BF Juni 2020

Hej! Jag hoppade precis in och kvar :) Inte sugen på ngn fb-grupp i nuläget. Spännande att följa hur det går för er som är här.

Norrlänningen89: klart vi orkar läsa. Det är väl det som ett sånt här forum är till för, så vi kan stötta varandra :) sjukt jobbigt att inte känna sig som sig själv....

Hur tycker ni andra att det är? Fattar era män vad som händer? Min sambo har nog inte riktigt fattat, jag ser ju ut som vanligt men är annorlunda liksom. Det blev mer verkligt igår när vi berättade för hans föräldrar. Men det är ju bara den gravida som går runt och känner vad som händer i kroppen och har hjärnspöken osv. Kan tänka mig det är svårt för partnern att fatta och vara förstående. Förstår ni vad jag menar?

Kan känna att det är lite knepigt att prata om det, då dom som brukar skriva i såna här forum är glada över graviditeten, dom har försökt, och velat ha en till, medan jag känner ingenting. Förutom arg och ledsen av och till pga hormoner.

Jag har velat ha en till, men vi bestämde oss för att det inte var en sån bra idé när våran situation med min sjukdomshistoria och hade, äntligen, sen en tid tillbaka landat i det beslutet, och så blev det såhär.

Tack och lov(!) har jag en make som är väldigt stötande, kan ju spela in att jag inte är frisk sen innan. XD Han är dock bekymrad över att jag måste ska må så dåligt, och att jag inte ens känner lite glädje över graviditeten, och irriterad på mvc.

Hej. Jag plussade ju för 1.5 vecka sedan. Har inte fått tummarna ur än att ringa mvc pga dumma öppettider och svårt att gå ifrån på jobbet för att ringa...... Enligt natural Cycles är jag i v5+4.

Jag har haft lite olika långa menscykler senaste året, mellan 28 och 33 dagar. Vad väljer man då i alla appar när man ska fylla i hur lång menscykel man har? Jag har valt den senaste som då var 33 dagar.. ????

Vecka 5+6 idag. Usch vad dagarna går sakta, haha. Känns verkligen som eeevighet sedan jag plussade.

På tal om detta med att inte enbart känna glada känslor. Vet inte om det beror på att det är mitt första barn men helsike vad jag oroar mig för så mycket just nu. Är som att jag funderar på hur allt jag gör kan påverka barnet. Typ om jag har på mig ett par tajta byxor, om jag fryser, om jag svettas, om jag dricker något iskallt, duschar varmt, cyklar över ett gupp, missar lunchen, äter för mycket osv osv.

Oroar mig även för att jag har nån form av infektion (typ urinvägs) då jag nästan hela tiden känner mig småfrusen och hängig. Och så denna förkylning jag haft i långt över en vecka och som aldrig verkar ge med sig... Så även om jag är jätteglad över graviditeten går väldigt mycket tid åt till oro och att tänka på allt som kan gå fel.

Än så länge inte överdrivet mycket symptom. Brösten ömmar en del och har även som smått börjat känna lite avsmak för viss mat och sug efter annan. Brukar vanligen äta "nyttig" mat men nu känner jag nästan bara för färdigmat, typ nudlar och pastarätter, medan tanken på en nyttig sallad bara känns jobbig. Tror jag mest hört att det brukar va tvärtom, hehe.

Men tog min sista teststicka imorse som såg ut att visa så starkt plus som det går, så det känns ju som ett någorlunda bra tecken än så länge i alla fall :)

Så länge ska man ändå inte behöva vänta. Har dom inga telefontider?

Vad är det som gör att du tvekar? Jag lyssnar gärna.

Försök å samla kraft att ligga på mvc för att få kontakt.. Ring varje morgon! Du kan även ringa till kvinnokliniken för att få kontakt med en kurator som hjälper dig att bena i dina tankar å känslor!

Avsaknaden av känslor behöver inte betyda att graviditeten bör avbrytas. En kurator kan hjälpa dig att reda ut vad det handlar om.

Kanske det skulle underlätta för dej att få göra ett vul så att du åtminstonde får klarhet i antal foster..?

Jag hoppas att det löser sig till det bästa för dej! Kram

Var graviditeten oväntad? Tänker om det är chocken som gör att du inte riktigt kan acceptera att du är gravid?

Att vara gravid betyder inte per automatik en euforiskt lycka 24/7.

Jag kan erkänna att jag ångrat mig många gånger under dessa veckor, och precis som du, känner väldigt lite lycka över vad som komma skall. Men, jag tänker också att det inte gör någonting.

Ännu svårare blir det kanske när din man är så fastställd p att behålla, så du inte kan yttra dessa tankar till honom, och faktiskt diskutera det? Jag lider verkligen med dig. Men det är inte fel att du inte känner något nu. <3

Vad är det värsta, med denna graviditet? Vad exakt är du orolig eller rädd för?