Gränslös mamma - och nu måste jag klara av att respektera barnens gränser

Jag vill bara slå ett slag för active parenting eller aktivt föräldraskap. Där kan man få verktyg för att få en fungerande relation med sina barn, gränsdragningen och respekten kommer ju dock från dig själv..

Hej! Jag har en liknande situation som dig, hade två föräldrar som båda två var ganska så gränslösa. Lite annorlunda situation än dig. Ungefär så här: Min mamma läste också mina dagböcker och oroade sig ständigt över mig, lade sig i mitt liv. Jag kände ända upp i vuxen ålder att jag hade någon sorts redovisningsskyldighet för henne. Jag har berättat allt för henne genom åren, varit som en öppen bok. Det har känts (och känns ibland fortfarande) som om jag måste vara hennes bästa vän, som om jag och mitt syskon är allt hon har. Hon är ensamstående och har varit det i tjugo år. Vår relation är nära, men har varit gränslös till och från. Numera, när jag är medelålders, har jag börjat sätta mer hårda gränser mot henne. Min pappa däremot var gränslös på ett annat sätt. Han var sexuellt gränslös, men inte på det sättet att han var pedofil. Han respekterade inte mina fysiska gränser som flicka så bra, tog i mig på ett sätt jag inte tyckte om, klämde om mina bröst och skrattade när jag började få bröst, kramade mig fast jag inte ville, kommenterade min kropp när jag kom i puberteten. Det kändes ofta som om jag bara var en fysisk förlängning av honom. Han var en mycket dominant pappa. Honom har jag haft en mer komplicerad relation till än till min mamma, och periodvis har vi inte haft någon kontakt alls. Jag har också gått i samtalsterapi i flera år och brottats med ångestproblematik. Mår bra idag dock. Jag har också svårt för närhet och associerar närhet med gränslöshet. Jag har en sambo och ett barn. Det är enormt svårt för mig att sätta gränser, både gentemot min sambo och mitt barn. Jag har aldrig fått lära mig det. Jag försöker öva varje dag. Övar mycket på att sätta gränser gentemot andra än bara dom i familjen. Och så går vi i parterapi, jag och min partner, delvis pga detta. Du är inte ensam.

Vill tillägga att även jag bär på stor rädsla för att antingen göra ett övertramp med mitt barn och bete mig gränslöst, alternativt försumma mitt barn pga att jag är så rädd för att lägga mig i. Min sambo kan guida mig litegrann där. Kan din sambo vara ett stöd i föräldraskapet?

Tack för svar, det känns som vi har liknande svårigheter även om bakgrunden är lite olika. Precis som du beskriver var jag allt hon hade, och det fick jag ofta höra. Min sambo känner till min bakgrund och är ett stort stöd med barnen tack och lov. Men ofta kan jag känna att det är svårt att vara mor till två döttrar när man själv inte har någon aning om hur en sådan relation ska vara. Han kommer in från annat håll som pappa. Tusen tack för ditt svar, det är skönt att höra att man inte är ensam!

Jag ska kolla upp det, tack för tips!

min mamma var riktigt jäkla gränslös, att läsa dagböcker, snoka i mitt rum etc är en bagatell. Droppen var när hon satt vid min dator och prata med mina kompisar på msn och fråga hur  dom kände mig och vilken relation (dvs om killarna haft sex med mig). Hon gick till min pojkväns jobb (han 19år) och jag var då 17 år, gick rakt in i affären och ropa högt vem som var XXX, sedan gick hon fram och skällde upp honom för att han hade ihop det med mig. Hon avslutade samtalet att fråga hans chef "anställer ni pedofiler här!?". Stackars den killen alltså, han ringde från lagret och storgrät.  

Det jag ville ha sagt, man kan inte skylla allt i livet på små missöden i livet. Jag är också förälder idag, jag har inga men av hur min mamma behandla mig, mer än att jag tycker hon var helt rubbad. Jag vet bara vad jag tyckte var helt fel med hennes uppfostran, och jag skulle aldrig utsätta mina barn för det.  Hon har liksom gett mig ett facit för hur man inte ska göra. 

I väntan på att hitta en bra utbildning eller liknande kan du ju sätta dig en kväll och lista upp allt som du känner att din mamma gjorde fel och hur du önskar att hon bemött dig istället. Fundera över hur du ska "lära om" för att bemöta dina barn på det sätt som du önskar att din mamma bemött dig. Var lyhörd för dina barns känslor och önskemål om bemötande. Du kanske kan prata med din äldsta om hur hon vill att du ska göra i vissa lägen för att hon ska må bra.

Men är det inte så att så länge du tänker på det och så att säga kollar dig själv kommer du inte bli som din mamma?