2,5 åring väljer bort mig?

Det är helt naturligt, i den åldern har barnet sin första frigörelseprocess och börjar bli medveten om att hon är en egen person. Hon testar att säga nej och ser vad det får för konsekvenser, och hon inser att mamma och pappa också är egna personer som faktiskt inte sitter ihop med henne själv. 2-3 årsåldern är en av de svåraste och mest förvirrande i en människas liv, som en mini-tonårsperiod. Hon kommer att växla mellan vilken vuxen hon föredrar, det kan vara månader i sträck men det kan också växla över dagen. Snart kommer det att vara pappa som blir ratad och då duger bara mamma, eller farmor.

Dessutom har hon precis fått ett syskon som nu konkurrerar om mammas uppmärksamhet, tror du inte att hon känner svartsjuka som hon inte kan sätta ord på?

Nu måste du vara stark och förstå att din flicka älskar dig över allt annat, hon behöver kunna få sina utbrott och veta att du ändå alltid finns där när hon behöver dig. Du kan visa att du blir ledsen men gör ingen stor grej av det, gråt eller tjura absolut inte inför henne, ge henne inte dåligt samvete för att hon väljer bort dig. Hon testar gränser bara. Du måste vara den vuxna, bete dig inte barnsligt själv och spring iväg och gråt, det är din tvåårings rätt att göra inte din! Fortsätt ge henne kärlek och och stå ut, det kommer att gå över snart. Det är väl också bra om hon är extra pappig just nu när du har bebisen att tänka på, låt dem ha sin tid och bonda. Han kan väl passa på att vara mycket med henne nu, ta ut henne till lekplatsen och naturen och ge dig tid att vara själv med din bebis och vila själv också, det behöver du.

Men vad är det farmor säger till dig?? Läste sista stycket just nu. Har hon glömt att hennes egna barn säkert gjorde exakt samma sak mot henne i den åldern? Hon borde inte göra ner dig för att själv känna sig förträfflig.. eller är du kanske lite överkänslig just nu? Du har precis fött barn och överreagerar nog. Håll ut, se humorn i det hela och prata med din man, om du tycker såna kommentarer är jobbiga kan han väl prata med sin mamma och be henne vara försiktig.

Jag minns hur jobbigt det var, jag hade helt glömt bort det men nu minns jag att mina döttrar gjorde samma sak. Min ena dotter ville bara vara med pappa och jag fick inte göra nånting, inte ens gå med henne till toaletten eller stänga dörren. Sedan ville hon vara hos mig igen. Den andra kallade också mormor för mamma. De är 19 och 26 år nu så det var länge sen <3 men jag minns känslan, jag blev ledsen och kände mig sårad och avundsjuk. Jag minns lite av hur jag kände själv när jag var liten, jag kunde känna mig så sårad och orättvist behandlad men jag kunde inte sätta ord på det för jag hade ju inte lärt mig prata ännu.

Farmor kanske sa så för att du inte skulle oroa dig?