Extrovert - Introvert?

Vet inte riktigt var jag ska börja. Men jag känner att jag måste börja någonstans, att få någon annans input på det hela innan jag börjar bli tokig. 

Okej, så jag är en karl på 40 år som levt i ett lite längre förhållande. Har en sambo, och några barn och livet rullar på. Jag är en tänkare. Tänkte att jag ville få det ur världen innan folk börjar ge sig på att säga att jag inte ska grubbla. Det är inte bara så enkelt att sluta göra det. 

Det lustiga är att jag aldrig riktigt varit en grubblare förrän jag träffade henne. Med lite livserfarenhet och introspektion så har jag kommit fram till att jag är en extrovert person. Har inte svårt att visa känslor sådär, men har aldrig tidigare varit lika känslosam som jag är sedan jag träffade henne. 
Saken är den att det hela började efter vår första dejt, vi klickade direkt, även fast hon inte var lika mycket av en pratkvarn som jag var/är. Vi spenderade en hel helg tillsammans från fredag till söndag då hon skulle åka hem (hon bodde då i en annan stad).
Och där hände någonting. Jag lutade mig framåt för att ge henne en puss och en kram, men då blev hon stel. När jag släppte taget så fick jag en underlig känsla av att jag precis kramat en stolpe eller nåt sådant. Jag har frågat henne i efterhand om vad det var som gjorde att hon agerade så. Och hon svarade bland annat att hon har svårt med att visa känslor ute bland folk, hålla hand, kramas, pussas osv. Nåja, spola framåt i tiden några år, och vi befinner oss i stort sett i samma situation som vi befinner oss i nu. 
Hon har aldrig någonsin sådär haft en bränning av att vilja berätta (exempelvis) hur mycket hon tycker om mig, eller vad glad hon är över att hon träffat mig, eller något liknande. Utan när jag försökt luska lite i hennes känsloliv, har hon bara sagt att hon alltid varit lite "avslagen" känslomässigt och inte gör så. Hon ger heller aldrig komplimanger, och hon finns liksom aldrig riktigt "där" för en när man känner sig ledsen eller nere.

Sedan under tidens gång hände något ännu mer konstigt. Jag började med nån slags självskadebeteende. För, alltid då hennes tidigare relationer kom på tal, så var det alltid som att hon pratade väldigt varmt om dem. Varje gång man försökte fundera ut om det var hennes tidigare förhållanden som hade gjort henne så "kall" eller "ärrad" på nåt vis, så var det absolut inget konstigt med dem. Men aldrig någonsin att hon skulle säga hur mycket bättre det är att hon är med mig nu eller så. Men som sagt så började jag, då varje gång jag kände mig känslomässigt svulten, att ha "slideshow" i huvudet om hur hon gick längs nån strand med någon av de där snubbarna. Kramades, hade barn, hade sex. Och jag vet inte varför. Efter lite funderingar kom jag fram till att det kanske var så att om jag lyckades såra mig själv med dessa "slideshows" så försvann lite av mina känslor för henne.

Att tillägga är att jag under en tid i början, efter ca 1½ år började dricka rätt mycket. Jag kunde gå ut med någon eller några kompisar och dricka mig redlös. Aldrig att jag någonsin att jag skulle komma på tanken på att vara otrogen eller att jag ens gick ut för att leta efter ragg eller så.

Men av en händelse, en period efter, kanske efter att vi varit tillsammans i 4-5 år, så satt jag vid hennes dator. Och när knappen med inkorgen var där rakt framför mig, så kunde jag inte hålla mig från frestelsen med att klicka på den. Där fann jag såklart endel korrespondens, dels med en karl hon varit tillsammans med under nåt år. Dels med en annan man, i en kortare men intim förbindelse. Med den första hade hon skrivit bland annat om hur mycket känslor de hade för varann, varför de inte skaffade barn osv. Till den andra hade hon skickat bilder (inget snusk), men ett par mejl var skrivna på märkliga tidpunkter. Ett var under den första veckan vi bodde tillsammans. Och ett var skrivet kring den tidpunkt då vi fick reda på att vi väntade vårat första barn.

Okej, jag vet att jag är dum i huvudet som gick in på hennes inbox från första början. Och jag vet att alkohol är ett dåligt inslag i en relation. Kanske jag har mig själv att skylla, jag drack, och hon började höra av sig till andra män.

Men saken är att i den här mail-korrespondensen ser man klart och tydligt att hon visst har kunnat visa känslor mot andra. Och om det är en grej jag lärt mig i mitt liv, så är det att man ska hålla sig långt borta från de som inte är "över" sina tidigare förhållanden. De som nyligen splittat med någon annan, är inte kapabla att ta in ärliga, djupa känslor för någon ny (jag i det här fallet). Men här är vi nu, det är ju inte som att man kan backa bandet och få saker ogjorda. Jag har inte konfronterat henne med vetskapen om mejlen, annat än om den första killen för några år sedan. Ärlighet varar längst heter det ju, men även där, så hamnade fokusen på att det var jag som var dum för att jag läst hennes mail. Och inte att hon hade pratat sådär med en annan man. Vad vet jag, kanske det var ett mer "ondare ont" att jag läste mailen, än att hon skrivit med en annan man. Jag fick till och med be henne om att i nån form be om förlåt.
Men hon vet inte om att jag läst mailen hon skrev med den andra killen.

Är jag dum som stannar i det här förhållandet? Är jag dum som är en optimist som väntar på att hon ska kunna ge mig den här känslomässiga bekräftelsen som jag så innerligt längtar efter. Varför kan hon skriva om hur lycklig hon varit med någon annan, men inte om mig?

Jag vill inte skylla ifrån mig och säga att jag drack för att jag var känslomässigt utsvulten och såg alkoholen som en slags semester från konstant dåligt mående för att den man lever med aldrig säger något positivt om/till en.

Aja, slut på dravlet. Skulle kunna skriva en bok om det här.

Exakt. Och det är här som jag är fast. Jag är "neck-deep in Shit Creek" som man säger på engelska. Jag har såklart förstått att vi alla fungerar olika, och tänker olika kring, speciellt sånt som känslor. Jag har försökt att se problemet från hennes sida. Jag har också som sagt försökt att fråga om det finns något som jag kan göra för henne, om hon känner sig hämmad känslomässigt, för att underlätta för henne att komma ut från bakom sina höga murar. Men som bäst får jag till svar: "jag vet inte".

Svartsjuka är inte lätt att styra och ibland dyker den upp när man minst anar. Belasta dig inte med att det är en svaghet för det gynnar dig inte.

Det är helt naturligt att du vill ha bekräftelse på att du är bra och duger. Och om man inte får det av den man lever ihop med så förstår jag du blir förvirrad.

Att du känner dig mindre värd är en nedbrytande känsla.

Verkar ju som du tagit upp problemet med din partner men hon är inte villig att tillmötesgå dina behov. Hon kan kanske inte ens för att hon inte ser problemet.

Hur länge var du i ett sånt förhållande? Var det du som lämnade? Är i samma läge och trodde jag kunde lära mig att hantera det, men vet inte om det går. Pallar inte hans konstanta tystnad.

Okej, då berodde det på brist på känslor alltså. Min kille säger själv att han är sluten och inte är bekvämt med stora uttryck. Att han känner mycket mer än vad han direkt säger, uttrycker det på andra sätt. Och blev typ förvånad när jag sa att det känns som att jag verkar tycka om honom mer än tvärt om. Så enligt honom beror det inte på brist på känslor men det är ganska påfrestande att aldrig få några spontana uttryck för det. Svårt att veta vad en annan människa känner om man aldrig berättar det.

Det gör det så svårt, om han hade vart osäker så hade jag ju lämnat. Men nu handlar det om jag kan hantera hans slutna sätt.

Håller verkligen med dig i att man bör lämna trots starka känslor, den är ingen anledning att vara kvar när man inte mår bra eller får det man förtjänar. Det är starkt gjort, inte så lätt att genomföra.