ENORM barnlängtan - men måste vänta

Jag förstår dig, jag är också i den situationen att min kille vill vänta. Vi är dock lite äldre (jag 30, han 29) och för mig har den enorma barnlängtan dykt upp bara för några månader sedan. Har berättat att jag vill börja försöka nu men han vill gärna vänta och det känns verkligen jättejobbigt. Vi har det dock väldigt bra i vårt förhållande, pluggat tidigare och nu stabila jobb, bostadsrätt, bra ekonomi, så allt känns "helt rätt" för barn. 

Du skriver att ert förhållande inte är jättebra just nu, har det varit så länge eller bara en svacka? Tänker om det varit så länge och han vill vänta 5-6 år så kanske du ska fundera på om du vill vara kvar i relationen eller gå vidare och försöka hitta någon som vill ha barn relativt snart? 

Ja jag känner samma... min kille pluggar utomlands i 3 år till, efter det ska vi börja försöka. Men tre år är jättelänge!! : / Min kille är också yngre och tycker mer att det känns bra att vänta men säger att om det inte var för studierna så hade det räckt att vänta ett år, för min skull. Han säger att han inte är sugen på barn än men jag undrar om han inte är det lite ändå, igår så tog han tex upp att han och hans kompis pratat om ifall det vore roligare med en dotter eller son. Eller så söker jag bara tecken för att jag vill så mycket...

Jag är redan 30+ och oroar mig att det blir för sent för barn...

För mig som utomstående låter det som om du ska fokusera på dessa saker just nu.

En del kvinnor blir ju lite knasiga av själva barnlängtan, är det därför du inte mår bra? Eller är det andra orsaker? Du bör må bättre innan du aktivt skaffar barn.

Sen är det givetvis bra om du är självförsörjande och att förhållandet med den tilltänkta pappan är bra.

Eftersom ert förhållande inte är stabilt kanske det är där du ska börja. Är det verkligen denna kille du ska ha? Kanske läge att bryta upp och finna någon som är på samma linje som du?

Personligen hade jag inte stannat med någon som är på ett helt annat plan än vad jag är. Jag hade brytit upp och hittat en ny.

Är du verkligen redo för barn?

Du har inget fast jobb. Din relation är inte den bästa. Du mår inte psykiskt bra.

Ja, man kan klara av att vara förälder under de förutsättningarna om man måste men att planera det känns inte helt smart.

Skaffa ett fast jobb och ta tag i din psykiska hälsa, bygg din mentala styrka.

När du gjort det pratar du med din kille igen. Vill han fortfarande vänta i 5+ år så fundera på om du är ok med det. Om inte, hitta någon annan.

Jag håller med övriga i tråden. Förstår hur det är att längta efter barn, har också gjort det, helt sjukt och det gör nästa ont. Dock är det inget att stressa med, du är ung och kommer med stor sannolikhet kunna få barn i framtiden också. Jag skaffade barn med "fel" partner. Vårt förhållande var inte på topp och det sätts verkligen på prov när man får barn. Helt plötsligt har man inte tid att lägga på varandra, man är trött och svag och man orkar inte hela tiden vara gulliga och kärleksfulla och ge varandra uppmärksamhet på samma sätt och förhållandet måste liksom klara det för att det ska gå. Jag och min partner som jag fick barn med skiljde oss efter lite drygt ett år efter att vi fått barn och det är det värsta jag gått igenom. För det första att bli ensamstående var enormt tufft och det som krossade mitt hjärta totalt var att jag helt plötsligt inte kunde träffa mitt barn hela tiden, varje dag. Då slog det mig ganska så hårt att det var inte bara själva barnet jag längtade efter utan det var att ha en familj och då finns det ingen mening med att stressa innan man hittat den rätte eller gjort det man ska. Det är klart att man kan skaffa barn under studietiden eller så men det blir väldigt mycket krångligare ekonomiskt. Sen kommer nog aldrig livet vara helt perfekt när man väl ska skaffa barn, alltid finns nåt mer man vill göra. Men jag tror det är viktigt att förhållandet är stabilt och ekonomin just för att man ska kunna ge sitt barn det liv som den förtjänar och som man vill. 

Mitt ex, som jag trodde var min stora kärlek, ville också vänta med barn, trots att han var 30+. Detta drev oss till slut isär och jag är glad för det idag, för nu är jag tillsammans med en man (6 år yngre än mig!) som längtar efter barn, och är mitt uppe i vårt första bebisförsök. Jag är så lycklig och tacksam över hur livet blev. Att det var just denna man som skulle bli pappa till mina barn, inte mitt ex.

Med det sagt menar jag inte att ni ska göra slut, men någonstans måste man sätta en gräns. Kompromissa. Kan han tänka sig att börja försöka om 1-2 år? Har han tänkt på din ålder, att det inte är så bara efter att man fyllt 30? Kan du tänka dig att vänta 1-2 år? Om inte... Vet du nog svaret inom dig.

Men jag säger ju att jag är helt med på det han säger? Men att logiken inte alltid funkar när man har en enorm längtan efter barn. Jag förstår ju såklart själv att jag inte kan skaffa barn när jag inte har jobb, har psykisk ohälsa och vårt förhållande svajjar

Egentligen har vårat förhållande varit svajjigt sedan start, men det är mycket pga att jag mått såpass dåligt i många år. och då tar ju förhållandet stryk liksom! Men vi vill vara med varandra och ja alltså han vill ju helst vänta i 5-6 år, MEN han vet att det är lite av en mardröm för mig så han har redan kompromissat ner tiden och säger att när vårt förhållande är bra igen, jag har jobbat i ett år och jag har tagit tag i min hälsa, då kan vi börja fundera på barn

Vill bara förtydliga en sak <3 i min sambos drömvärld så är han färdigutbildad när vi får barn, alltså om 5-6 år. Men han vet också att min dröm är att få mitt första barn innan jag är 30, så han har kompromissat ner rejält för min skull och säger att när jag har ett stabilt jobb, bra vänner runt omkring mig, tagit tag i min hälsa och vårat förhållande fungerar bra så kan han tänka sig att börja försöka!

Min sambo är väldigt vettig och han vill det bästa för våra framtida barn och jag är helt med honom angående. Det jag mer ville diskutera härinne var barnlängtan med likasinnade, kvinnor som längtar men det kanske inte passar in i deras liv just nu!

Vill bara förtydliga en sak <3 i min sambos drömvärld så är han färdigutbildad när vi får barn, alltså om 5-6 år. Men han vet också att min dröm är att få mitt första barn innan jag är 30, så han har kompromissat ner rejält för min skull och säger att när jag har ett stabilt jobb, bra vänner runt omkring mig, tagit tag i min hälsa och vårat förhållande fungerar bra så kan han tänka sig att börja försöka!

Min sambo är väldigt vettig och han vill det bästa för våra framtida barn och jag är helt med honom angående. Det jag mer ville diskutera härinne var barnlängtan med likasinnade, kvinnor som längtar men det kanske inte passar in i deras liv just nu!

Hejhej!

Jag förstår dig helt och hållet! Jag har alltid älskat barn, varit väldigt mycket barnvakt till min sladdis till bror och hans vänner, sommarjobbar och extrajobbat med just barn. Min pappa har alltid tyckt att jag borde utbilda mig till förskolelärare - just för att jag älskar barn så mycket. Så för mig kom det väldigt naturligt att tidigt vilja ha mitt eget barn. Redan vid 15 års ålder, om inte yngre, så längtade jag till att ha en egen familj. Vid 20 hade jag ett stabilt förhållande och det jag ansåg behövdes för att skaffa barn så då slog barnlängtan in rejält. Jag har mått dåligt och gråtit många gånger över att min sambo inte känt sig redo (trots att jag har full förståelse för det). Han pluggade exempelvis och jag förstod såklart att han ville ha studerat klart och skaffat ett heltidsjobb innan barn blev aktuellt. Men för mig som mådde psykiskt dåligt pågrund av min stora barnlängtan så var det oerhört jobbigt.

Jag har inga svar på vad man ska göra, hur man ska lindra den enorma längtan efter barn, för jag har dessvärre inte klarat det. Men jag ville bara säga att du inte är ensam, och jag vet hur svårt det är.

Barnlängtan är svår att "jobba bort". Den är fysisk på ett sätt som ingen utomstående kan förstå. Så långt är jag med dig.
Jag har själv levt med det och i det och det är jättejobbigt.

Men du får helt enkelt försöka skifta fokus. Skaffa annat som du kan lägga din tid på. Kanske finns något preventivmedel som inte ger dig några ägglossningskänningar? I alla fall tyckte jag att just de dagarna i månaden då kroppen skrek BEFRUKTA MIG var jobbiga, för det var så tydligt.

Sen verkar du medveten om att det inte är läge nu och då får du landa i det och acceptera det. Ifall din sambo längre fram säger att han fortfarande tvekar så är det samma det, du får acceptera det och sen göra ett val utifrån hur du känner. Man kan inte lasta någon annan för att den inte vill ha barn eller inte vet när den vill det. Det måste man få bestämma själv. Däremot förtjänar båda parter full ärlighet, utan att ställa ultimatum. Han måste kunna våga säga till dig att han inte vet. Och du måste vara ärlig med hur viktigt det är för dig. Kanske innebär det att ni så småningom separerar eller så hittar ni en väg som ni båda är bekväma med.