Anonym (Förvirrad) skrev 2019-10-22 02:55:23 följande:
Ligger vaken mitt i natten och grubblar. I våras började det värsta året i mitt liv. Min pappa fick ett stort epanfall som slutade i en cancer diagnos. Glioblastoma grad 4, aggressiv obotlig hjärncancer.
Livet har fortsatt som vanligt för mig, jag roddar vardagen, nyexad från högskola med jobb, vänner, långdistans förhållande och familj. Men inombords känner jag mig tom samtidigt som jag ska gå sönder. Jag kan inte ens gråta, allting känns bara surrealistiskt. Vissa dagar glömmer jag att pappa är sjuk och allt känns som ett sjukt skämt medan andra tänker jag hur jag ska överleva dagen då pappa dör. Hur ska mamma och lillasyster fixa det, hur ska jag få dom att orka?
Blev en massa babbel. Jag har googlat och googlat om sjukdomen, vill veta allt. Läkarna vet knappt något när man frågar om sjukdomen, de säger bara alla reagerar olika, alla är olika osv. Men jag vill gärna veta om någon har erfarenhet, hur snabbt gick det från diagnos till slut? Statistiken är fruktansvär men vågar inte heller fråga läkarna hur lång tid pappa har för respekt av pappa, pappa är inställd på leva i 20 år till, men vet ju att det inte är realistiskt. Är i ständig oro om vad som ska hända, känner knappt igen pappa ibland, förvirrad, påverkad av mediciner men säger han mår bra. Förlåt för wall of text, hoppas någon kan svara på mina frågor.
Beklagar detsom hänt din pappa.
Det finns ingen som kan säga hur snabbt eller.långsamt det kommer att gå för din pappa eftersom allt är individuellt och beror på hur man reagerar på ev behandling. Även ålder och ev grundsjukdom spelar in.
Eftersom han har cancer i hjärnan påverkar det hur han är, jan kan vara förvirrat och bli personlighetsföröndrad pga sjukdomen och även pga mediciner.
Det viktigaste för din pappa är att han får smärtlindring och har det bra, även att han själv känner att han mår bra och har det bra.
Det är svårt men det kan vara bra om du bara umgås som "vanligt" med din pappa och inte lägger fokus på sjukdomen. Umgås, promenera etc vad ni brukar göra kan vara väldigt skönt då man få lägga fokus på andra saker.
Det viktigaste för dig och din mamma, syster etc är att ni får kurator/samtalshjälp. Gärna gå tillsammans någon gång men det är också viktigt att gå själv och prata med en utomstående. Få ventilera jobbiga tankar, ventilera hur man själv mår och hur man själv känner för situationen ni befinner er i. Det är oerhört viktigt att ni inte glömmer bort er själva!
Många anhöriga glömmer bort sig själva i ett sjukdomsförlopp eftersom de har fokus på dem som är sjuk.
Ta med din lillasyster på bio, gör något kul och låt dig och henne få glömma allt en kort stund. Ni kanske alla, din mamma, syster och du kan ta en dag på stan och bara göra saker ni tycker om att göra. Få andas lite och få annat att tänka på.
Har du nära vänner? Be dem att inte prata eller fråga om din pappa om du inte vill. Är ibland bättre att låta vänner få vara vänner och istället prata om din situation med en kurator. Men självklart, vill man prata med vänner och de kan vara ett stöd så ska du självklart göra det.
Var själv i en allvarlig situation med en nära anhöriga som dock överlevde för några år sedan. Jag gick då på högskola och det bästa med mina vänner var att de var där för mig. Tog mig med på vardagliga saker, bio, middag, shopping etc och lyssnade när jag ville prata om den situationen jag var i. Men de var aldrig på och frågade en massa utan lät mig få vara den jag är istället för en anhörig till en som var sjuk. Jag hade även samtalskontakt med en kurator vilket för mig var väldigt bra då jag kunde få ventilera frågor som är svårt att ta med familjen. Frågor som gällde om min nära anhöriga inte skulle överleva etc. Det var mycket det som räddade mig och stöd från vänner och övriga familj. Även en lärare som gav mig ledigt mitt i VFU för att hon menade att familjen gick före studierna. Vilket jag är oerhört glad för att hon gjorde.
Alla kan inte gråta just där och då. Jag grät egentligen inte för långt senare, när jag fick en reaktion på allt som hade varit.
Men mitt bästa tips är att få kuratorkontakt med en gång. Avdelningen som din pappa ligger på eller är kopplad till kan säkerligen ordna med kuragorkontakt till er.
Rekommenderar dig också att ta kontakt med din pappas lökare och be om att få intyg på anhöringdagar/närståendepening (
www.forsakringskassan.se/arbetsgivare/sjukdom-och-skada/vard-av-narstaende) att ta ut. Eller ta kontakt med vc-läkare och be att få vara sjukskriven en period, deltid eller heltid. Man kan vara sjukskriven när en nära anhörig har en obotlig cancer. För det är tufft att jobba, leva och allt annat samtidigt som man gör igenom det du gör.
Har du pratat med din chef? Kan vara bra att göra det så att denne vet vad du går igenom om du skulle.må dåligt eller bryta ihop på jobbet. Och viktigast av allt det är ok att bryta ihop och känna sig ledsen, tom etc, visa känslor. Och det är också ok att inte visa känslor eller visa hur man faktiskt mår innerst inne.
