AndreaBD skrev 2019-09-11 00:21:44 följande:
Det är klart - när en förälder är med i skolan, då sköter sig barn mycket bättre än vanligt. Det brukar vara så. Iofs händer det i undantagsfall att de inte bryr sig, då har man verkligen ett problem.
Jag kom på... hur gammal är barnet egentligen? Det kan vara viktigt här. Är det så att han går i tvåan?
Har du frågat dem, varför de inte höll sig till överenskommelsen att han skulle vara vissa lektioner i sin vanliga klass? Har det hänt något särskilt? Jo, jag är väl medveten om att ett autistiskt barn skulle se sånt som lögn, men jag hoppas att ni föräldrar förklarar för honom att det säkert inte var meningen att ljuga för honom. Då vore det förstås bra om ni vet exakt, varför det blev så. Exakta svar brukar ju barn med autism kräva. Naturligtvis borde skolan ha gett honom ett svar också, och er föräldrar.
Det är synt om ni inte kan förklara skolans agerande för honom, för då finns det verkligen risk att han så småningom också skolvägrar (jag jobbar främst med skolvägrande barn). Som sagt, de borde ha förklarat för er, men om det hade varit mitt barn så hade jag frågat lärare och eventuellt rektorn tills jag får ett svar. Annars är det som sagt risk att han plötsligt aldrig mer vill gå i skolan.
Om det går att ha en elevassistent med i klassen, det hänger ju tyvärr inte bara på ditt barn och dina möjligheter, utan även på övriga barnen och situationen i klassrum och på vilka insatser som redan finns, och om det finns pengar till att betala en elevassistent. Skolorna har ju ofta ganska ont om pengar och det fungerar oftast inte att bara välja den bästa lösningen för varje barn med särskilda behov, utan de måste då ta hänsyn till hela skolans ekonomi. De måste också kolla om det fungerar med lärartimmar till denna specialklassen och det kan hända att det blir lite annorlunda än vad som var tänkt. Men då borde man inte ha lovat det förstås, om det inte var säkert. De hade ju också kunnat säga att man kommer att försöka fixa så att han får ha några lektioner i gamla klassen när det går att ordna (och att det kanske inte går från början).
Det där med en konkret lista kan du försöka, men en risk som jag ser där är att så små barn förstås utvecklas och det som är problem nu kan ju försvinna, men nya kan dyka upp. I så fall bör ni också ha en tidsram, en termin eller ett läsår, då ni utvärderar och då ni i så fall kan planera för att han får mer tid med vanliga klassen. Däremot tror jag det där med vännen som är speciallärare är inte en bra idé. Det låter som om du tror att de inte har en aning vad man kan göra i ett sånt fall. Det lär inte heller vara problemet. Problemet brukar vara i såna fall att man har lovat föräldrarna mer än vad skolan sedan har råd med.
Det har just varit det som varit problemet, just kommunikationen. All information får vi dra ur dem. Vi håller på för fullt med att försöka få tag i rektorn för att få någon slags förklaring men hon är extremt svår att få tag på, med vilje eller inte det vet vi faktiskt inte. De gånger vi fått tag i henne svarar hon bara undvikande och ska återkomma men gör det aldrig, och om hon ens återkommer så lyckas hon väldigt effektivt att skifta allt fokus mot någon annan fråga/ärende och måste sedan rusa. Vi ska ligga på som en rem hela nästa vecka och ifall vi ändå inte lyckas så ska vi skriva ett mail och kräva en åtgärdsplan och en utförlig beskrivning av de problem de säger sig ha och vad de gjort för att förbättra situationen. Vi har precis fått ett tillskott i familjen så vi har inte kunnat ligga på på samma sätt som vi kunnat tidigare men kommer inte ge oss utan kommer att insistera denna gången.
Han störde de andra barnen och lärarna i vanlig klass och fick under en tid en elev assistent. Den assistenten slutade helt plötsligt från en dag till en annan och de lyckades inte hitta en ny, kort därefter så fick han byta till specialklassen.
Nej, iden med att erbjuda hjälp från min vän som är förstelärare inom specialpedagogik var nog inte så bra trotts allt. Kom på det redan innan jag läste ditt svar.
Han är 7 år och går nu i 1:an.
