Själv undrar jag över vad det är som gör att ts och pappans ryggmärgsreaktion när 21-åringen inte känner för att arbeta är att tycka att sociala myndigheter ska betala för honom. Det är inte så samhällets resurser bör användas (eller rättare sagt, det är inte så samhällets resurser ska utnyttjas).
Nej, självklart inte, men de kommer ställa krav på honom, vilket hans förädrar inte verkar lyckas göra, och är han det minsta intresserad av att få pengar, så till vida att hans föräldrar stryper från deras håll, så kommer han göra åtminstone minimiinsats föra att för dem.
Innan jag började läsa på familjeliv hade jag aldrig hört talas om att unga, friska människor kunde leva på bidrag. Att vuxna barn som bor kvar hemma kan skriva hyreskontrakt med sina egna färäldrar och på så vis få bidrag fanns liksom inte på världskartan.
Jobbar som sjuksköterska inom vården och blir nedstämd av tanken på att jag och mina kollegor knappt hinner äta lunch för att vi är så underbemannade, att gamla människor tvingas ligga på akuten i 12 timmar och få tryckår för att det saknas vårdplatser och att människor dör i väntan på behandling för sin cancer - och samtidig tycker TS att hennes son ska få skattepengar för att fortsätta sitta på baken och spela data-spel...
Och ubder tiden han söker arbete, dvs är arbetslös så är han berättigad till bidrag precis som du och alla andra är när man blir arbetslös. Antingen i form av a-kassa eller från socialen i form av ekonomiskt bistånd. Man kan också vara berättigad till aktivitetsersättning av fk. Och allt detta är skattepengar.