SSRI 12-åring

Eftersom jag inte var där och bevittnade så är det omöjligt att säga vem av er som gjort mest rätt eller mest fel.

Läkare måste inte alltid vara strikt objektiva, ibland, rätt ofta, behövs övertalning.

Jag tycker du har helt fel perspektiv i det här. Din skepsism mot SSRI maskerar du i fina ord som "jag ser hans styrkor". 
Det du borde göra är att ställa frågan vad gagnar barnet mest?

SSRI är inte djävulsens påfund, det är en hjälp att få en kaotisk tillvaro hanterbar. Utan dessa preparat hade vi haft mångdubbelt fler självmord, överfulla psykiatriavdelningar. Sånt glöms gärna bort när man diskuterar om SSRIs vara eller icke vara. Det räddar liv.

Men jag undrar. Om läkaren tror att det hjälper honom, varför vill du att han ska få kämpa mycket hårdare för att i bästa fall komma till samma resultat?

Utan att veta något annat än det du skriver, så tycker jag att du har rätt. Många tycker säkert att medicinering är toppen, men jag tycker att man ska ha det som absolut sista alternativ.

Och ja, många väljer att fokusera på det negativa, ser inte lösningar, vill ha en quick-fix osv. Letar enkla lösningar. Har inte kraften att stötta och pusha.

Så ja, om det är så som du skriver att sonen fungerar bättre, så känns det fel att medicinera. Men det är svårt att råda om man inte känner er.

Utan att känna din sons anamnes tror jag inte att KBT ensamt kommer ge någon effekt. Läkarens upprördhet kan nog komma sig av att det från professionell synpunkt framstår som klart att rekommendera med medicinering.

Vad grundar du din tro på att alternativa metoder skulle hjälpa honom bättre?

Såhär är det.

Vår son har haft kraftig ångest som vi arbetat med sen har var 8 år. Det är först nu vi har fått diagnosen och först nu diskussionen om ssri tas upp. Tilläggas bör göras att på autismskalan har han en väldigt lätt autism.

Efter alla år av kämpande tillsammans med honom har han nått dit han är idag. Jag maskerar ingenting i några ord. Jag ser hur han utvecklats och jag ser hur pass mycket ångest han har idag.

Modern däremot påminner honom konstant om hans ångest.

?Nu kommer hösten. Då blir det mörkt. Nu vet du ju att ångesten kommer komma.? Eller ?du kan inte åka med på klassresan för du vet ju att du inte klarar av att sova borta?

Jag vet hans styrkor, hans svagheter, och ser dessutom hur hans svagheter mer och mer blir hans styrkor.

Idag är hans ångest kanske inte obefintlig, men nästintill. Det är lätträknat de gånger han får ångestpåslag.

Att jag inte vill att han ska ta ssri grundar sig i olika saker. Tex vill jag vara påläst om det innan jag ger honom nåt sånt. Fördelar kontra nackdelar. Ju mer jag läser och när jag jag pratar med folk så hör jag bara andra och mig själv säga ?nej nej nej?.

Jag tror mer på att det är mer utvecklande för honom att han får känna. Han får lov att känna att vissa situationer är tuffa, lära sig hantera det och utvecklas därefter. Samma metod som vi har kört på i alla år. Från att knappt kunna lämna hemmet för några år sedan till där han är nu. Aldrig hemma. Alltid ute med kompisar. Glad, utåtriktad.

Hans mor ser honom som sjukare än vad han är, påstår att jag förnekar hans diagnos. Och det är väl det hon tutat i läkaren på bup.

Hade jag varit läkare, suttit i den sitsen som idag, hade jag på ett lugnt och informativt vis talat om fördelarna med ssri, uppmärksammat varför det är bra för honom/ vad som inte skulle vara bra. Inte totalt aggressivt kört över efter att enbart ha talat med ena parten.

Du hör vad du vill höra. Alla människor säger inte nej, nej, nej. Minst lika många, om inte fler, säger att det faktiskt räddar många liv varje år. Att de gör livet värt att leva. Varför lyssnar du inte på det?
Det verkar inte som du vill vara påläst utan att du vill få dina åsikter bekräftade.

Oavsett så saknar jag faktiskt barnperspektivet. Du pratar bara om vad DU vill att HAN ska göra, uppleva etc. Du säger inte ett ord om hur HAN har det. Kanske det som är skillnaden mellan  dig och mamman, att hon har barnperspektivet du saknar.

Jag undrar, om han blir hjälpt och får en lättare vardag, som har varit mycket tuff, varför kräver du att ditt barn ska stå tillbaka bara för att du vill läsa på?

Eftersom du hela tiden pratar ner barnets mamma och förhärligar dig själv så finns det anledning att tro att läkaren var mycket angelägen att få dig att förstå. 

Jag varken sätter på mig skygglappar eller en foliehatt. Men som person är jag som sådan att innan jag bildar mig en åsikt om för eller emot vill jag vara påläst åt bäggedera håll.

Jag vet fördelar, jag vet nackdelar. Nätet kryllar av information åt båda hållen. Debatter och liknande. Därför avböjer jag en sådan debatt här.

Jag anser att han är såpass bra att han inte har behovet av det. Så enkelt är det.

Sonen är 12 år och vill vara sina föräldrar till lags. Säger mamma en sak så vill han hennes vilja. Säger jag vad jag tycker så vill han som mig. Jag vill hålla honom utanför värderingar om vad som är bra/dåligt med detta.

Det han sa idag är att han vill gå en gruppterapi som han blivit kallad till och avvakta med medicineringen.

Inte för att vara kritisk mot dig utan en nyfiken fråga: varför har han fortsatt kontakt hos BUP om han är så välfungerande? De brukar vara angelägna att ?bli av? med alla som inte i princip är självmordsbenägna är min erfarenhet.

Du har inte sagt mycket om din son, men berättat väldigt mycket - både direkt och indirekt - om dig själv och ditt förhållande till din exfru. Låt inte din son bli en bricka i ett spel.

De flesta barnpsykiatriker låter sig inte tutas i vad en patient är i behov av, inte ens av ditt ex, och nej, de skall inte vara neutrala utan se till patientens - inte dennes föräldrars - bästa, inte ens om de senare har googlat mycket.

Med detta sagt låter gruppterapi lovande, hoppas det utfaller väl.