Fick veta att jag är i 15 fullgångna veckor i torsdags
Såg barnet på ultraljud
Helt i chock
Trodde V. 6-8 max 10
Ett barn i magen
Min man 3 barn sedan tidigare ( 8,10 & 13år)
Jag 12-årig dotter
Min man sa nu imorse att han inte vill fortsätta graviditeten.
Att han inte tänker och vill ha fler barn
Så om jag fortsätter detta får jag göra det på egen hand. Han vill inte.
Rädd för att rycka upp dottern från vårt trygga situation
Bli själv m henne och en liten
Fattig och ha ett svårare liv
Hur går man vidare tillsammans
Känner mig sviken av honom
han har det väldigt gott ställt ekonomiskt. vi har precis köpt eget hus
Känner mig utsatt ensam och rädd
Min man är jättefin och världens snällaste men har sagt sedan vi träffades för 5 år sedan att han ej vill ha fler barn.
Och det står hsn fast vid.
Jag kan inte bli tvingad till att döda barnet. Det är ju inget embryo
Det är ju ett barn.
Och jag har haft spiral men dom hittar inte den.
Han har precis köpt ett hus till oss som han renoverar.
Vi bor i lägenhet som hans pappa äger.
Jag känner att jag behöver hitta en bostad...
Typ igår
Vi hade samtal på MVC i torsdags vid beskedet.
Han håller fast vid det han tycker och det får han ju göra.
Min man är inget svin öh. Jag har träffat många sådana och han tillhör ej den kategorin.
Han är en ansvarsfull pappa till sina pojkar och älskar och tar hand om mig och min dotter.
Nu är vi i en oväntad situation och han står fast vid det han tycker och känner.
Det har han all rätt att göra. Precis som jag har rätt till min känsla.
Tacksam för den konstruktiva feedback några delar med sig av.
Det betyder mycket när LOT känns jobbigt
När blir fostret ett barn? När det kommer ut?
Ja, vi bor tillsammans i hans pappas fastighet sedan 5 år
Är gifta sedan 2 år
Jag har nyligen startat företag men har inte alls den ekonomiska trygghet som han har.
Så det är helt rätt att jag är i en svår sits med ett foster som sparkar i magen och en känsla av att behöva göra abort trots att jag inget hellre vill än att fortsätta och få ett barn.
Vi har inte långt tid på oss
V16 nu och jag mår väldigt dåligt av tanken att avsluta denna graviditet med en man som jag älskar och ett barn i min mage.
Jag slits mellan mina moderskänslor och att jag känner att jag avslutar ett liv pga någon annans vilja.
Hur ska vår relation gå vidare
Jag har sett barnet på UL huvudet m ansikte , hjärtat slog fort, bröstkorg, arm och hela varelsen. BM skriver livligt foster i journalen.
Stor skillnad!
Har gått igenom en abort tidigare men i v 8
Inga känslor inblandade öh och mannen som var pappa väldigt väldigt psykiskt sjuk, jag var rädd för honom och ville under inga omständigheter ha ett barn med honom.
Då var det ett dagen efter piller som inte fungerade.
min man sa direkt att han inte orkar, kan eller vill ha fler barn. det tog inte 2 dagar.
han förklarade det på ett varsamt sätt när han höll mig.
han har också sagt att han vill vara med mig.
det är JAG som sagt att om han försöker tvinga mig till abort så måste jag lämna honom, får jag klarar inte det.
precis som jag förklarat att jag som är i samma båt som honom, inte klarar abort i detta stadie eller i denna situation, då jag känt sparkar, sett barnet upplever anknytning och moderskänslor.
han är inte där. jag inser att jag varit gravid sedan innan midsommar och är i fjärde månaden med ett barn som jag länge längtat efter med upplever svår ångest över hur vi båda hamnat i denna oönskade situation.
jag är inte heller emot abort och har, som jag skrivit tidigare, gått igen en abort under helt andra omständigheter.
vi är på helt olika platser, jag och min man och det finns inga rätt eller fel.
varför jag mått så oerhört dåligt är för att jag tvivlat på vår relation.
jag har inte känt honom befinna sig vid min sida.
vi har gått igenom många svåra prövningar under våra 5 år. vårdnadstvister, cancer och väldigt påfrestande familjesituationer.
jag är ingen lögnare som försöker snärja honom och han är inget svin som lämnar någon i sticket, tvärtom.
det är därför vi har det jobbigt. vi försöker hitta fram till varandra och jag vet att vi kommer lösa detta.
jag tackar alla som tagit sig tid att komma med goda råd och genomskådar avundsjuka troll som gömmer sig bakom tangentborden.
det jag menar med avundsjuka var kanske en felformulering. jag menar med de som förutsätter att min man är ett svin, gris, och häver ur sig diverse utan eftertanke pga att de varken känner mig eller honom. säger mer om ens egen syn på män och situationer. det är säkert pga min otydlighet men det känns ot så jag lämnar det där hän. hoppas det går att ha överseende med
Jag vill återigen poängtera att min man INTE sagt att han tänker lämna mig.
Han har sagt att han inte vill bli intvingad i ett faderskap.
Nej, och jag har inte heller velat bli intvingad i denna sits.
Han har förstärkt att han inte känner ork och möjlighet till fler barn, utan ansåg sig helt färdig med barn, blöjbyten etc.
JAG har sagt att om jag att jag inte kan tvingas till abort, då kommer jag hellre lämna, för det är inte en möjlig åtgärd för mig.
Nu har det gått ett par dagar. Vi har inte pratat mer om det, mer än att jag sagt att vi har en tid på sjukhuset på fredag. Han har inte heller tagit upp det.
Innan fredag kommer jag förklara att jag haft enorm ångest över att jag känt mig utelämnad och ensam i denna sits och att det inte är öh acceptabelt i en svårt sits som denna. Vi behöver stötta varandra och jag som fru (gravid mamma) en trygg plats, som det ska vara i vårt hem.
Detta var en oväntad situation för oss båda. Jag flaggade i somras att jag måste byta min spiral snart, hade inte koll på exakt datum. I efterhand är det 27 juni, som det hade gått 5 år. Med BM's beräkning var jag redan gravid då.
Min åsikt är att vi mammor har en helt annan möjlighet och känslomässig förutsättning att knyta an till barn, redan tidigt, delvis pga att vi bär dem, men även utanför moderlivet. Det är ett skydd för barnet. Naturen funkar så. varför är det annars så många fler pappor som lämnar barn, än mammor?? Någonstans ligger det mer naturligt för oss. Jag känner att min man har behövt lite tid på sig.
Jag kommer att säga till honom att jag förväntar mig att vi löser detta tillsammans och att han stöttar mig och hela vår familj, även i detta, så som han alltid kunnat och kan lita på mitt fulla stöd, genom sjukdom och svåra perioder.
Det är det som kärlek handlar om.
Visst kommer det att bli utmanande och tufft, men jag ingår i en familj där vi alltid stöttat varandra på alla sätt vi kan och jag vet att både mina föräldrar och min syster med familj, kommer att avlasta på alla sätt de kan.
Nu hoppas jag innerligt att barnet är friskt och att vi kommer närmare varandra som makar, för att ta oss igenom detta. Och att syskonen välkomnar detta lilla mirakel.
Tackar alla igen för synpunkter och åsikter.
Det går sådär.
UL idag med väldigt mycket tårar.
Så ledsamt att inte kunna glädjas pga situationen.
Allt såg bra ut med barnet, som konsekvent benämdes fostret.
Maken var med men vi väntar på resultat från fostervattens provet innan jag vill hoppas något mer. Han har ätit starka mediciner i många år som kan påverka.
På måndag tas provet.
[quote=79941989][quote-nick]Anonym (Det är givet) skrev 2019-10-04 21:15:39 följande:[/quote-nick]
Ja nu skriver jag ju inte att man ska känna förakt för TS... Jag skriver att hennes man om han väljer att lämna henne kan känna förakt för henne.....
Nu tycker jag ju personligen (vilket jag tror man förstår om man följer resonemanget vidare i inlägget) att hennes man ska tänka ett varv till och stanna kvar vid henne eftersom han oavsett vad han väljer att göra kommer få ett barn till som han kommer älska.
Han kan dock välja om han ska få dela upplevelsen att få ett barn eller om han ska vara själv med barnet på halvtid.... I det ena fallet kommer han vara själv på halvtid och dras med negativa känslor rörande TS och i det andra fallet kommer få ha sitt barn på heltid och inte ha negativa känslor för TS.....
Jag vet vad jag skulle välja... Om jag hade lyckats ta ett kliv tillbaka och betrakta situationen ur ett annat perspektiv.
[/
Jag förstod din andemening och uppskattar din åsikt.
Min man är en bra man så jag väntar in honom.
Vi har andra fysiska och känslomässiga förutsättningar, vi kvinnor som får bära barnet inom oss och även ta det faktiska beslutet om överlevandet.
det är inget som säger att en kärnfamilj är den bästa uppväxten, särskilt inte om alternativet vore att bli aborterad.
jag förstår allt du skriver här ovan, och håller med om mycket.
Jag har varit själv med min dotter tidigare och hoppas att vi kan lösa situationen så jag slipper hamna med 2 barn ensam.
Förutom när det gäller just graviditeten har vi en fin nära relation och är lyckliga tillsammans. Min man har uttryckt att han vill leva med mig och inte vill ha halvsyskon till sina barn, springandes på stan.
vi väntar svar på fostervattensprovet och jag är väldigt orolig, trots att allt sett bra och fint ut på UL enligt vårdpersonalen.
Vi har en tid bokad för ett andra besök hos kurator, på tisdag.
Vi fick veta igår att barnet är friskt ( fostervattensprov snabbanalys )
Har varit hos kurator idag - där jag tydliggjort att jag inte klarar abort.
Vi har inte tidigare pratat om hur vi som par skulle tycka känna kring en oväntad graviditet - som vi ju nu hamnat i.
Min man meddelade efter att jag upplyst om min ståndpunkt - att han förstått för länge sedan att jag inte skulle göra abort.
Vi har inte talat mer om någon separation - jag har fört fram flera argument som kommit upp i tråden - bla ang sterilisering - om att finnas för varandra i nöd och lust - att man kan uppfattas som ett svin för att han fått mig att känna mig ensammast i världen.
Vi åkte efter kuratorbesöket till huset och renoverade under em och har nu nattat barn och kollar på tv.
Min man har uttryckt att han behöver få tid att knyta an till barnet i magen att det inte kommer lika fort som det gjort för mig. Vilket jag förstår och accepterar. Men har poängterat att detta barn aldrig ska få höra eller känna att det någonsin varit oönskat.
Tycker han ska boka tid och gå igenom sterilisering innan BF
Det kommer inte jag att släppa. Finns ingen rimlig anledning till varför han inte kan ?knipsa sig?
Och ifrågasatt stenhårt varför han inte genomgått detta ingrepp redan, då han påpekat upprepat att han eg bara ville ha ett barn. Jag har varit skitförbannad och väldigt ledsen omvartannat. Och detta kommer ta tid att smälta för oss båda.
Helt övertygad att detta barn blir en lycka och glädje för vår familj. Men såklart påfrestning också. Men viktigast.
Ingen ångrar ett barn.
Som sagt, vi älskar varandra och vårt förhållande har prövats mycket värre än såhär de senaste 5 åren. Nu får vi landa i detta och hantera det ihop med allt annat i livet.
Tack för all omtanke
Uppdatering
Vår lilla gosse blir 1 år 20 mars och vi har ett fint familjeliv tillsammans med våra nu 5 barn.
Denna baby fick vi för våra goda gärningar - han är så snäll och glad lillebror :)
Jag tar blöjbyte o nätter - men ju äldre han blir - desto närmare kommer han sin pappa.
Det gör mig ledsen när jag läser tråden - tar mig tillbaka till en tid som var väldigt smärtsam
Men Tack till alla Er som stöttade och tröstade.
Detta år blev oerhört speciellt med vår globala pandemi
Men vår lille son har bara betytt enormt lycka och tacksamhet