1åring föredrar sin pappa

Åh, jag förstår att det måste vara extremt jobbigt. Små barn är ju inte direkt finkänsliga i den frågan heller, trots att det krossar föräldrahjärtat. Pappan borde för övrigt säga till mer; sonen är ju fortfarande för ung för att förstå att hans beteende sårar, men man måste ju förklara att det absolut inte är ok att slåss och det låter som att det faller på pappan just nu.

Men som sagt, det där brukar ju också tvärvända och sen är det bara den andra föräldern som gäller och den första är ute i kylan ;) blir säkert annorlunda redan när du börjar jobba igen. Att han tar dig för givet nu tyder ju tvärtom på att du är en väldigt närvarande förälder som alltid finns till hands?

Min son på 1 år är också jätte pappig och det är även jag som har varit föräldrarledig tills nu.

Jag tycker att det är jätte skönt att det är så, då vårat första barn var väldigt mammig och det var jätte jobbigt.

Se det som något positivt ????

Hej, tack för att du tog dig tiden art svara, ja jag är mycket medveten om dessa perioder, är kanske att så mänga reagerat på att han föredrar sin pappa i den här åldern just. Slåss med hon menar jag (då han bokstavligen slår mig när jag bara vill trösta) kanske inte kom fram så tydkigt i min text. Men du har helt rätt. Jag går ju och pratar med psykolog och nämnt det här och om mina egna känslor, och även han som ändö är förälder reagerrade på attsonen inte vill ha min tröst. Var han som föreslog att kolla upp om det fanns andra som varit med om liknande. Jag förstår att det är lätt att tolka min text eftersom jag inte skrover alla händelser och alla detaljer, jag föröskte bara få fram det viktigaste. Men ser att mönga misstolkar vad jag skriver. Det här gabdlar främstom att han inte vill ha min tröst och att när han är med pappaså får ibte jag vara med, jag får ibte ens krama pappa, och pappa gör inte det lättare för mig då haninte säger till att jo mamma får visst krama pappa. Vill inte gå in för djupt då mycket ör personligt och vill inte heller skriva om min man.

Tack än en gång

Jag ser ofta det som positivt, jag får gå iväg och göra annat osv. Men det är mest att det gör ont i mammahjärtat då han aldrig var mammig, och vill heller inte bli tröstad av mig när något riktigt hemskt har hänt. Och jag får heller inte vara i närheten av honom och pappa när de är tillsammans. Jag får heller inte kramas med pappa för då slår han bort mig och papp säger inte ifrån att mammavisst får krama pappa osv. Vill ju lilsom inte berätta allt då mycket personligt och jag vill inte hänga ut min man.

Tack för att du skrev. Ska försöka se det ännu ner positivt, och som npgon annan skrev gw honom utrymme att komma självmant till mig om han vill det.

Min 4månaders föredrar pappa över mig, jag går bra på dagarna när pappa är på jobbet, men när pappa kommer hem har de ca. 1-2 timmar tillsammans innan hon ska lägga sig. Så det är ju inte konstigt att hon blir jätteglad över att se sin pappa.

Antar att pappan till ditt barn jobbar på dagarna??

Apropå det där med att inte få trösta, och att din psykolog hade reagerat på det, så var det precis så med mitt första barn. Om vi var ensamma hemma och hon slog sig så att det gjorde ont så ville hon absolut inte bli tröstad av mig. Jag tyckte att det kändes jättemärkligt och undrade ibland om det var något fel på vår anknytning eller om det var något som inte var rätt med barnet. Att inte vilja bli tröstad av en förälder känns fel liksom. Men hon var troligen bara så pappig just då. Han fick alltid trösta henne och dagtid när vi var ensamma valde hon att inte bli tröstad av mig. Det växte bara bort. När hon fyllde två och vi fick nästa barn gick det hur bra som helst att bli tröstad av mig, och hon föredrog till och med mig framför pappan. Nu är hon sju år och hur normal och fin som helst. Inga konstigheter i anknytning eller social förmåga.

Så det är nog bara att försöka acceptera det även om det svider lite i mammahjärtat och vara varm och erbjuda tröst och en massa kärlek även om du blir ?bortstött?. Barnet känner ju din kärlek ändå. Och en dag kommer han att favorisera dig istället.

Självklart är det upp till dig om du vill få professionell hjälp att hantera din sjukliga svartsjuka och dina försök att tvinga dig på din bebis, eller om du föredrar att bli struken medhårs av "förstå-sig-påare" på ett anonymt forum.

Men va dryg du är. Srunta i denna, ts.

Jag tror som vissa redan nämnt att han är pappig för att han träffar sin pappa mer sällan än dig.

Ge inte upp, han är trygg med dig och då kan det nog lätt bli så

Ta det rätt. Han är nyfiken på sin pappa och du är bara för mycket. Du kväver honom med oro och dina egna bekräftelsebehov. Det är du som ska ge honom trygghet och lugn, inte HAN som ska ge dig kärlek!

Vad finns det i ditt liv förutom din son? Hur blev det så att du inte har dig själv kvar?

Det du ska göra är att ge space och ägna mer tid åt att bygga din egen identitet kring annat än ditt barn. Låt honom utforska världen med pappa i den utsträckning han vill. Sluta jämföra och tävla om uppmärksamhet!

Vems uppmärksamhet fick du tävla om för att dina föräldrar skulle ge dig kärlek? Börja där!

Fast ärligt talat, på dig låter det som att du är ledsen för att du inte är barnets favorit och du frågar om hur du ska kunna ändra det. Dvs, du vill sätta pappan i den situation du är nu. Det är inte speciellt sympatiskt och det är därför du får den här typen av reaktioner.

Jag instämmer i detta inlägg, även om det kan låta hårt. Många barn är mammiga eller pappiga i perioder. Frågan är vad det är som gör att du reagerar så starkt, som om det vore ditt barns uppgift att ge dig kärlek och bekräftelse och inte tvärtom. Och att du konkurrerar med din man om barnets kärlek. Om barnet tyr sig till pappa och vill bli tröstad - passa på att ta ett bad, läsa en bok, ring en vän. Njut av lugnet och av deras fina relation.