Skulle ni låta pappan bara välja ena barnet?

Men vill du att han ska ha båda? Om in ettårin knappt kände någon hade jag ju inte låtit den personen h barnet, eftersom ettåringen inte vill vara med någon hen inte är bekväm med. Vad händer om barnet blir ledset och vill ha tröst? Kan hen få det av någon som barnet inte är trygg med?

Först måste de båda ju umgås ordentligt och få ett bra förhållande.

Jag hade gjort allt i min makt för att min yngsta inte skulle behöva växa upp med den känslan av att bli bortvald så påtaglig. Jag hade också känt mina tvivel att en människa som med berått mod kan välja bort ett av sina barn ur sitt liv skulle vara en god förälder år barnets syskon i så stor utsträckning som halva dess liv. Vad händer om han tappar sin "connection" till det barnet med?

Så jag hade sagt att jag vill ha ett boende och umgänge som är till gagn för båda barnen och bett familjerätten om hjälp för detta.

Återigen. Familjerätten kan inte göra något konkret. Möjligtvis försöka nå fram till pappa via samarbetssamtal. Men utöver det så är det tyvärr så att det är fritt fram att överge sitt barn. Tingsrätten kommer inte att ta ifrån honom rätten att ha umgänge med det första barnet för att han väljer bort det andra.

Barn kan tvingas att träffa en förälder hen inte vill träffa men en förälder kan inte tvingas umgås med sitt barn.

Så skevt är det.

Och till ärkenöten som menade att det inte gör nåt eftersom det yngre barnet kommer att glömma sin pappa... seriöst.. du tror inte det kommer att sätta djupa smärtsamma sår att under uppväxten få uppleva att syskonet hämtas av den gemensamma pappan, får julklappar och får åka på semester med pappan men själv blivit bortvald? Det kommer att äta barnets själ och påverka hela barnets självkänsla och vara oerhört skadligt för syskonens relation. Man måste ha ett hjärta av sten och en hjärna som en bönsyrsa för att inte inse detta.

Jag lämnar tråden då det blir pajkastning direkt. Tack för de (få) vettiga tipsen iallafall !