SSRI 12-åring

Såhär är det.

Vår son har haft kraftig ångest som vi arbetat med sen har var 8 år. Det är först nu vi har fått diagnosen och först nu diskussionen om ssri tas upp. Tilläggas bör göras att på autismskalan har han en väldigt lätt autism.

Efter alla år av kämpande tillsammans med honom har han nått dit han är idag. Jag maskerar ingenting i några ord. Jag ser hur han utvecklats och jag ser hur pass mycket ångest han har idag.

Modern däremot påminner honom konstant om hans ångest.

?Nu kommer hösten. Då blir det mörkt. Nu vet du ju att ångesten kommer komma.? Eller ?du kan inte åka med på klassresan för du vet ju att du inte klarar av att sova borta?

Jag vet hans styrkor, hans svagheter, och ser dessutom hur hans svagheter mer och mer blir hans styrkor.

Idag är hans ångest kanske inte obefintlig, men nästintill. Det är lätträknat de gånger han får ångestpåslag.

Att jag inte vill att han ska ta ssri grundar sig i olika saker. Tex vill jag vara påläst om det innan jag ger honom nåt sånt. Fördelar kontra nackdelar. Ju mer jag läser och när jag jag pratar med folk så hör jag bara andra och mig själv säga ?nej nej nej?.

Jag tror mer på att det är mer utvecklande för honom att han får känna. Han får lov att känna att vissa situationer är tuffa, lära sig hantera det och utvecklas därefter. Samma metod som vi har kört på i alla år. Från att knappt kunna lämna hemmet för några år sedan till där han är nu. Aldrig hemma. Alltid ute med kompisar. Glad, utåtriktad.

Hans mor ser honom som sjukare än vad han är, påstår att jag förnekar hans diagnos. Och det är väl det hon tutat i läkaren på bup.

Hade jag varit läkare, suttit i den sitsen som idag, hade jag på ett lugnt och informativt vis talat om fördelarna med ssri, uppmärksammat varför det är bra för honom/ vad som inte skulle vara bra. Inte totalt aggressivt kört över efter att enbart ha talat med ena parten.

Jag varken sätter på mig skygglappar eller en foliehatt. Men som person är jag som sådan att innan jag bildar mig en åsikt om för eller emot vill jag vara påläst åt bäggedera håll.

Jag vet fördelar, jag vet nackdelar. Nätet kryllar av information åt båda hållen. Debatter och liknande. Därför avböjer jag en sådan debatt här.

Jag anser att han är såpass bra att han inte har behovet av det. Så enkelt är det.

Sonen är 12 år och vill vara sina föräldrar till lags. Säger mamma en sak så vill han hennes vilja. Säger jag vad jag tycker så vill han som mig. Jag vill hålla honom utanför värderingar om vad som är bra/dåligt med detta.

Det han sa idag är att han vill gå en gruppterapi som han blivit kallad till och avvakta med medicineringen.