Hoppar in här!

Bf 2 maj, 40 år och detta är 4e barnet. Oj, vilken resa det har varit nu till vecka 15. Först idag har jag nu förstått och fått besked att om allt går som det ska, så blir jag småbarnsmamma igen. Jag har en son på 5 år och en dotter på 8. Mellanbarnet dog en månad gammal i en njursjukdom. Det är just denna sjukdom som varit anledningen till den stökiga resan fram till idag, då jag fick svar från moderkaksprovet efter 3 olidligt långa veckor. Barnet har inte sjukdomen!!!

Jag har under graviditeten mått oerhört dåligt och känt mig motarbetad från många håll att göra tidig abort. Vi hade spiral och ska egentligen inte bli spontant gravida pga 25% risk att föda njursjukt barn igen. Maken tyckte abort direkt och vi var egentligen klara med barn. Nu med detta positiva besked känner jag för första gången att jag kan försiktigt börja njuta lite av graviditeten, trots att mannen ff behöver tid att smälta detta. Är så tacksam att få vara med om detta igen. Magen syns tydligt och jag har sedan ett par veckor börjat känna "fiskfladder".

Ja, sista veckan av dessa 3 har varit ren tortyr. Jag var inställd mentalt på 3 veckor från början, men hoppades att det skulle gå lite snabbare, eftersom snabbtestet bara tog halva tiden av den utlovade. Jag har varit manisk att kolla telefonen, och varje gång det ringt så har pulsen gått upp i 180...

Jag var lite naiv att tro att jag skulle kunna köra på som vanligt efter ett positivt besked, men inser nu att jag är ett vrak. Kommer ställa in en del åtaganden jag bokat in med jobbet nästa vecka, bl a en tjänsteresa. Det som tär är sömnen. Somnar tidigt på kvällen och vaknar efter 4-5 timmar, trots lergigan. Omöjligt att somna om när tankeverksamheten drar igång.