Ofrivilligt celibat
Jag är 43 år och min man är 8 år äldre än mig. Vi har varit gifta i snart tio år. Vårt sexliv har väl egentligen aldrig fungerat bra. I början tänkte jag att det blir bättre med tiden, men så blev det aldrig. För några år sedan gjorde han något testosteron-test som visade att han låg väldigt lågt, men inom normalvärdet (gränsfall). Han fick några tabletter som gör att han kan få erektion, men varken särskilt hårt eller långvarigt (det vill säga -vi har aldrig penetrerande sex mer än någon minut). Oftast får han utlösning innan vi ens hunnit börja och det är många många månader mellan gångerna.
Jag tycker det är otroligt frustrerande. Jag anser att sex är jätteviktigt -något som skiljer ut relationen från en vänskapsrelation. Jag har tagit upp detta många gånger och jag har verkligen försökt visa uppskattning varje gång vi varit intima, för att han ska känna sig bra, men jag upplever att när vi väl har haft sex så känner han mer en lättnad att "nu var det avklarat för några veckor/månader" medan jag tappar lusten för sex om vi inte har, eller åtminstone "försöker" ha sex ofta.
Det har kommit till den punkt där jag inte längre tänder på honom överhuvudtaget -vilket nog passar honom fint, för han vill nog helst slippa. Han säger att det inte är så, utan att jag inte heller tar några initiativ -och det stämmer ju numera. Jag har försökt i så många år, jag har klandrat mig själv för att inte lyckas få honom intresserad, men nu tror jag mer att han helt enkelt är asexuell.
Han vill gärna kramas och pussas och umgås med mig vilket får mig att känna mig eländig som inte är nöjd -vi har det ju bra på alla andra sätt. Han är snäll och bra på alla vis. Men jag känner mig så ledsen att jag ska få leva utan sex resten av livet. Han skulle aldrig acceptera att jag var otrogen -och det skulle jag aldrig vara heller, det är inte sådan jag är. Men jag vill ha en man som älskar och åtrår mig även sexuellt. Någon att höra ihop med "fullt ut".
Han är nog nöjd och glad med vårt förhållande, om jag bara kunde sluta ta upp att frånvaron av sex är ett problem. Vissa dagar tänker jag att det inte spelar någon roll, men vissa dagar är jag jätteledsen att inte få känna mig attraktiv och åtråvärd. Det var ju inte så här jag hade tänkt att allt skulle bli. Jag är ju av naturen väldigt sexuellt lagd. Så länge jag är gift skulle jag aldrig kunna bli attraherad av någon annan heller, men det känns ju jätteknäppt att lämna min man för att bara öppna upp för möjligheten att träffa någon som är mer lik mig, när allt utom sexlivet är bra...
Ibland önskar jag att jag "var som andra" som kan vara otrogna hur som helst, men det går inte. Det är inte sexet jag är ute efter -det är djupet det ger ett förhållande.