Vilket är värst för barnen?
Skilsmässa eller hålla ihop för barnens skull?
-
-
Svar på tråden Vilket är värst för barnen?
-
Beror på omständigheterna och hur förhållandet är mellan föräldrarna.
Går inte att att välja ett svar som passar för alla familjer. -
Är det bättre om föräldrarna har orimliga föreställningar om förhållanden och kärlek och byter partner varje gång passionen försvinner och barnen byter ? bonusförälder ? hela tiden?Anonym (Anonym) skrev 2019-09-28 10:34:12 följande:
Vadå värre? Ni bör gå isär, just för barnens skull. Oavsett om man bråkar eller inte i hemmet så kommer barnen inte att må bra av föräldrar som egentligen inte borde vara tillsammans.Hur tänker du nu? Att man som vuxen ska självutplåna sig för "barnens skull", som kanske inte ens hade haft det varken bättre eller sämre annars? Man ska aldrig någonsin hålla ihop på sådana grunder.
Själv är jag jätteglad att mina föräldrar skilde sig , de hade riktigt uselt tillsammans , på andra sidan känner jag människor som förväntar sig att vara som nykära och separerar varje gång när vardagslivet kommer.
Det är inte heller bra för barn att ständigt leva med nya vuxna som kommer och går och alla är inte ens snälla mot dem.
Ett stort problem är att många klarar sig inte ensam utan snabbt kastar sig i ett nytt förhållande gång på gång och inte tänker på hur barnen påverkas. -
Jag har öht inte diskuterat bonusföräldrar eller relationer efter äktenskapet på det sättet, du lägger till aspekter som inte var med i den ursprungliga frågeställningen. För den här trådstartens fråga är det irrelevant att börja diskutera huruvida de vuxna ens klarar av en relation med någon annan eller om det blir ny pappa/mamma varje vecka. Så som frågan är ställd är den superenkel att besvara: hålla ihop för barnens skull, dvs i princip har man inget annat kvar längre? Nej. Absolut inte.Anonym (N) skrev 2019-09-28 11:58:54 följande:Är det bättre om föräldrarna har orimliga föreställningar om förhållanden och kärlek och byter partner varje gång passionen försvinner och barnen byter ? bonusförälder ? hela tiden?
Själv är jag jätteglad att mina föräldrar skilde sig , de hade riktigt uselt tillsammans , på andra sidan känner jag människor som förväntar sig att vara som nykära och separerar varje gång när vardagslivet kommer.
Det är inte heller bra för barn att ständigt leva med nya vuxna som kommer och går och alla är inte ens snälla mot dem.
Ett stort problem är att många klarar sig inte ensam utan snabbt kastar sig i ett nytt förhållande gång på gång och inte tänker på hur barnen påverkas. -
Så länge föräldrarna inte bråkar, är mycket respektlösa mot varandra eller mår riktigt dåligt i situationen (svår depression, missbruk för att döva eller liknande) så är det utan tvekan bäst för barnen att föräldrarna håller ihop. Att de får växa upp i en trygg, intakt och stabil familj och det traumat och den sorg som skilsmässa innebär för barnen inte händer. Att förneka det är inget annat än att ljuga för sig själv för nej, skilsmässa är inte alltid bäst för barnen oavsett hur mycket vissa intalar sig det. Det är i vissa fall inget annat än ett riktigt egoistiskt och faktiskt elakt val, och då är det såklart man vill intala sig att det är det bästa för barnen. Det är det dock som sagt långt från alltid.
-
Intressant. Jag tänker att det där beror ju väldigt mycket på varför de grät - längtade de TILL mamma eller BORT från pappa? I ditt exempel låter det ju som att barnen snarare saknade mamma, och inte att de ville bort från pappa i första hand. Då kanske ett sånt upplägg kan fungera, förutsatt att det inte förekommer alltför mycket skit mellan föräldrarna.Anonym (S) skrev 2019-09-28 11:43:22 följande:
Det är svårt det där. Min kollega lever ihop med sina barns pappa, för barnens skull... Barnen är fortfarande små, 2,5 år och 4 år gamla. De grääääät efter henne varje (!!!) kväll och natt när föräldrarna var separerade (olika boenden med 2-2-3-stuk). Tillslut stod hon inte ut med vetskapen, så hon har flyttat ihop med exet och de ska bo under samma tak, varsitt sovrum, typ som rumskompisar tills barnen blir äldre.
Jag vette fan om det är det bästa, men hennes barn mår mycket bättre nu i alla fall.
Däremot om barnen gråter för att de inte vill vara hos sin pappa är ju din kollegas lösning ingen lösning, eftersom pappa då finns där ändå. -
Fast om man älskar varandra och mår bra brukar man väl inte fundera på att separera?Anonym (Beror på) skrev 2019-09-28 11:41:43 följande:
Jag vet både personer som lever familjeliv med sin gifta partner och har kärlek/sex med andra. Och jag vet dem som helt enkelt inte har sex längre men ändå älskar varandra. Men som håller ihop för att de vill och mår bra av det. Det är ju inget fejk med att leva på ett sätt som man vill och mår bra av.
Om man däremot tycker att det känns självutplånande och man mår dåligt av en sån relation så ska man såklart göra slut. Det finns ju också dem som borde göra slut men som inte gör det. Då blir det ju så som du beskriver.
Men det beror ju helt och hållet på hur man själv mår i relationen. Det finns ju de som har massor av sex med sin partner som ändå mår skit och borde göra slut för att andra bitar inte funkar som verkligen går ut över barnen.
-
[quote=79928655][quote-nick]Anonym (N) skrev 2019-09-28 11:58:54 följande:[/quote-nick]
Ett stort problem är att många klarar sig inte ensam utan snabbt kastar sig i ett nytt förhållande gång på gång och inte tänker på hur barnen påverkas.[/
Håller med. Det är inte ett problem att folk separerar för lättvindligt (snarare tvärtom, alltför många barn blir traumatiserade av att se mamma bli misshandlad av pappa) men många verkar ha helt orimligt bråttom in i ett nytt förhållande. Det bästa är väl om man kan vänta tills barnen flyttat hemifrån, eller åtminstone 5 år så att barnen hinner återfå en trygghet. -
Det var visserligen inte med i originalfrågeställningen , men det är inte alls irrelevant eftersom livet fortsätter oavsett ett par separerar eller inte och alla val man gör ger konsekvenser.Anonym (Anonym) skrev 2019-09-28 12:10:03 följande:
Jag har öht inte diskuterat bonusföräldrar eller relationer efter äktenskapet på det sättet, du lägger till aspekter som inte var med i den ursprungliga frågeställningen. För den här trådstartens fråga är det irrelevant att börja diskutera huruvida de vuxna ens klarar av en relation med någon annan eller om det blir ny pappa/mamma varje vecka. Så som frågan är ställd är den superenkel att besvara: hålla ihop för barnens skull, dvs i princip har man inget annat kvar längre? Nej. Absolut inte.
TS har inte skrivit att vilken är värst för barnen DAGEN föräldrarna berättar att de separerar eller om de håller ihop , så det är inte orimligt att utgå ifrån att TS menar barnens framtida liv också , konsekvenser av skilsmässa eller konsekvenser av att de håller ihop.
Men TS själv får såklart förtydliga om hen menar att man ska absolut inte tänka på vad som efter separationen när man svarar. -
Man kan älska varandra utan att vara kära eller vilja ha sexuellt umgänge med varandra. För många går ju kärleken över till att bli mer som nära vänskap eller som den sorts kärlek som man känner för sina syskon.korngryn skrev 2019-09-28 12:18:14 följande:
Fast om man älskar varandra och mår bra brukar man väl inte fundera på att separera?
Om man då saknar och mår dåligt utan den romantiska kärleken och sex och inte vill ha relationer utanför sitt förhållande så är ju enda lösningen att separera.
Andra vill och mår bra av att stanna i relationen även utan de romantiska och sexuella bitarna. De är istället fullt tillfredsställda med den platoniska kärleken eller tycker att det är en okej kompromiss att man tex får dejta och ha sex med andra. -
Jag tror inte heller att det är lätt eller vanligt. Men de som jag känner som valt att leva så har ju till att börja med inte mått bra i sin relation och övervägt skilsmässa. Sedan har många diskussioner och även separationer på försök lett dem fram till beslutet att fortsätta tillsammans som familj.Anonym (Anonym) skrev 2019-09-28 11:45:06 följande:
Visst finns det positiva variationer, som du beskriver, men jag tänker att generellt så går det inte till så. De flesta personer vill inte leva ihop men att den andra har fria tyglar, eller att man ska leva i celibat tillsammans. Återigen, skulle man må bra (oavsett sex eller inte) så skulle man ju inte fundera på skilsmässa.
Jag hade liknande diskussioner med min man innan vi skilde oss. Vi älskar varandra fortfarande men som vänner. Men vi kom rätt snabbt fram till att ingen av oss ville lägga ner kärlek och ingen av oss var bekväm med någon sorts öppet förhållande heller.