Sambeskattning sjukdom

Jaha. Ja då får jag bara gratulera till att hon är så pigg trots sin livslånga sjukdom.

Om syftet är att underlätta fär den som är sjuk, varför inte höja sjukersättningen istället? Då gynnar det ju alla sjuka oavsett om man har partner eller ej.

Risken med sambeskattning är att det inte blir lönsamt för din fru att börja arbeta deltid om hon skulle klara det och att det blir mer "attraktivt" att inte jobba. Alla system har risker.

Så den risken är enda orsaken att du inte förordar högre sjukersättning istället?

Själva orsaken att man tog bort sambeskattning 1971 var att man ville att fler personer skulle jobba och att sambeskattningen gjorde det mindre lönsamt för den med lägre inkomst att arbeta i ett par med stor löneskillnad. Så det är ju ett problem som andra ser i alla fall.

På vilket sätt skulle nivån på sjukersättningen kunna påverka hur du som inte har sjukersättning beskattas?

Hur mycket det kostar beror ju på hur mycket den höjs med. Den behöver ju inte höjas med exat tio tusen för att just du och din fru skulle tjäna den summan på sambeskattning. Det är inte heller alltid som höjningar av stöd finansieras med höjd skatt.

Sambeskattning är du beredd att finansiera med höjd skatt? För att det gynnar dig bäst?

Hur mycket det kostar beror ju på hur mycket den höjs med. Den behöver ju inte höjas med exat tio tusen för att just du och din fru skulle tjäna den summan på sambeskattning. Det är inte heller alltid som höjningar av stöd finansieras med höjd skatt.

Sambeskattning är du beredd att finansiera med höjd skatt? För att det gynnar dig bäst?

Men varför ska just du åtnjuta förmånen med sambeskattning?

Att bo i radhus är ingen rättighet. Finns massor med barn som växer upp i trerummare och mår toppen. Att bo centralt i Stockholm är inte heller en rättighet. Det bor många trygga lyckliga barn i Jakobsberg, Huddinge, Spånga och på Värmdö. 

VÄLJER man att skaffa barn trots att man inte tänker försöka jobba, då får man  ta konsekvenserna och leva lite enklare än man önskar. Vill man leva "villa-volvo"-drömmen får man försöka skaffa bättre inkomster först - skola om sig, jobba deltid etc.

VÄLJER man att skaffa barn trots att man är helt arbetsoförmögen, eller med en helt arbetsoförmögen partner, får man träna på tacksamhet för att man alls kan bilda familj (vilket INTE är en självklarhet om man är så sjuk att man tror att man aldrig kommer kunna arbeta) och på att inse att ens barn kommer ha det bättre än typ 95% av alla andra barn i världen i en trerummare i en kranskommun.

Fast hur kan det göra att hon förlorar sin SGI. Hade hon jobb innan studierna och skyddade sin SGI med studier så är det den som gäller även om hon jobbade extra lite hur som helst under studierna.

Blir man sjuk under studierna så är man ju skyddad. Om man sen försöker lite igen är inget som hindrar att man kan sjukanmäla sig när man ser att det inte funkar. Man förlorar inte SGI. Man kan försöka jobba och friskskriva sig en dag men man måste alltid anmäla sjukdom igen.

Jag menar ingenting. Eftersom jag har varit gravid och fött barn själv konstaterar jag bara att det är fantastiskt att hon klarar det trots att hon är så sjuk att hon aldrig kan jobba.

Och hur ska paret beskattas, i förhållande till en ensamstående?