• Anonym (anonym)

    Ett halvår efter MA

    För ett halvår sen gick jag och min partner igenom ett oerhört traumatiskt missfall. Jag var i v 12 och skulle göra ett tidigt ultraljud, läkaren störtar in i rummet kollar i en halvsekund säger att det här är inget foster det är en mola och sen lämnar hon rummet. Jag och min partner faller ner i ett svart hål, men lyckas ta oss till ett annat sjukhus där vi får en annan bedömning där det visst är ett foster (ingen mola) men som dog redan i v 5. Detta slutade med medicinsk abort och sedan skrapning pga blödning som aldrig slutade. 

    Vi har nu försökt att bli gravida i 6 månader, till en början kände jag mig ledsen och omskakad efter missfallet men ändå relativt lugn, men för varje misslyckat försök så blir oron värre. Jag är så rädd att detta aldrig ska gå vägen. Jag mår dåligt av människors kommentarer runt mig om slappna av osv och de jag känner som har barn har lyckats på första försöket. Jag skulle så gärna höra andras erfarenheter, om när det gått bra men det har tagit tid.
  • Svar på tråden Ett halvår efter MA
  • LFF

    Varit där du är, två gånger. 

    Vi fick vårt första plus i augusti 2008. Det slutade i ett missfall i v12-13. Den gången var det "spontant", dvs att jag började blöda. Vi hade just berättat för min pappa samt mina morföräldrar. Mamma visste om det sen plusset.

    Därefter dröjde det till våren 2011 innan nästa plus kom. I juli gick vi för att göra KUB-ul och fick då beskedet att liten dött i v9. Började blöda på kvällen spontant. Det var som att något "klickade" till i kroppen när de sa att liten inte levde längre.

    2012 började jag gå hos en gynekolog då jag var orolig över att något inte stämde io kroppen. Tyckte att mensen förändrats i mängd (betydligt mindre). Han tog min oro på allvar och kollade det han kunde utan att för den sakens skull göra en utredning. Fick bland annat tabletter för att hjälpa till att rensa slemhinnorna bättre i livmodern så det var rent och fint där inne. Vid sista besöket sa han sig se en liten polyp och jag fick en remiss för borttagning. Fick senare veta att han även bett dem spola äggledarna. Innan vi skildes åt sa han att jag skulle ringa när jag plussade så skulle vi se till att det gick hela vägen.

    I mars 2013 plussade jag igen. Ringde och fick tid för tidigt ultraljud. Det visade sig att det låg två gryn där inne och grodde. De fyller nu snart 6 år.

    Så, från plus ett till levande barn tog det 5 år. Det var definitivt ingen dans på rosor under den tiden och det var sjukt slitsamt för vår relation. Men den höll och levande barn blev det. 

  • Anonym (-)

    I värsta fall finns ju äggdonation och ivf. Sist adoption. Så ni kommer ju att få barn på ett eller annat sätt.

  • Anonym (4)

    Beklagar verkligen! Jag har haft 4m.f och 3 var MA. Det vara bara vid det första jag hade gjort VUL och fick veta att det dött för några veckor sen. Vid det andra missfallet hann jag inte göra VUL, inte 3:e heller och 4:e vågade jag inte. Kom ända till v.14- då de flesta tror att det är säkert. Pytt heller... Men jag tillhör ett extremt undantag. De flesta som får m.f får 1 el. max 2. I nuläget finns inget som säger att du ens kommer få ett enda till.

    Sluta lyssna på "goda" råd folk kommer med! Avslappning gör en varken mer fertil eller förhindrar m.f. Det enda man vet kan gynna vid vanliga graviditeter är att minska koffeinet. Det kan du göra själv. Fortsätt försök ni! Nästa graviditet pratar du med mvc om oron så får du kanske göra tidigt VUL eller också får du gå privat. Kan man bli gravid kan man i regel få barn också, kom ihåg det. Glad

    Ps. vi lyckades också med ED och mediciner. {#emotions_dlg.flower}

  • Anonym (A)
    Anonym (-) skrev 2019-09-10 11:43:42 följande:
    I värsta fall finns ju äggdonation och ivf. Sist adoption. Så ni kommer ju att få barn på ett eller annat sätt.
    +1
  • Anonym (anonym)

    Tack till er som skrivit. Det betyder verkligen mycket att läsa era historier och pepp, verkligen tack!

  • Snuttis2

    Vi kämpade i över fem år med infertilitet.

    Det började med att jag Blev gravid på egen hand efter 9 mån försök .

    Hade längtat så o blev ledsen när jag fick ett tidigt missfall .

    Visst var det jobbigt men jag Tänkte mkt att det är vanligt o naturligt , på sätt o vis bra för då har kroppen själv kunnat avgöra att embryot/fostret inte var livsdugligt .

    Sen gick månaderna o pga smärtproblematik blev vi utredda o skickade till rmc. Misstänkt endometrios o låg äggreserv : ( ...... suck

    Start med ivf året därpå o blev gravid på första omgången så vi var så lyckliga. Kontroll i v 11 o då vi fick besked att fostret var dött troligtvis sedan v 8. Kroppen min vägrade dock att fatta ! Jag Fick vänta en vecka på att missfallet skulle starta o det var fruktansvärt att bara vänta o veta att jag bar på nått dött.

    Sen cytotec behandling på hemmaplan vilket var otroligt läskigt. Behandlingen funkade inte fullt ut så jag Fick göra om den, sen blev jag sjuk i en i livmoder infektion . Vilket resulterade i en tids Sjukskrivning....

    Nytt försök med Ivf något halvår senare - utan positivt resultat .

    Sista ivf blev av året därpå....... blev gravid igen denna gång och då fick vi ett tidigt vul i v 7 för jag vägrade gå längre än nödvändigt utan att veta.

    Trots det litade inte jag på att det skulle gå bra efter alla turer o krossade förväntningar. Så vi Berättade först för omgivning efter andra ultraljudet i v 20!

    Men Det gick bra o vi har idag en liten tvååring som mår fint!

    Skit i omgivningen , försök ta hand om dig så gott du kan. ät bra , ta dina rek hälsokost, träna lagom mkt o gör saker du mår bra av. Vårda din relation för den ska klara barnskrik blöjor kräksfläckar o sömnbrist i framtiden : )

    Tro att det kommer gå bra , du kommer inte kunna påverka detta utan bara förhålla dig till det på bästa sätt!!

Svar på tråden Ett halvår efter MA