Forum Familjeliv - sajten - Familjeliv.se
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Ärligt nu - Finns äkta kärlek eller står ni ut pga barnen/ekonomi/norma?

    Ons 11 sep 19:56 Läst 0 gånger Totalt 5 svar
    Ons 11 sep 19:56

    Jag har levt ensam med min dotter sedan min separation 2014. Dottern var då 2 år och jag har ensam vårdnad sedan 2017.


    Jag har initialt upplevt ganska mkt ångest över att vara ensam vuxen och inte i ett förhållande. I början kände jag mig ensam men sen en sorts press att du förväntas att leva i ett parförhållande. 

    Nu är dottern 6 år och vi har så mysigt. Det är hon, jag och vår hund. Jag har all kärlek jag behöver.


    Många av de som lever i parförhållanden verkar vara missnöjda och hänga ihop för barnen skull. Många kvinnor har mans-bebisar som inte är en partner, som inte tvättar, bara spelar tv-spel, inte kan ta ansvar för hushållet, som inför semestern lägger fram kallingarna och förväntar sig att frugan packar alla kläder som han behöver etc etc  och många män verkar känna sig missnöjda av skäl jag inte känner till. Kanske för lite sex?


    Har en vän som uttryckligen sa: Önskar jag bara bodde med mitt barn också.


     


    Jag är uppriktigt nyfiken om det finns någon som verkligen vill leva med den de bor ihop med (inte bara för att de är nykära), som pga kärlek inte kan tänka sig ett liv utan den andra. Likaväl de som kan erkänna att de faktiskt ÄR i parförhållande men önskar att de levde ensamma. 


     


    Finns äkta kärlek eller är det hittepå för att vi förväntas leva tillsammans? Kan en leva ensam och vara lycklig utan en partner?

  • Ons 11 sep 20:28 #1

    Klart äkta kärlek finns, om du inte tror på det är du grundlurad. Sen finns det förstås vissa som bara kan älska sig själva och letar fel på alla partners, då är det bättre att leva själv. 

    Jag är helt ärlig, vi har varit tillsammans i 37 år och jag skulle inte byta henne mot någon!

  • Anonym (Kär)
    Visa endast
    Ons 11 sep 20:55 #2

    Jag är gift och vi har två barn. Min make är det bästa som finns :) Han är snyggast, snällast, underbar pappa mm. Jag är fortfarande löjligt kär. Han gör allt gör mig och våra barn. Vi delar drömmar och intressen :) Jag lever med honom gör att han är den bästa person jag någonsin träffat. Det var därför jag valde att skaffa barn med honom. Jag väntade länge och valde bort många idioter innan jag träffade min make. Jag var extremt kräsen.

    Så äkta kärlek finns. Lyckliga kärnfamiljer finns.

  • Ons 11 sep 21:06 #3

    Ni har verkligen misslyckats när du känner så. Du har det du behöver. Varför ställer du denna fråga? När du är så lycklig. Både barn och vårdnadshavare bör separera när man känner så och som din vän. Tror ni att barnen känner sig lyckliga!? Smitta inte av dem med era kärlekslöst förhållande. Då lär ni barnen och så går det till deras familjer om dem väljer ha det. Så som du är i just nu bo ensam lär du dig ditt barn en fin grund för du är lycklig nu.

    Världen är full med kärlek och ingen kärlek alls.

    Jag är gift och 20 år och jag är världens lyckligaste. Gifte mig ung och är i medelålders. Har 3 barn.

    Du har gått miste mkt om livet med / om kärleken. Den finns verkligen.

  • Anonym (A)
    Visa endast
    Ons 11 sep 21:11 #4
    Tecum skrev 2019-09-11 20:28:31 följande:

    Klart äkta kärlek finns, om du inte tror på det är du grundlurad. Sen finns det förstås vissa som bara kan älska sig själva och letar fel på alla partners, då är det bättre att leva själv. 

    Jag är helt ärlig, vi har varit tillsammans i 37 år och jag skulle inte byta henne mot någon!


    +1
  • Anonym (Fråge­tecken­)
    Visa endast
    Ons 11 sep 21:13 #5

    Den frågan kan jag inte ge svar på. Jag lever också ensam med en dotter fast med delad vårdnad.

    Vi var inte lyckliga hennes pappa och jag. Skulle gått isär innan vi fick henne inser jag ju efteråt.

    Tyckte, till skillnad från dig, initialt att det var skönt att va ensam. Så skönt att slippa honom! Kände inte att jag skulle klara att gå in i ett förhållande på ett bra tag. Men så träffade jag en ny man, utan avsikt att gå in i ett förhållande, men det blev så ändå. Så nu sitter jag här med högsta önskan att få leva med honom, leva ett familjeliv med honom. Vet inte om jag fortfarande är i förälskelsefasen efter ca 1 år och vi har än så länge ingen vardag ihop (= inga slitningar), men vill leva med varandra. Största rädslan är ju dock att göra om samma misstag igen. Hur vågar man?

    Mitt inlägg blev väl lite ot antar jag. Men någonstans tror jag det handlar om inställning. Alla har det bra i början, gäller att vårda relationen och varandra....

Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll