besviken på min son

Det känns så konstigt att skriva, men jag är så besviken på hur min son blev. 

Han är snart 12 år och är helt främmande för mig och min man, och jag reflekterar över om det är vi som gjort fel i fostran eller föds man till att bli på ett visst sätt? Vi har även en yngre dotter på 8 år, hon är som mig, social, många vänner, aktiv, framåt, duktig i skolan. Hon har alltid något på gång och kan anpassa sig till alla miljöer. Sonen där emot är osocial, har endast 1-2 kompisar han umgås med ibland, sitter hellre själv, vill inte sporta, är halvdan i skolan anstränger sig för att få ett E och inget mer. Han har kusiner i samma ålder och dom är mer framåt och "med i tiden" vad det gäller mode, aktuell musik etc. medans sonen inte är intresserad allas. Jag har försökt få med honom på aktiviteter, väcka intresse för sport men datorn/mobil är roligare. Det enda jag kan göra nu är att se till att han är klädd och klippt som andra, men han hade lik väl kunnat skippa det med för egen del. Jag pratar och frågar hur han mår, om han trivs, om jag kan göra något för honom men nä en axelryckning och han är nöjd och trivs..  det känns som att han är den utstötta typen..