Jag är 28 år gammal och har sagt sens jag gick i lågstadiet.
Men nu känner jag någonting inom mig som skrika om att jag vill bli mamma.
Jag känner mig redo för de, vi har varit ilag i 5 år nu sesutom. och min gubbe familj vill så gärna bli mormor/farmor/morfar/mormor/faster m.m...
Men gubben min vill inte ha barn! Han ser det som jobbiga saker som bara stör och äckliga med all skit, spyor m.m.
Vad ska jag göra?!
Du vill ha barn men han vill inte?
Gör slut och hitta en man som vill bilda familj med dig. Sitt inte och vänta på att han kanske ska ändra sig. Slösa inre din tid med någon när ni vill olika saker som inte går att kombinera
Du har två val, ntingen avstår du från barn och slutar tråna efter det, eller så lämnar du relationen och hittar en man som vill ha barn med dig. Eller jo, tredje alternativet, lämnar mannen och skaffar barn själv via donation.
Vad är det du förstår i sammanhanget?
Jag är 28 år gammal och har sagt sens jag gick i lågstadiet.
Men nu känner jag någonting inom mig som skrika om att jag vill bli mamma.
Jag känner mig redo för de, vi har varit ilag i 5 år nu sesutom. och min gubbe familj vill så gärna bli mormor/farmor/morfar/mormor/faster m.m...
Men gubben min vill inte ha barn! Han ser det som jobbiga saker som bara stör och äckliga med all skit, spyor m.m.
Vad ska jag göra?!
Håller 100% med dig i sak. Man ska aldrig övertala någon, det blir inte bra i slutänden och var och en ska helt och fullt få avgöra när och om man vill bli förälder och till hur många barn.
Skulle ändå vilja lägga till ett alternativ.
Och det är att stanna och bara vänta och se vad som händer.
Det måste man vara tydlig med för sig själv dock att det är något som man på egen hand väljer. Och om den andre trots att man pratar om det regelbundet fortsättningsvis inte vill ha barn och inte ändrar sig, så får man vara beredd på det. Man får passa sig för att bli bitter. Det handlar om att ta ansvar för sin situation. Man kan avgöra hur man själv hanterar olika saker (andras känslor tex) men aldrig ändra på någon annan.
Ibland kanske man känner att man hellre lever med sin man i en relation utan barn för att man ändå älskar honom så mycket. Än att lämna pga barnfrågan.
Det var bara ett stickspår, ett råd.
Familjerådgivning för att klura ut exakt varför han inte vill kanske också kan vara något?
Sant.
Dock skulle rådgivning kunna lösa upp vissa knutar. Kanske. Om ts gick med sin partner en gång och han sedan kunde tänka sig att gå ett tillfälle själv och verkligen få ur sig exakt vad det är han inte vill/är rädd för och får hjälp att formulera det så vore det kanske till hjälp.
Så kände i alla fall jag när jag var mitt uppe i det där. VARFÖR vill du inte? Att då få svaret - men jag vill inte... bara. ? är svårt att ta till sig när det handlar om något så stort som att bilda familj och få barn. Det är inte som att jag frågar om du vill skaffa en katt eller gå på bio på lördag, jag behöver få veta varför.
I vårt fall så var det så att vi hade ett gemensamt barn och jag önskade syskon. Jag valde att stanna, fullt medveten om att det skulle behövas mycket bearbetning eftersom det innebar en stor sorg för mig att inte få ge mitt äldsta barn syskon och få bli mamma igen. Hur jag vände och vred på det kunde jag inte bryta upp en fungerande familj för något/någon som inte fanns, det var där jag landade.
Sen kom faktiskt den dagen efter många år då min man ändrade sig. Stora barnet hade blivit äldre och mer självgående, han kände väl att det inte var så farligt och att det till och med kunde bli kul. Så nu har vi två barn med över 10 år emellan men det var så det blev.
I TS fall kanske det är enklare på ett vis att lämna och gå vidare eftersom det inte finns barn sen innan. Jag hade nog haft svårt som kvinna att bara låta tiden gå i en relation med någon som inte ville ha barn, utan jag hade antagligen valt att lämna om jag var i TS sits. Efter rådgivning!
Jag är 28 år gammal och har sagt sens jag gick i lågstadiet.
Men nu känner jag någonting inom mig som skrika om att jag vill bli mamma.
Jag känner mig redo för de, vi har varit ilag i 5 år nu sesutom. och min gubbe familj vill så gärna bli mormor/farmor/morfar/mormor/faster m.m...
Men gubben min vill inte ha barn! Han ser det som jobbiga saker som bara stör och äckliga med all skit, spyor m.m.
Vad ska jag göra?!
Varför förutsätter du att det är partnern som det är "fel" på och som behöver "reda ut saker"? TS har redan barn och borde kunna nöja sig med det och leva vidare, men hennes biologiska drift tillåter inte det. Känns som om det är lika mycket "fel" på henne och hon har lika stort behov av att "reda ut saker".
Du baserar hela ditt argument på att "din erfarenhet" är att män behöver terapi, snarare än att TS yttrat något alls om att vare sig TS eller mannen har behov av terapi. Jag ifrågasätter ditt ställningstagande.
Problemet är att två personer har olika viljor, och med den informationen vi har så är det lika mycket/lite mannen som behöver terapi som kvinnan.
Byt man. Vill han inte så vill han inte.
Jag är 28 år gammal och har sagt sens jag gick i lågstadiet.
Men nu känner jag någonting inom mig som skrika om att jag vill bli mamma.
Jag känner mig redo för de, vi har varit ilag i 5 år nu sesutom. och min gubbe familj vill så gärna bli mormor/farmor/morfar/mormor/faster m.m...
Men gubben min vill inte ha barn! Han ser det som jobbiga saker som bara stör och äckliga med all skit, spyor m.m.
Vad ska jag göra?!