• Fri 13 Sep 2019 07:37
    3994 visningar
    17 svar
    17
    3994

    Våga försöka bli gravid igen efter änglabarn

    Hej.

    Jag och min man förlorade vår son i graviditetsvecka 30 och sorgen är brutal, men trots detta vill vi inte bara ge upp drömmen om ett barn, utan våga försöka igen, men det är läskigt.. Alla dessa orostankar om rädslan att vi inte kommer lyckas plussa igen, och om vi gör det-oron över att gå igenom samma sak igen, en gång kanske man överlever, men två? Känns som att man skulle gå under om det hände igen...

    Någon som känner igen sig, varit i samma situation och vill följas åt på resan?

  • Svar på tråden Våga försöka bli gravid igen efter änglabarn
  • Sun 15 Sep 2019 04:44
    #1

    i förlorade vår lilla flicka i magen dagen innan bf för fem år sedan. I januari i år fick vi en underbar liten flicka som vi älskar oerhört.

    Det var mycket oro men man tvingas lägga den i bakhuvudet och bara släppa fram den ibland. Jag försöker komma ihåg att det är väldigt ovanligt att man drabbas mer än en gång.

    Våga! Och styrka <3

  • Mon 16 Sep 2019 10:42
    #2
    Längtansblåblomma skrev 2019-09-13 07:37:06 följande:

    Hej.

    Jag och min man förlorade vår son i graviditetsvecka 30 och sorgen är brutal, men trots detta vill vi inte bara ge upp drömmen om ett barn, utan våga försöka igen, men det är läskigt.. Alla dessa orostankar om rädslan att vi inte kommer lyckas plussa igen, och om vi gör det-oron över att gå igenom samma sak igen, en gång kanske man överlever, men två? Känns som att man skulle gå under om det hände igen...

    Någon som känner igen sig, varit i samma situation och vill följas åt på resan?


    Beklagar er lilla son :(

    Jag och min sambo har tyvärr gått igenom detta 2 gånger.

    2017 förlorade vi vår son som föddes i v.25 i november.

    2018 i juni så födde vi vår dotter stilla i v.25 pga GBS som hade smittat henne.

    2019 i februari fick vi ett ma i v.9. Graviditeten hade avstannat i v.6.

    Nu är vi gravida i v.23 (22+4)

    Vi vågar för att längtan efter ett barn och syskon är för stor för att inte våga chansa. Men det är oerhört psykiskt jobbigt. Vi pratar mycket, jag och min sambo och vi har ett fantastiskt nätverk. Vänner, familj och även vården.

    Vi hade en bra vårdplan innan graviditeten, så vi ska känna oss så säkra som möjligt. Jag har cerklage för att inte föda för tidigt och jag äter antibiotika från v.13 pga GBS.

    Jag går på ultraljud varannan vecka men vill jag komma däremellan så får jag göra det.

    Precis som Utvandraren skriver, så våga.

    Men gör det när ni är redo och när det känns som bäst för er.

    En betryggande sak att göra är som sagt att prata med läkare och lägga upp en bra vårdplan.
  • Wed 18 Sep 2019 11:12
    #3

    Till er som förlorat: Jag beklagar! Känner verkligen med er!

    Jag och min man förlorade vårt första barn, vår son. Han föddes med akut kejsarsnitt i 37+0 och vi fick ha honom i 7 veckor. Det blev 10 operationer och massa komplikationer innan vi till slut fick släppa taget om honom. Detta var i december förra året. Det togs då genprover för att se om någon av hans missbildningar var genetiska. Vi har gått och väntat på dessa prover och till slut sa vår läkare att det va fritt fram att prova igen trots att proverna inte kommit. Sagt och gjort och vi blev gravida igen i juni. 2 veckor senare kom provsvaren och då hade de hittat något, snacka om att vi blev nervösa. Levde i någon dimma, hade vi gjort bort oss nu som redan va gravida? Men nej det va en sån liten del så och det va inget som påverkat Hjalmars sjukdomsbild.

    Vi är i denna graviditeten otroligt nervösa men också otroligt övervakade. Vi ska redan i vecka 16 på första läkarultraljudet och sedan kommer det fortsätta med täta kontroller. Jag kan säga att för min del så även om jag ville ha barn så kände jag aldrig den längtan förrän vi förlorade vår lille son och nu vill jag mer än någonsin. Detta är för oss en del i vår sorgeprocess och om exakt en månad skulle Hjalmar fyllt 1 år så detta tar väldigt hårt på oss.

    Det jag vill säga med detta är VÅGA! Sannolikheten att det händer samma sak igen är väldigt liten och om man har en önskan så är det värt att försöka trots den lilla lilla risken. Risk finns ju i alla graviditeter och det är nog inte större risk för er nästa gång <3

  • Sat 21 Sep 2019 20:37
    #4

    Tack för era svar och för att ni orkar dela med mig om era historier, även om man inte önskar någon detta är det någonstans skönt att veta att man inte är ensam, för så känns det verkligen ibland. Känns som att det bara "ploppar ut" bebisar till höger och vänster just nu och det är lätt att bli missunnsam och tänka att det är så orättvist att de får vara med sina barn men inte jag:(

    Jag längtar redan så himla mycket efter magen och de där små rörelserna. Det känns så tomt och ensamt nu när inget av det finns kvar..

    Har det varit lättare för er att bli gravida efter er första graviditet? Vår barnmorska nämnde detta och vill så gärna tro att det stämmer även för mig.

    Vi ska börja försöka redan om en vecka igen, hoppas på lite bättre flyt denna gången, håll era tummar! Det är ju precis som ni säger, man måste ju våga igen, trots att det är jätteläskigt! För vågar man inte kommer man ju ångra sig resten av livet sen, och det kan ju faktiskt gå bra nästa gång, hoppas hoppas!

  • Sat 21 Sep 2019 20:59
    #5
    Längtansblåblomma skrev 2019-09-21 20:37:53 följande:

    Tack för era svar och för att ni orkar dela med mig om era historier, även om man inte önskar någon detta är det någonstans skönt att veta att man inte är ensam, för så känns det verkligen ibland. Känns som att det bara "ploppar ut" bebisar till höger och vänster just nu och det är lätt att bli missunnsam och tänka att det är så orättvist att de får vara med sina barn men inte jag:(

    Jag längtar redan så himla mycket efter magen och de där små rörelserna. Det känns så tomt och ensamt nu när inget av det finns kvar..

    Har det varit lättare för er att bli gravida efter er första graviditet? Vår barnmorska nämnde detta och vill så gärna tro att det stämmer även för mig.

    Vi ska börja försöka redan om en vecka igen, hoppas på lite bättre flyt denna gången, håll era tummar! Det är ju precis som ni säger, man måste ju våga igen, trots att det är jätteläskigt! För vågar man inte kommer man ju ångra sig resten av livet sen, och det kan ju faktiskt gå bra nästa gång, hoppas hoppas!


    Vår första son var oplanerad, men så välkommen.

    Vår dotter blev jag gravid med 2.5 månader efter jag födde vår son. Det var första försöket.

    Sen väntade vi i 7 månader efter jag födde vår dotter stilla.

    Trean som tyvärr blev missfall tog sig på första försöket.

    Och barnet jag nu bär på tog sig på första försöket efter missfallet.

    Så peppar peppar, vi har haft lätt till graviditet. Min kropp har kommit igång fort efter förlossningar och missfall.

    Hoppas det går fort för er
  • Sat 21 Sep 2019 21:39
    #6
    Längtansblåblomma skrev 2019-09-21 20:37:53 följande:

    Tack för era svar och för att ni orkar dela med mig om era historier, även om man inte önskar någon detta är det någonstans skönt att veta att man inte är ensam, för så känns det verkligen ibland. Känns som att det bara "ploppar ut" bebisar till höger och vänster just nu och det är lätt att bli missunnsam och tänka att det är så orättvist att de får vara med sina barn men inte jag:(

    Jag längtar redan så himla mycket efter magen och de där små rörelserna. Det känns så tomt och ensamt nu när inget av det finns kvar..

    Har det varit lättare för er att bli gravida efter er första graviditet? Vår barnmorska nämnde detta och vill så gärna tro att det stämmer även för mig.

    Vi ska börja försöka redan om en vecka igen, hoppas på lite bättre flyt denna gången, håll era tummar! Det är ju precis som ni säger, man måste ju våga igen, trots att det är jätteläskigt! För vågar man inte kommer man ju ångra sig resten av livet sen, och det kan ju faktiskt gå bra nästa gång, hoppas hoppas!


    Det är vanligt att bli gravid fort igen efter en förlossning/missfall. Någon förklarade för mig att det är för att kroppen redan är inställd på gravid.

    Våra äldsta tre blev alla till på första försöket. Tredje blev till trotts att vi var oerhört försiktiga och ville vänta eftersom livssituationen inte var så bra just då. Men hon fastnade och jag, som fick en depression efter andra barnet och en hel del traumatiska händelser efter att andra fötts, kände mig så ärad att hon ville komma till oss trotts att jag kände mig så värdelös och allt kändes så hemskt. Idun gav mig på något sätt kraften att orka ta hand om två barn, varav ett med funktionshinder och en vilding. Sedan dog hon dagen innan bf.
  • Sat 21 Sep 2019 22:55
    #7

    Tack!

    Detta barn tog nästan ett år på sig att bli till så man får ju hoppas att det går lite snabbare denna gången. Förra ggn blev jag gravid först efter en spolning så tror att det kanske satt något i vägen eller liknande innan kanske...?

    Åh, det låter väldigt tufft utvandraren, att hon gick bort endast 1 dag innan bf:( man tror ju aldrig att något sådant kan hända så sent i graviditeten, men har ju insett nu att det inte finns några garantier för något och att livet bara är så fruktansvärt ovisst och tragiskt ibland, och att försöka finna något svar till varför sånthär överhuvudtaget kan få hända är helt hopplöst..

    Ni är sånna kämpar allihop här inne, all styrka och kärlek till er <3

  • Sat 21 Sep 2019 23:34
    #8
    Längtansblåblomma skrev 2019-09-21 22:55:08 följande:

    Tack!

    Detta barn tog nästan ett år på sig att bli till så man får ju hoppas att det går lite snabbare denna gången. Förra ggn blev jag gravid först efter en spolning så tror att det kanske satt något i vägen eller liknande innan kanske...?

    Åh, det låter väldigt tufft utvandraren, att hon gick bort endast 1 dag innan bf:( man tror ju aldrig att något sådant kan hända så sent i graviditeten, men har ju insett nu att det inte finns några garantier för något och att livet bara är så fruktansvärt ovisst och tragiskt ibland, och att försöka finna något svar till varför sånthär överhuvudtaget kan få hända är helt hopplöst..

    Ni är sånna kämpar allihop här inne, all styrka och kärlek till er <3


    Tack detsamma <3

    Jag beklagar er lille kille också <3
  • Sun 22 Sep 2019 09:00
    #9

    Jag fick missfall i vecka 12 först, den tog sig på 7e försöket.
    Sen gjorde jag en konisering och då fick vi inte ha sex men när vi fick det tog det sig på första försöket. Detta var Hjalmar.
    När vi sedan började försöka började jag tro att jag fått någon tillväxt iom kejsarsnittet och inte kunde blev gravid för jag tyckte det dröjde så. Men på e försöket tog det sig och nu längtar vi så <3

  • Sun 22 Sep 2019 09:32
    #10
    Bacon89 skrev 2019-09-22 09:00:20 följande:

    Jag fick missfall i vecka 12 först, den tog sig på 7e försöket.

    Sen gjorde jag en konisering och då fick vi inte ha sex men när vi fick det tog det sig på första försöket. Detta var Hjalmar.

    När vi sedan började försöka började jag tro att jag fått någon tillväxt iom kejsarsnittet och inte kunde blev gravid för jag tyckte det dröjde så. Men på e försöket tog det sig och nu längtar vi så <3


    Tänk vilka tuffa resor många har i detta barnaskapandet, medan andra bara bestämmer sig och vips är de gravida och får sitt friska barn 9 mån senare.. Så orättvist.. Beklagar ditt missfall och din förlust <3

    Men får ju även passa på att säga stort Grattis till graviditeten, vad underbart! Hur känns det nu? Är du orolig eller kan du släppa på orostankarna och njuta? Vilken vecka är du i nu?
  • Tue 22 Oct 2019 05:35
    #11
    Längtansblåblomma skrev 2019-09-13 07:37:06 följande:

    Hej.

    Jag och min man förlorade vår son i graviditetsvecka 30 och sorgen är brutal, men trots detta vill vi inte bara ge upp drömmen om ett barn, utan våga försöka igen, men det är läskigt.. Alla dessa orostankar om rädslan att vi inte kommer lyckas plussa igen, och om vi gör det-oron över att gå igenom samma sak igen, en gång kanske man överlever, men två? Känns som att man skulle gå under om det hände igen...

    Någon som känner igen sig, varit i samma situation och vill följas åt på resan?


    Hej!!

    Beklagar så mycket det du och din man gått igenom,fruktansvärt! <3

    Vi var tvugna att gör ett avbrytande för 3 veckor sen, och vi vill ju verkligen sätta igång snarast! 
    Undrar hur det har gått för dig? 
    Hur snabbt kom kroppen din igång igen?
  • Tue 22 Oct 2019 19:01
    #12
    Tbinesh skrev 2019-10-22 05:35:39 följande:

    Hej!!

    Beklagar så mycket det du och din man gått igenom,fruktansvärt! <3

    Vi var tvugna att gör ett avbrytande för 3 veckor sen, och vi vill ju verkligen sätta igång snarast! 

    Undrar hur det har gått för dig? 

    Hur snabbt kom kroppen din igång igen?


    Åh, vad ledsamt. Beklagar er förlust!

    Vilken vecka var du i och vad var det som hände?

    Min kropp har faktiskt återhämtat sig väldigt bra som tur är. Fick inga skador och denna månad verkar jag ha haft 2(!)ägglossningar på samma månad och väntar nu in mensen(eller plusset?!) om en vecka. Känns skönt att vara igång i försöken igen. Drömmer fortfarande sååå mycket om att få ett levande barn.

    Avslaget slutade efter ca 4 veckor, sen kom någon form av mens följt av ägglossning.. Hoppas att det går snabbt för dig med.

    Hur känner du dig i kroppen nu?
  • Wed 23 Oct 2019 02:11
    #13
    Längtansblåblomma skrev 2019-10-22 19:01:06 följande:
    Åh, vad ledsamt. Beklagar er förlust!

    Vilken vecka var du i och vad var det som hände?

    Min kropp har faktiskt återhämtat sig väldigt bra som tur är. Fick inga skador och denna månad verkar jag ha haft 2(!)ägglossningar på samma månad och väntar nu in mensen(eller plusset?!) om en vecka. Känns skönt att vara igång i försöken igen. Drömmer fortfarande sååå mycket om att få ett levande barn.

    Avslaget slutade efter ca 4 veckor, sen kom någon form av mens följt av ägglossning.. Hoppas att det går snabbt för dig med.

    Hur känner du dig i kroppen nu?
    Åh, vi var inte alls lika långt gångna som er, vi fick veta i v14 på kub att vår lilla led av acrani, att skallbenet ej fanns så vi hade inga andra val..
    Vad hände er i v30? Så himla hemskt, blir så ledsen..

    ÅH hoppas på ett plus för er nu!! Så skönt att din kropp kom igång så bra!!

    Jag tror min kropp är igång och att jag har ÄL just nu, brukar inte ha såhär ont i vanliga fall vid ÄL men dom där satans gravtesten visar fortfarande väldigt svagt plus och jag fattar inte hur man kan ha ÄL då.. Vi har inte vågat försöka än ifall blödningen skulle sätta igång igen och för att testen visar pos.
    Vill nog försöka boka en gynundersökning för att se att allt ser bra ut men det är typ omöjligt känns det som, hittar inga tider någonstans!!

    Tog du gravtest efter? 
  • Thu 24 Oct 2019 08:58
    #14

    Ber om ursäkt att jag inte svarat på ett tag här. Har haft fullt upp dels med skolan och med att fira Hjalmars 1-årsdag och alla känslor runt omkring det. Jag mår även fruktansvärt illa denna graviditeten så har inte så mycket energi till övers..

    Jag är nu i vecka 19 (18+6) och det är fortfarande blandade känslor hos iaf mig. Vid alla våra ultraljud (vi har gjort 3 redan) så stämmer allt överrens med bf och allt ser ut precis som det ska. Men jag kan bara inte slappna av ännu då det va såhär med Hjalmar också. Allt såg bra ut tills de upptäckte att min mage växte för snabbt i vecka 28 så innan dess tror jag inte att jag kan slappna av. Försöker liksom släppa det lite och glädja mig men det är i princip omöjligt. Tror inte jag kommer tro på att allt är bra förrän jag har den lille grodan på mig efter förlossningen. 

  • Wed 30 Oct 2019 08:28
    #15
    Tbinesh skrev 2019-10-23 02:11:52 följande:

    Åh, vi var inte alls lika långt gångna som er, vi fick veta i v14 på kub att vår lilla led av acrani, att skallbenet ej fanns så vi hade inga andra val..

    Vad hände er i v30? Så himla hemskt, blir så ledsen..

    ÅH hoppas på ett plus för er nu!! Så skönt att din kropp kom igång så bra!!

    Jag tror min kropp är igång och att jag har ÄL just nu, brukar inte ha såhär ont i vanliga fall vid ÄL men dom där satans gravtesten visar fortfarande väldigt svagt plus och jag fattar inte hur man kan ha ÄL då.. Vi har inte vågat försöka än ifall blödningen skulle sätta igång igen och för att testen visar pos.

    Vill nog försöka boka en gynundersökning för att se att allt ser bra ut men det är typ omöjligt känns det som, hittar inga tider någonstans!!

    Tog du gravtest efter? 


    Beklagar<3

    Det är aldrig enkelt att mista ett barn i magen oavsett hur långt gången man är. Alla drömmar och framtidsplaner man hade som bara revs bort från ens världsbild på en sekund, usch vad ont det gör.

    Jag fick havandeskapsförgiftning som ingen upptäckte i tid. Kan inte förstå varför man inte gör mer prover än att bara lyssna på hjärtat när man är inne på extrakontroll då man är orolig. Det känns inte som att man blev tagen på allvar. Hade de gjort det hade sjukdomen antagligen upptäckts i tid och min son hade kanske gått att rädda. Blir så ledsen när jag tänker på det. :(

    Jag har varit på efterkontroll hos mvc och allt verkar se bra ut, och nu har jag fått min första riktiga mens igen och inväntar äl om bara några dagar. Hoppas så mycket att det inte ska ta tusen år till det där plusset nu.

    Jag tog något gravtest förra månaden och då visade ingenting, så antar att alla gravid hormoner är ute ur kroppen nu med.

    Nej, det där att hitta en vanlig gynekolog verkar ju inte vara enkelt alls längre, känns inte som att det finns några alls typ! Men hoppas att du får tag på någon tillslut, alltid skönt att göra en extra koll så att allt är grönt inför nya försök
  • Wed 30 Oct 2019 08:35
    #16
    Bacon89 skrev 2019-10-24 08:58:36 följande:

    Ber om ursäkt att jag inte svarat på ett tag här. Har haft fullt upp dels med skolan och med att fira Hjalmars 1-årsdag och alla känslor runt omkring det. Jag mår även fruktansvärt illa denna graviditeten så har inte så mycket energi till övers..

    Jag är nu i vecka 19 (18+6) och det är fortfarande blandade känslor hos iaf mig. Vid alla våra ultraljud (vi har gjort 3 redan) så stämmer allt överrens med bf och allt ser ut precis som det ska. Men jag kan bara inte slappna av ännu då det va såhär med Hjalmar också. Allt såg bra ut tills de upptäckte att min mage växte för snabbt i vecka 28 så innan dess tror jag inte att jag kan slappna av. Försöker liksom släppa det lite och glädja mig men det är i princip omöjligt. Tror inte jag kommer tro på att allt är bra förrän jag har den lille grodan på mig efter förlossningen. 


    Ingen fara alls. Ibland kommer livet emellan helt enkelt.

    Åh, jag kan verkligen tänka mig att det måste vara svårt att kunna slappna av under graviditeten efter ett änglabarn. Rädslan över att samma sak ska hända igen måste ju hänga över en hela tiden. Jag kommer nog tänka på allt som kan gå fel snarare än att tänka att det i de allra flesta fall slutar lyckligt, med ett friskt, levande barn.

    Det känns ledsamt att man antagligen inte kommer ta till sig sitt nästa barn på samma sätt, jag kommer vara rädd för att det barnet ska lämna mig med, för varför skulle det gå bra denna gången när det inte gjorde det sist osv...

    Går du och pratar med någon professionell om detta?

    Hur lång tid tog det för er att bli gravida igen?

    Jag har precis haft min första riktiga mens efter graviditeten och ska börja försöka igen, och hoppas att det ska gå lite enklare denna gången, men den som lever får se..
  • Thu 31 Oct 2019 08:05
    #17
    Längtansblåblomma skrev 2019-10-30 08:35:50 följande:
    Ingen fara alls. Ibland kommer livet emellan helt enkelt.

    Åh, jag kan verkligen tänka mig att det måste vara svårt att kunna slappna av under graviditeten efter ett änglabarn. Rädslan över att samma sak ska hända igen måste ju hänga över en hela tiden. Jag kommer nog tänka på allt som kan gå fel snarare än att tänka att det i de allra flesta fall slutar lyckligt, med ett friskt, levande barn.

    Det känns ledsamt att man antagligen inte kommer ta till sig sitt nästa barn på samma sätt, jag kommer vara rädd för att det barnet ska lämna mig med, för varför skulle det gå bra denna gången när det inte gjorde det sist osv...

    Går du och pratar med någon professionell om detta?

    Hur lång tid tog det för er att bli gravida igen?

    Jag har precis haft min första riktiga mens efter graviditeten och ska börja försöka igen, och hoppas att det ska gå lite enklare denna gången, men den som lever får se..
    Jag vet inte om jag kunde ta till mig Hjalmar riktigt, kändes alltid som att jag höll någon sorts distans hela tiden. Och det är inte enklare nu direkt. 

    Jag hade 10 psykologbesök genom min gravidförsäkring så de besöken har jag gått på, sen tyckte inte min psykolog att jag behövde gå längre så det kändes skönt. Men nu är ju en extra jobbig period, dels pga Hjalmars födelsedag men också för att nu är de där 7 veckorna vi levde i kaos på Lunds sjukhus. Den 6/12 gick han bort och jag tror att innan dess kommer jag inte riktigt ur dimman igen...

    Vi fick stränga order om att inte bli gravida så snabbt och vi lämnade alla tre blodprov som skulle kollas så det inte va något genetiskt. Detta gjorde vi den 6/12 och vi skulle få svar inom 12 veckor. Tiden gick och vi vågade inte försöka innan provsvaren kom av naturliga skäl. Till slut ringde "vår" läkare från BIVA och sa att har de inte hittat något än så kommer dom inte hitta något heller så vi fick klartecken att försöka igen. För oss kändes det som en del i vår sorgprocess att bli gravida och skaffa ett syskon till Hjalmar. Vi började försöka och jag hann tänka att jag kan nog inte bli gravid. Jag hade väldigt ont i mitt kejsarsnittsärr hela tiden så jag tänkte att jag hade nog fått sammanväxningar efter det och då kan man inte bli gravid igen. Men på 3e försöket gick det. Sedan fick vi ett brev hem att dom hade hittat en genetisk avvikelse, när jag redan va gravid. Då rasade hela världen, jag tänkte bara att nu har vi gjort bort oss. Vi skulle ha väntat ännu längre. Men det va en så liten avvikelse och det påverkade ingenting av det som Hjalmar hade så vi skulle vara helt lugna blev vi försäkrade om. 

    Det har varit tufft hittils och det kommer inte bli lättare. Besök hos bm imorrn och nästa läkarultraljud den 11/11.
Svar på tråden Våga försöka bli gravid igen efter änglabarn