Personlighetsförändring när man få barn?

Blivit mognare kanske o mer ansvarsfull.
Dock sitter jag inte ihop med mitt barn o är fortfarande någons flickvän, partypingla, kompis o moster....allt det som jag var innan jag blev mamma.

Det är en fetstor grej att gå igenom, klart att det påverkar, men i grunden är jag samma person med samma intressen.

Ja du...min syster sa likadant hon skulle aldrig bli som sina kompisar o bara prata barn och blöjor och bajs som hon sa...nu när vi hörs så är det bara hennes sons bajsvanor, matvanor och sovvanor som avhandlas...
Jag har nog känt att jag har haft mina intressen kring min familj osv redan innan så jag ändrade mig inte så mycket på det sättet men jag trodde ändå aldrig att det var en så stor grej att få barn och det är det. Man förändras det gör man och sen är det ju mkt som man ompriorieterar. Jag älskar att köpa kläder men tiden finns inte. de gånger vi åker o shoppar så är det Ella först som gäller o det slutar ofta med att jag kommer tomhänt hem själv....

Jag har lärt mig sen jag fick barn att jag inte ska uttala mig om saker jag inte testat på själv.

Innan barn kunde jag tänka när jag skulle på promenad med en kompis (och hennes lilla) att 'men hur jäkla lång tid tar det att göra ett barn redo'. Nu för tiden VET jag att det tar tid....

Tjaa... det ju olika förstås, men jag tror att det ofta är så att man de första månaderna är så nyförälskad i barnet att man blir personlighetsförändrad. Men när "smekmånaden" är över förvandlas man mer eller mindre tillbaka till sitt gamla vanliga jag, fast liksom en utökad version av sig själv, om du förstår hur jag menar.

Själv var jag så fokuserad när jag var gravid och hade spädbarn att jag var oerhört intresserad av allt som rörde graviditet och spädisar och hade inte så mycket intresse över för annat. Men efter ett par månader svalnade intresset och jag gick tillbaka till att vara intresserad av allt jag brytt mig om innan, plus ett mer balanserat intresse för barnrelaterade ämnen.

Under graviditeten kände jag att jag fick romantiskt tunnelseende, jag var inte riktigt lika engagerad på jobbet till exempel, och andra såna intressen.

Första månaderna efter var verkligen inte nån smekmånad för mig!
Jag mådde skit, jag kände mig shockad.

Men nu är jag igång med jobb och gamla intressen. Givetvis är mitt barn en stor del av mitt liv, men han är inte min identitet.

jag skulle gärna ha andra intressen än barnen men just nu finns inte tiden eller orken. om jag fick välja mellan att gå på bio eller att sova skulle jag välja sova! tråkigt men sant...
sen är ju barn ett stort intresse, en helt ny värld man knappt visste fanns och det är så många andra som har samma intresse, såklart att det blir prat om det.

Men är det så farligt att bli "personlighetsförändrad" efter att barnet har fötts egentligen? Jag kan känna mig helt besatt av min bebis och allt som rör honom, så visst jag är nog ganska personlighetsförändrad. Men jag kan tycka att vissa är besatta av att allt ska vara "som vanligt" fast man får barn men varför? Jag tänker att tids nog så mattas väl min besatthet, men nu känns det helt ok att vara lite besatt. det är väl samma sak om man tex är nyförälskad, har ett nytt intresse mm. Och ens vänner brukar väl stå ut med tjatet om det också en tid. För mig vore det nog konstigare om jag INTE hade blivit lite personlighetsförändrad när jag fått barn.

Behöver inte svara för det har mludvigs gjort åt mig Jag bara nickar i samförstånd!

Så var det för mig också, att jag hellre sov. I början.
Men nu när jag mår bättre, krisen över, och han är lite större, så ger det mig massor att kunna ha jobb och en hobby eller två vid sidan av. Men jag har ju också bara ett barn.

Inte måste alla göra så, såklart. Man får dedikera sig fullständigt till mammarollen. Men om man bara VILL ha ett intresse (barnet), då är det väl okej att man glider ifrån såna som inte har det intresset?