22 år o en enorm barnlängtan

Ska man prata statistisk sannolikhet för hur framtiden kommer att bli om man skaffar barn i en viss ålder så ska man väl göra det när det gäller fler saker än enbart ekonomisk och materiell framgång? Det finns andra värden också i livet.

Det är mycket möjligt att det är några procentenheters större chans att ett barn blir professor eller VD om mamman är 40  när det föds än om hon är 25.

Och?

Det är betydligt större chans än några procentenheter att man  hinner och orkar  dela en stor del av sitt barns vuxna liv om man är 25 när man blir förälder än om man är 40.

För mig och säkert många andra är sådant betydligt mer värt och betydelsefullt än att det är några procentenheters större chans att barnet blir professor eller VD om man väntar tills man är 35 - 40 med att få barn . Det är trots allt en väldigt liten del av alla människor som blir professorer eller VD.

Det du tar upp handlar om socialt arv och inte ålder i sig. Självklart är det vanligare att själv leva i relativ fattigdom, inte vara  etablerad på arbetsmarknaden, leva på försörjningsstöd och så vidare när man är 22 än när man är 32.

Du kan knappast likställa en 22-, 23, eller 24-åring som är etablerad på arbetsmarknaden, försörjer sig själv, har ett förstahandskontrakt, en bostadsrätt eller ett hus samt ett stabilt förhållande och sist men inte minst verkligen längtar efter barn  med en 22, 23- eller 24-åring som lever på försörjningsstöd, bor i en etta på 20 kvadrat, blir gravid med någon man dejtat några  månader och upptäcker det i tredje  månaden då man kanske hunnit dricka större mängder alkohol vid ett flertal tillfällen.

Och skulle det mot förmodan visa sig att ett flertal  studier pekar på att det finns någon eller några procentenheters högre risk för att barnet ska drabbas av något av det du räknade upp enbart på grund av att mamman inte fyllt 25 när det föds  även om man räknar bort alla sociala omständigheter så måste det ändå vägas mot andra studier och annan forskning.

Exempelvis studier och forskning som säger att det är väldigt bra för barn att under sin uppväxt  ha ett nätverk av släktingar och nära relationer till äldre människor. Något det enbart behövs huvudräkning för att inse att det är betydligt större chans att ett barn får om föräldrarna är 25 när det föds än om de är 40. Om det är norm att få barn vid  35-40 även när dagens barn  är vuxna kommer väldigt många barn inte att hinna lära känna sina far- och morföräldrar överhuvudtaget och många far- och morföräldrar kommer redan  att ha försvunnit in i demensdimman när barnbarnen föds.

Att vara besatt av att ens barn måste ha de statistiskt absolut bästa förutsättningarna som går att få är inte alls alltid enbart något sunt och positivt.

Att se det som ett öde värre än döden att födas i december och att som i extrema fall till och med göra abort trots att man vill ha barn enbart för att barnet med hög sannolikhet kommer att födas i december är ingenting annat än sjukt.

Likaså att aktivt försöka få syskon trots att man egentligen inte känner sig redo för ett barn till enbart för att man sett och hört studier och forskare som säger att det är så positivt och bra för barn att ha syskon med ett visst åldersintervall.

Vet inte om det finns någon statistik på det, men jag tycker mig ha märkt  att många som gör ett aktivt val att få barn i din ålder har väldigt stor praktisk erfarenhet av barn och ofta har varit med och tagit  tagit ansvar för sladdbarn i familjen, varit frekvent barnvakt åt syskonbarn eller något liknande.

Man är liksom oftast   inte helt ovetande om vad man ger sig in på utan har ofta en hyfsat realistisk bild av vad det innebär att ha ansvar för ett barn. Även om det som med allt annat säkert finns en hel del undantag.

Självklart ska föräldrar ta huvudansvaret för sina barn. Men att se över vilket nätverk man har innan man får barn är jättebra, och personligen tycker jag det är betydligt viktigare än att ha minst 100 000 i besparingar, vilket somliga på familjeliv på allvar tycker är ett måste för att försöka få barn.

Sedan behöver ens nätverk förstås inte prompt bestå av just mor- och farföräldrar, även om de nog ligger ganska nära till hands för många och det är bra för barn att ha nära relationer till människor i olika generationer. Men ens nätverk kan lika gärna bestå av tex  ens syskon, faster, morbror, barndomsvänner eller grannar man har en nära relation till.

Att ha ett nätverk är så pass viktigt att sociala myndigheter lägger ganska stor vikt vid det när de behandlar ansökningar om adoption.

Man kan förstås inte automatiskt utgå från att just ens föräldrar kommer att vilja vara barnvakt när man får barn enbart för att det är ens föräldrar. Men förhoppningsvis känner man sina föräldrar så pass bra att man vet på ett ungefär vilken inställning de har till att få barnbarn och hur deras livssituation ser ut.

Om ens föräldrar av någon anledning inte vill, kan eller har möjlighet att vara en aktiv del av sina (kommande) barnbarns liv är det utmärkt att se över vilka andra personer man har i sitt nätverk redan när man börjar försöka få barn.