om känslorna från förr kommer tillbaka samt hur jag kommer må när det sjunkit in och landat. Förutom ett väldigt jobbigt bråk som jag hade med min mamma nu på kvällen så började det mesta kännas bra men den känslan försvann såklart när det blev hetsigt mellan oss och där och då kände jag återigen att graviditeten inte gett mig annat än elände och sorg så jag kände för att klampa iväg till sjukhuset med detsamma och svälja tabletten. Pratade med min pojkvän om allt och ingenting och till slut lyckades han få mig på bra humör så nu känns det mer okej. Vill inte dra musten ur morgonens händelseförlopp som ändå slutade positivt men jag är väldigt skör, dels p.g.a hormonerna och dels p.g.a de stora påfrestningarna och känslomässiga hindrena som jag gått igenom mer eller mindre sedan jag plussade, just av den anledningen känner jag att jag vid såna här tillfällen som det ikväll varken vill ha kvar fostret i mig eller för den delen leva. Kom på mig själv med att uppleva en inre längtan samt googla överdoser av smärtstillande och sätt att känna smärta på - under mina 20 år har sådana tankar aldrig infallit och aldrig har jag gjort något för att skada mig själv heller. Jag hade aldrig kunnat göra det mot mitt ofödda och oskyldiga barn men mitt i allt elände ikväll så kände jag en enorm hopplöshet och ingen livsglädje överhuvudtaget. Detta är verkligen en parantes och likt allt annat kommer säkert även detta att lösa sig, min pojkvän är förhoppningsvis vid min sida inom ynka tre dagar men för mig känns tyvärr minsta lilla ?fall?, bråk, sorg och liknande som ännu ett trauma. Jag har helt enkelt gått igenom för mycket på kort tid samtidigt som hormonerna gör sitt, samtidigt som jag idag äntligen känner känslor igen och kan gråta så är inte min kalla mur borta än och jag är rädd för att på något vis gå in i väggen, bli utbränd eller hamna i en ren och skär depression om jag inte får ha en lugn och problemfri vardag utan avbrott ett tag framöver för min ork är sedan länge förbrukad. Allt löser sig i sinom tid men just nu är det jobbigt att veta att det kanske dröjer ett par dagar för varje minut känns för lång. Jag blir även orolig då all denna stress utan tvekan inte alls är bra för barnet. Detta var en parantes som blev väldigt lång, menar inte att göra er oroliga, kommer fortsätta gå hos kuratorn jag fått via gyn. och snart har jag ju min andra halva här så förhoppningsvis vänder allt snart. Stor kram på er alla!

  • Ons 27 nov 2019 10:00 #8 -1

    Hej!

    100 år sedan nu, men jag tänkte bara säga att vi behöll vår flicka, allt löste sig, min familj och omgivning längtar oerhört mycket, hon är beräknad 9/3 och vi är nu i v 26 (25+1) så om 3-4 dagar är det endast 99 dagar kvar. Tack för alla råd och allt stöd, detta var det bästa beslutet jag hade kunnat fatta. Känner hennes sparkar sedan 10 veckor tillbaka och älskar henne mer och mer för varje dag!

  • Ons 27 nov 2019 13:48 #9

    Va roligt! :D berätta sen när hon är här oxå : )

  • Lör 15 feb 23:18 #10

    Hej igen!

    Är i v 37 nu (36+5) och om ynka 22 dagar så är hon beräknad. Är fortfarande enormt tacksam för all hjälp och allt stöd som jag fick, ni är guld värda!!!

  • Lör 15 feb 23:18 #11

    Hej igen!

    Är i v 37 nu (36+5) och om ynka 22 dagar så är hon beräknad. Är fortfarande enormt tacksam för all hjälp och allt stöd som jag fick, ni är guld värda!!!

  • Lör 15 feb 23:18 #12

    Hej igen!

    Är i v 37 nu (36+5) och om ynka 22 dagar så är hon beräknad. Är fortfarande enormt tacksam för all hjälp och allt stöd som jag fick, ni är guld värda!!!

  • Lör 15 feb 23:18 #13

    Hej igen!

    Är i v 37 nu (36+5) och om ynka 22 dagar så är hon beräknad. Är fortfarande enormt tacksam för all hjälp och allt stöd som jag fick, ni är guld värda!!!

  • Sön 16 feb 18:28 #14

    Va mysigt! <3 lycka till med bebis, kommer gå bra!

  • Fre 22 maj 23:43 #15

    Hej - vet inte om någon kommer se detta men ville bara säga att jag mår bättre än någonsin med min dotter på två månader bredvid mig. Förlossningen gick alldeles utmärkt och hon har förgyllt varje sekund av mitt liv sedan dess. Tusen tack till er alla ännu en gång och kram från oss två??

  • Anonym (.....­.)
    Visa endast
    Lör 23 maj 20:21 #16
    envitkanin skrev 2020-05-22 23:43:03 följande:

    Hej - vet inte om någon kommer se detta men ville bara säga att jag mår bättre än någonsin med min dotter på två månader bredvid mig. Förlossningen gick alldeles utmärkt och hon har förgyllt varje sekund av mitt liv sedan dess. Tusen tack till er alla ännu en gång och kram från oss två??


    Jag kommer ihåg denna tråd, va roligt! Det är så mycket glädje i ett barn som inte går att förstå innan <3 Vad bra att allt föll på plats!
  • Mån 25 maj 21:29 #17
    Anonym (......) skrev 2020-05-23 20:21:15 följande:

    Jag kommer ihåg denna tråd, va roligt! Det är så mycket glädje i ett barn som inte går att förstå innan <3 Vad bra att allt föll på plats!


    Ja å ena sidan känns det som att jag skapade den igår och å andra sidan som om det var för en halv evighet sedan. Det stämmer så bra så och ett barn ger kärleken samt glädjen en helt ny definition och livet en helt ny mening. Tack snälla, kram!
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll