Varför försvinner vänner när man mår som sämst?

Jag tror att du får förklara lite mer ingående vad som hänt.

Din vän är kanske missnöjd över något du gjort eller inte gjort. Det är ju ingen envägskommunikation bara för att man är vänner. Båda måste ju ge och ta lika mycket. Känner du själv att det blivit mycket om ditt hela tiden så kanske det inte är så märkligt att din vän tar ett steg tillbaka.

Fundera istället på vad du kan göra för din vän i detta läget istället för att vara besviken på personen.

Kan det kanske vara så att du träffat kassa killar om och om igen och varje gång det tagit slut så ringer du henne för att få tröst?

Om vännen talat om för dig att lära av dina misstag, men du gör om samma sak om och om igen, så är det fullt naturligt att man tröttnar.

Nu gissar jag, men förtydliga gärna lite mer så blir det enklare för oss att svara dig.

Ojojoj! Hur kan du utläsa denna dom ur mitt inlägg? 
Om du reagerar så där när dina vänner säger någonting....eller kommer med påpekanden....
Om du nu skapat en jämn vänskap, som du hävdar, så hade du inte behövt reagera på det sätt du gjorde. 
Har du frågat din vän varför hon lämnat dig? Rakt ut?

För övrigt dog en av mina närmsta vänner förra året, 40 år gammal i spridd pancreascancer. Hon var ingen riskgrupp; rökte inte, åt hälsosamt, var inte överviktig, endast 40 år.

Dagen innan hon dog berättade hon att hon var så nöjd med sitt liv, och inte ångrade någonting....vilket var otroligt fint.

Hade hon tur i livet? Hade hon skäl att vara bitter oå sina förlorade år? Hade hon skäl att känna sig överciven, ensam?

Som sagt. Vissa kan vara med om det mest överjävliga, och ändå vara tacksamma för vad de fått!

Jag lärde mig otroligt mycket av henne!

Jag tror att de flesta som "pratar emot" TS - och gänget som snackar i samma tongångar - mest vill framhålla att man inte kan lägga över sitt mående i händerna på andra. Hjälpen måste framförallt komma inifrån en själv.

Och man han definitivt inte beskylla andra när de inte orkar bära fram en längre. En vän kan gå bredvid på samma väg....om vännen så önskar och orkar gå samma väg.

Med en uppväxt i olika fosterhem lär man sig just att ta sig fram själv, men att uppskatta när andra ställer upp. Inget man kan ta för givet.

Tar man inte folk för givna, så brukar de komma frivilligt istället...

Det beror nog på hur man uttrycker sig och förhåller sig till sina problem och vad man förväntar sig av sina vänner. Om man är hjälpsökande eller självömkande. Om man vill ha råd eller bara ha någon som tycker synd om en. Söker man empati eller sympati?

Vänskap är att ge och ta. Att hjälpa en vän som mår dåligt eller har problem kan vara väldigt givande och stärka banden om vännen vill ha hjälp och lösningar. Man känner att man kämpar tillsammans. Men om vännen alltid avfärdar alla råd och bara tycker synd om sig själv så orkar man inte ge mer råd och stöd till slut för att man märker att det inte är det vännen vill ha. Man vet till slut inte vad man kan göra som vän och det blir för svårt och för energikrävande, särskilt om man har egna problem i sitt liv som man kämpar med. Man kan kämpa tillsammans med någon men inte åt någon. 

Det beror nog på hur man uttrycker sig och förhåller sig till sina problem och vad man förväntar sig av sina vänner. Om man är hjälpsökande eller självömkande. Om man vill ha råd eller bara ha någon som tycker synd om en. Söker man empati eller sympati?

Vänskap är att ge och ta. Att hjälpa en vän som mår dåligt eller har problem kan vara väldigt givande och stärka banden om vännen vill ha hjälp och lösningar. Man känner att man kämpar tillsammans. Men om vännen alltid avfärdar alla råd och bara tycker synd om sig själv så orkar man inte ge mer råd och stöd till slut för att man märker att det inte är det vännen vill ha. Man vet till slut inte vad man kan göra som vän och det blir för svårt och för energikrävande, särskilt om man har egna problem i sitt liv som man kämpar med. Man kan kämpa tillsammans med någon men inte åt någon. 

En vän som är vän endast så länge inga problem existerar är ingen riktig vän.

Hälften av de vänner jag trodde jag hade försvann när jag drabbades av cancer och fick genomgå kemoterapi. Den resterande hälften försvann 2 år senare när jag drabbades av depression pga min sjukdom. I nöden ser man vilka som är ens riktiga vänner, och om man alls har några.

Och även jag har haft en väldigt svår uppväxt med extrema trauman i mitt förflutna. Har fått kämpa för att komma dit jag är idag men många gånger tyckt att livet varit mer en förbannelse än gåva. Jag har det mycket bättre idag efter att ha jobbat hårt för att bearbeta det som präglat mig och för att jag haft turen nog att hitta de metoder som fungerat. Idag kan jag se ljusare på livet, människor och mig själv. Men jag skulle aldrig drömma om att påstå att lyckan är tillgänglig för alla eller skuldbelägga någon som kämpar.

Jag tror inte du haft det så tufft ändå. De flesta som verkligen, verkligen har haft det svårt i livet är mycket mer ödmjuka än så.

Du har erfarenhet av en sorts lidande och det präglar som du säger, ditt perspektiv.

Jag själv har erfarit lidande mer lik den TS skriver om, att bli övergiven när man är väldigt utsatt. Så det är troligtvis lättare för mig att förstå det.

Tycker bara man kan vara ödmjuk för att man kanske inte vet tillräckligt för att yttra sig om vilken typ av lidande och reaktioner som är mer nobla än andra.

Det förstår jag verkligen att jag kan framstå som i text. Till vardags vårdar jag människor med livshotande tillstånd - och döende människor. Det ger mig perspektiv, och jag blir trött när människor här endast ser sin egen synvinkel.

Dvs i detta fall inte en oro över hur vännen mår, varför vännen försvann - utan enbart anklagelser för att vännen försvann. Vännen kanske fått en dödsdiagnos själv?

Mina människomöten gör att jag anser att man bör vara tacksam över livet, över tiden man är frisk, och för alla som väljer att vara ens vän.

Ursäkta att jag blev överkäck och sarkastisk =)

Hon kanske trodde att hon inte behövdes längre och ville inte störa din vänskap med den nya person som redan från början var uppenbart dålig. Eller så trodde hon att du på ett fint sätt inte behövde/ville att hon skulle höra sig något mer.
Allvarligt talat det verkar som om det har blivit ett missförstånd mellan er. Ta nu och ring upp din vän som du har haft i 10 år och fråga hur det är med henne och säg att du uppskattar era samtal en gång i veckan. Då blir hon nog glad och du med.