Orosanmälan vid psykisk ohälsa

Beklagar! Hoppas du mår bättre idag och fått rätt hjälp!

Okej, låter ju inte heller helt bra... Trodde sjukvården hade anmälningsplikt att göra orosanmälan när man går via psykiatrin men var osäker på om det även var så på vårdcentralen? Förstår att det inte görs vid lättare sömnproblem och lindriga depression utan som du beskriver det, sömnproblem med allvarliga konsekvenser.

Vill ge kollegan uppmuntrande ord inför sitt läkarbesök men samtidigt inte säga att "nej då det kommer inte orosanmälas osv".

Vågar inte säga för mkt utan ha mer kött på benen och hur det går till och är dåligt insatt om hur det går till med orosanmälan inom vården.

Okej, utveckla gärna. Tänker inte att det sker vid bedömningsamtal och undersökning utan vid annat tillfälle eller ja jag vet inte...

Vill bara hjälpa min kollega och hitta lösningar för att hon ska söka hjälp på vårdcentralen. Gjorde så ont att se kollegan totalt bryta ihop idag...

Ja det är vad jag också hört...

Det trodde jag också. Handlägger en del sådana ärenden i egenskap av chef och då brukar vi alltid bli inkopplade för att lämna omdöme. Men i mitt fall skedde det inte trots att jag blev inlagd på LPT två gånger inom loppet av två månader.

Vad är det för fråga egentligen? Det är väll klart att man inte per automatik gör en orosanmälan för psykisk ohälsa? Det är ju en avvägning hela tiden av situationen.

Jag lider av ganska allvarliga psykiska sjukdomar som bland annat schizofreni och har varit inlagd flera gånger. Inte någon gång har det uttryckts oro för mitt barn. När jag är "klar i huvudet" så har jag inga som helst problem med att ta hand om mina barn. Jag hämtar/lämnar på förskolan, lagar mat, är ute och leker med dem osv. När jag inte är klar tar min man över mina ansvarsområden. Det är ju hela tiden en avvägning.

För att göra en orosanmälan måste det finnas misstanke om att barnet far illa på något sätt. Att en förälder är sjuk är INTE en automatisk signal om att ett barn far illa hemma. Det finns fantastiska föräldrar som lider av psykiska sjukdomar och det finns hemska föräldrar som lider av psykiska sjukdomar. Och är man 2 vårdnadshavare är du ju oftast inga problem alls att täcka upp för den andre när den ene är sjuk. Gäller psykisk såväl som somatisk sjukdom.

Vill också nämna att det fanns en tid då vi tvångssteriliserade psykiskt sjuka människor för att de ansågs inte kunna ta hand om barn per automatik. Vi har lämnat det bakom oss. Som jag sa, det finns föräldrar med psykisk sjukdom som är fantastiska (men kanske har vissa begränsningar) och det finns föräldrar som är psykiskt sjuka som är fruktansvärda.

Barn ska ha den bästa omsorgen de kan få. OM någon gör en orosanmälan mot mig så tänker jag att det är inga som helst problem att bjuda in socialtjänsten på en kopp kaffe. Känner man att man har något att dölja kanske det insug är en indikation på att något inte står rätt till. Jag känner mig helt trygg och bekväm med att de skulle komma hem till mig. Barnen är alltid hela, rena, mätta och får höra varje dag hur älskade de är i borde ord och handling. Jag må vara psykiskt sjuk och har en hel del begränsningar men att ge mina barn kärlek och omvårdnad det har jag inga som helst problem med.

i sig skulle det naturligtvis stå. Inte insug.

Det är det här som är fel med hela ämnet. Det behöver absolut inte gälla mycket för en orosanmälan. Många föräldrar blir anmälda för minsta lilla. Tex om dom varit hos frisören på lunchen när barnen varit på förskolan (trots att dom ändå inte kunde hämta på lunchen) att barnet haft en fläck på tröjan eller att föräldern kritiserat tex skolan eller förskolan pga brister i skolans rutiner/bemötande osv.

Det finns mängder av exempel på detta.

Du däremot var ju ett solklart fall av skäl för oro men du skriver att du var FÖRETAGSLEDARE och där har du svaret. Högstatusföräldrar kan bete sig hur som helst men ingen vågar eller vill anmäla dom.

Hade du däremot varit en arbetarklassmamma i den situationen du beskrev, ensamstående också, lågutbildad, bott i en förort osv.

Helt annat handlande från personalen.

Det går verkligen igen att när föräldrar verkligen lider av rex psykossjukdomar så anmäls ingen oro. Istället så anmäls föräldrar av dom mest udda anledningar. Tex frisörbesök på lunchen. I ditt fall hade jag gjort en orosanmälan.

Pga ditt yrke och ställning, inget annat. Det finns föräldrar som orosanmälts pga lätt nedstämdhet.

Lämnat det bakom oss? Idag, 2019, spärras barn och unga med funktionsvariationer in på institutioner på obegränsad tid genom LVU. I isoleringsceller. Dom blir utsatta för våld och sexuella övergrepp av personal som helt saknar utbildning och vården svarar med att droga ner dom och sjukdomsstämpla dom ännu mer om dom kontaktar ledningen eller anförtror sig till sjuksköterska/läkare.

Idag 2019 blir föräldrar anmälda till soc pga ?oro? om föräldern (99,9% en kvinna) har haft minsta oro eller nedstämdhet, även om det är längre bak i tiden och inte längre aktuellt.

Vissa andra är svårt psykiskt sjuka och har våldsamma gräl med sin partner, berättar detta för en psykolog och ingen orosanmälan görs. Såhär är det hela tiden.

Vad i hela fridens namn svamlar du om? Jag skrev att vi lämnat tvångssteriliseringar av psykiskt sjuka bakom oss. Sen ifrågasätter du det påståendet genom att ta upp en helt annat situation som inte har något som helst att göra med det jag först skrev. Att både barn och vuxna blir oerhört dåligt bemötta av psykiatri och institutioner är ett välkänt faktum och det är tragiskt att bli behandlad på det sättet i den utsatta situation som man befinner sig i.

Sen vet jag inte var du får sin statistik ifrån när det gäller orosanmälningar. Du påstår att det finns de som är svårt psykiskt sjuka och är våldsamma och berättar om detta för psykolog utan orosanmälan. Vad har du för belägg för det påståendet? Du verkar ha ett narrativ som grundar sig i egna upplevelser av en icke fungerande socialtjänst/vård snarare än hur det verkligen ser ut. Jag upplever tvärtom att det fungerar oftast bra men att det finns brister hos båda aktörerna vilket är oerhört illa. Tvångsvård gör väldigt liten nytta för de allra flesta. De som ska ha tvångsvård.är uteslutande sådana som är farliga för sig själva (akut självmordsbenägna) eller om de är farliga för andra i omgivningen. Man kan vara allvarligt psykiskt sjuk utan de två komponenterna. Jag nämnde mig själv ovan, som du sedan uttryckte behövde orosanmälas. Jag har inget emot en orosanmälan alls. Jag har inget att dölja. Jag och min man har en fantastiskt relation. Och vi med våra barn likaså. Visst är jag kroniskt psykiskt sjuk men en person definieras inte bara av en viss sjukdom. Människor har olika besvär av sina diagnoser, familjesituationerna ser olika ut osv osv.

Du får gärna redogöra för varifrån din negativa syn på saker och ting er ifrån så att vi andra kan bilda oss en uppfattning.

Det kan ju bero på att det finns andra saker än bara en lätt nedstämdhet i kombination. Har svårt att tro att man blir anmäld enbart pga lätt nedstämdhet.

Jag är ensam med barn i liknande åldrar, iofs med gemensam vårdnad, men pappan är exkriminell, har suttit inne, bor i ett annat land och träffar barnen 2-4 ggr/år. Har varit sjukskriven i omgångar för depression, utmattning, stress och liknande. Jag har även genomgått utredning för npf och fått diagnos sen barnen kommit.

Jag har inte blivit orosanmäld, mitt föräldraskap har inte ifrågasatts av vården alls. Jag har ändå varit öppen med hur jobbigt det är att vara mamma, hur otillräcklig jag känner mig och hur hårt jag måste jobba för att vara duglig förälder. Jag har varit tydlig med att det är mycket för mina barns skull jag söker hjälp. Skulle du säga saker som att du lämnar barnen hemma själv, inte orkar ge dom mat eller ta hand om dom, ligger i sängen hela dagen och liknande är det väl ändå rätt bra med en orosanmälan? Såvida det bara är du som mår dåligt utan att det spiller över för mycket på barnens välbefinnande och att du söker hjälp för att inte bli en dålig förälder utan arbetar med dig själv för att du är angelägen om att dina barn ska ha en glad och välfungerande förälder gör du ju bara helt rätt och det finns inget att vara orolig för.

Jag är ensam med barn i liknande åldrar, iofs med gemensam vårdnad, men pappan är exkriminell, har suttit inne, bor i ett annat land och träffar barnen 2-4 ggr/år. Har varit sjukskriven i omgångar för depression, utmattning, stress och liknande. Jag har även genomgått utredning för npf och fått diagnos sen barnen kommit.

Jag har inte blivit orosanmäld, mitt föräldraskap har inte ifrågasatts av vården alls. Jag har ändå varit öppen med hur jobbigt det är att vara mamma, hur otillräcklig jag känner mig och hur hårt jag måste jobba för att vara duglig förälder. Jag har varit tydlig med att det är mycket för mina barns skull jag söker hjälp. Skulle du säga saker som att du lämnar barnen hemma själv, inte orkar ge dom mat eller ta hand om dom, ligger i sängen hela dagen och liknande är det väl ändå rätt bra med en orosanmälan? Såvida det bara är du som mår dåligt utan att det spiller över för mycket på barnens välbefinnande och att du söker hjälp för att inte bli en dålig förälder utan arbetar med dig själv för att du är angelägen om att dina barn ska ha en glad och välfungerande förälder gör du ju bara helt rätt och det finns inget att vara orolig för.

Olika vårdinrättningar har kanske olika rutiner? En närstående blev inlagd på st Görans psykakut och blev då orosanmäld, socialtjänsten sa att det gjordes på rutin. Att det alltid görs och följs upp. Vilket ju verkar fullt rimligt. Barnen måste ju tas om hand även om föräldern ligger inlagd.

Jag äter antidepressiva sedan snart 19 år tillbaka, yngsta sonen var några månader gammal när det började med paninångest och depressioner. Ingen läkare har frågasatt eller anmält till soc, man är ju inte per automatik en dålig förälder bara för att man mår dåligt periodvis i livet. Jag och pappan bor dock ihop. Men inte ens den gången han fick skjutsa mig till psykakuten en natt gjordes någon anmälan, de frågade bara var barnen var, de var i trygga händer som vänner. Så det verkar inte var alltid det anmäls.