22 år o en enorm barnlängtan

Olyckskorparna gapar alltid högt när någon under 30 vill ha barn, men många kan vara redo flera år innan dess Ni ska såklart inte strunta i att skaffa barn p.g.a. vad andra skulle tycka däremot, det känns som en riktigt dum anledning.

Såhär tänker jag: Är ni nöjda med nuvarande utbildningsnivå? Har ni råd att dela jämlikt på föräldraledigheten, se till att vara hemma tills barnet är minst 1,5-2 år och sedan ha dagar kvar för stängningsdagar, lov och liknande? Har ni ett stabilt och nog stort boende i form av förstahandskontrakt, BR eller egenägt? Har ni en sparad buffert på i alla fall 100 000? Då är det bara att köra på!

Men det utgår nog både TS och de andra i tråden ifrån. Att själva vara föräldrar till sina barn. Däremot kan man ju känna sina föräldrar och svärföräldrar, kanske t.o.m. sett hur dessa är med ens syskons barn, och därför ändå 'veta' att de kommer vilja vara med sina barnbarn så ofta som föräldrarna tillåter... Vi räknade absolut med att ha 100 % ansvar för våra barn 365 dagar om året, så engagemanget (som jag ändå anade skulle finnas där) från mor- och farföräldrar är enbart en bonus (för oss och framförallt för barnen).