Forum Relationsproblem - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Han hade sex med mig när jag sov strax efter förlossningen

    Tis 10 sep 13:53 Läst 0 gånger Totalt 206 svar
    Visar endast inlägg av Anonym (anonym) - Visa alla inlägg
    Anonym (anony­m)
    Återställ
    Tis 10 sep 13:53

    Vet inte vart jag ska ta vägen riktigt och känner att jag behöver skriva av mig! Jag och min man fick en fin liten son för tre veckor sedan och jag har därmed förklarat noga för honom att sex är uteslutet just nu då jag inte vill försöka såhär tidigt efter förlossningen. Har även klargjort för honom att oskyddat sex inte är ett alternativ förrän jag har börjat med preventivmedel som jag ska ordna på efterkontrollen om några veckor och infektionsrisken är han väl medveten om. 

    Vi har myst några gånger och så fort han insisterat på att han vill ha sex så har jag sagt ifrån. Men så vaknade jag i förrgår av att han hade oskyddat sex med mig medan jag sov, vilket han först förnekade och därefter bortförklarade med att "den råkade slinka in när jag myste med dig". Hade rätt så ont efteråt, blödde lite ljusrött blod och var väldigt orolig över både graviditet samt infektionsrisk. Var såklart även djupt besviken på att han valde sin lust på min hälsas bekostnad. Jag visade tydligt att det inte var okej att bete sig så men valde trots allt att försöka bortse från vad som hänt, inte minst för vår 3-veckors sons skull. 

    Inatt vaknade jag av att det hände igen, denna gången gjorde det riktigt ont och jag puttade bort honom och sprang in på toa där jag såg att det börjat blöda även denna gången. Hans bortförklaring var att han trodde han var precis vid öppningen, vilket jag anser vara skitsnack då jag kände att det var ordentligt sex långt in. Han säger även att han känner sig fruktansvärt hemsk, äcklig, att han inte kan kontrollera sig etc.

    Vet verkligen inte vad jag ska göra, detta är en helt ny sida av honom som jag aldrig sett under våra fem år tillsammans (dock så har jag aldrig inte kunnat ha sex tidigare så det förklarar kanske saken) och jag känner mig så himla ledsen över att han i stunden inte bryr sig alls om varken mina känslor eller min hälsa. Han är verkligen världens finaste person bortsett från dessa händelserna och det faktum att vi har en liten nyfödd gör att det hela känns så mycket värre.

    Vad hade ni gjort i min situation?

  • Anonym (anony­m) Trådstartaren
    Återställ
    Ons 11 sep 18:54 #75 -1 +1

    Tack så jättemycket för alla svar! Känns otroligt skönt att ni alla "är på min sida" även om det såklart är jobbigt att läsa era svar.

    Har inte agerat så drastiskt som många av er menar att jag borde göra, det är inte så lätt att bara "kasta ut honom" när vi dels är gifta, har hund och bil tillsammans och dels har en så pass liten bebis hemma. Vi bor dessutom i en lägenhet som han äger, så jag har inga möjligheter att kasta ut någon utan isåfall blir det snarare tvärtom. Jag är bara 24 år och har nyss tagit min examen efter många års studier, har därav inte en särskilt hög SGI eller föräldrapenning; planen var att söka heltidsjobb lagom tills mammaledigheten är slut och att min man skulle jobba in större delen av månadsinkomsten medan jag är föräldraledig. Sitter alltså lite fast här utan någon juridisk rätt till bostaden (vi har skrivit äktenskapsförord på att allt vi ägt innan äktenskapet förblir enskild egendom) och utan någon direkt inkomst att hurra för. 

    Jag har dock absolut markerat rejält på att det var långt över gränsen för vad som är okej att göra mot någon. Men samtidigt så är han väldigt deprimerad och har ordagrant sagt senast igår att "jag kan lika gärna skita i livet och försvinna för allt jag gör blir bara fel" vilket gör mig livrädd för att han ska begå självmord och att min son ska få växa upp utan sin pappa på grund av att jag var så pass arg på honom som jag egentligen borde vara för det han gjort. Samma sak gäller polisanmälan - tänk om han blir dömd för två våldtäkter och hamnar i fängelse i flera år, hur ska jag förklara det för min son? 

    Psykolog har han i alla fall upprättat kontakt med, så jag hoppas verkligen att det hjälper! Någon frågade om jag upplevt honom som aggressiv eller nedvärderande på andra sätt och visserligen så avbryter han mig ofta när jag pratar och "pratar över mig" när vi till exempel är på möten eller liknande, men utöver det så skulle jag snarare säga att jag är den som är dominant i förhållandet! 

    Förstår att så många tycker att jag ska lämna honom snarast möjligt och polisanmäla, det hade jag också givit som råd om jag själv var den som kommenterade på någons inlägg gällande samma sak. Men att frånta sonen en uppväxt i en kärnfamilj som kanske kan fortsätta vara så fin som den varit fram tills händelserna känns kanske inte som det bästa - jag tror alltså att jag trots allt vill ge det en sista chans (med psykologkontakt för hans del) med tanke på att det kom som en blixt från klar himmel och inte är något som jag under våra fem år tillsammans kunnat se minsta lilla tendens till. 

Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll