Är jag adopterad?

det första ord jag sa so m liten var jag på engelska, dvs jag I....och det var upprepade gånger...enligt morsan. det var inte så att jag hade gjort mig illa, utan det var upprepade gånger när jag ville något, då sade jag I,....och ingen fattade vad jag menade...allting enligt morsan. det finns ingen anledning att hitta på saker. så här är det bara...det här var på 60-talet, kanske 1966...då fanns det inga tvprogram p engelska, eller radiopogrm på engelska, heller...

Helt riktigt, men om jag ska vara djävulens advokat så hinner man utveckla sitt språk en del under sitt första levnadsår.

Ts, det låter inte så troligt att du skulle vara adopterad från England utan att känna till det, men vet du något om din familjs liv kring tiden när du föddes? Kan det finnas någon annan familjehemlighet med koppling till England? När du säger att du inte är ett dugg lik din mamma undrar jag om du inte vet vem din pappa är? Eller är du inte lik honom heller?

nu menade jag att jag som vuxen över 50 år, har problem med att säga R på ett korrekt markerande sätt som svenskar gör. det hör andra att jag inte gör...de flesta svenskar överförtydligar R i varje ord om där finns ett R, men det gör aldrig jag....det har jag som vuxen tänk väldigt mycket på, hur andra överförtydligar R, men inte jag...

enligt morsan började jag prata väldigt sent, först vid 4-5 års ålder, medans andra var mkt tidigaare med att uvteckla sitt språk. men det där med 9 i personnumret för personer födda före 1990, blir nog svårt att motbevisa....jag har 9, där ngn skrev att man ska ha 9 som första siffra bland det fyra sista....motbevisa det om du kan...du som alltid påstod att jag är så intrrovert....kankse finns förklaringar till detmed.....varför jag är så intreovert, och har svårt diskutera när det börja gå för snabbt....jag är inte trög, men jag hittar inte alltid ord är de andra börjar diskutera lite snabbt...