Har jag missat nåt i det sociala spelet?

Jag är en tjej som bor utomlands i ett engelskspråkigt land sen 16 år tillbaka och är i 30års åldern. 
Hela mitt liv har jag känt att jag inte riktigt förstått det sociala spelet mellan vänner. Jag var alltid duktig i skolan, aldrig mobbad eller så, men jag var heller aldrig någons "bästa vän". Kände mig ofta sviken när kompisar valde andra före mig. Alla tyckte jag var duktig och "lyckad" för att jag var kreativ och det fanns nog avundsjuka bland vissa, vilket inte hjälpte, men jag framhävde mig aldrig med flit utan ville passa in. Jag är introvert och det blev ofta att jag blev vän med folk som var motsatsen, extroverta, pratsamma och med många kompisar. De betydde mycket mer för mig än jag för dem eftersom de hade massor andra vänner. I gymnasiet umgicks jag knappt med nån på fritiden, men mina klasskompisar tycktes tro att jag hade en massa gamla vänner som jag umgicks med istället, trots att det inte var fallet. 

När jag flyttade utomlands och studerade på högskola så blev det lite samma sak. Först kände jag bara ett antal personer ytligt, sen när vi tog examen så blev jag nära vän med en väldigt extrovert tjej som drog med mig på en massa grejer och genom henne så lärde jag känna en 10 år äldre tjej som var ganska svåra på sitt sätt men som jag blev helt tagen av eftersom hon var så häftig och jag tyckte att vi hade så mycket gemensamt och att hon var den första som verkligen förstod mig och hon hjälpte mig när jag lämnade ett långt förhållande. Dock blev det att jag öppnade mig väldigt mycket för henne och i slutändan visste hon allt om mig men jag nästan inget om henne och hon sårade mig flera gånger genom sånt hon sade eller gjorde. Dock löste det sig för oss båda, jag är i ett förhållande sen 8 år tillbaka och hon är gift. Vi ses nästan aldrig numera trots att jag skulle vilja och trots att hon sms:at sporadiskt om att ses senste 8 månaderna, sist vi umgicks var ett år sen. Hon har ofta sagt att jag är en av hennes närmaste vänner etc. men om man bor i samma stad men ändå inte kan få till en fika ens på ett år så känner man sig inte så prioriterad. Även när vi setts tidigare så kan hon bete sig lite konstigt, om vi är ute på en krog t ex så kan hon gå ut och röka och börja prata med en massa främlingar i evigheter istället för mig som hon är där med.
Igår stötte jag ihop med henne på stan på väg till jobbet och hon var så trevligt så på kvällen sms:ade jag henne och sa att det var trevligt att träffa henne och att det var alldeles för länge sen sist. ...Inget svar. Förra året sa hon i förbigående att hon aldrig tycker att jag hör av mig, men det gör ju inte hon heller! Förra hösten gick min pappa bort väldigt plötsligt och även om hon hörde av sig flera gånger just veckan det hände så har hon inte frågat en enda gång hur jag mår på ett år, trots att jag hade det ganska jobbigt med sorgeprocessen hela våren. Till saken hör att hon är vän med min kille sen åratal tillbaka och de sågs nyligen och fikade på hennes initiativ men hon frågade inte mig, vilket jag blev stött över måste jag medge. 

Jag har en gammal vän jag träffar när jag är i Sverige som jag emailade för en vecka sen och sade att jag hoppades att vi kan ses i jul och att jag ser fram emot det. Inget svar heller. Vet inte om hon är sur för att vi bara hann ses en gång när jag var i Sverige i somras, trots att jag föreslagit att vi skulle grilla nån kväll, vilket sen inte blev av. Min andra vän jag brukade träffa när jag var i Sverige har jag tappat kontakten med, men även där var det bara jag som fick höra av mig för att vi skulle hitta på nåt när jag var hemma. Båda tycks alltid förvänta sig att JAG ska höra av mig varje gång. Trots att jag bor utomlands så är jag ju bara ett SMS/email bort, men de hör aldrig av sig på ett halvår när jag inte är i Sverige. Vet att det var jag som flyttade iväg, men nu med modern teknik så är det väl inte så svårt att höra av sig nån gång eller åtminstone svara om jag hör av mig. 

Varför svarar inte dessa personer när jag SMS:ar/emailar dem? Jag får ångest och tror att alla hatar mig/är emot mig när de inte svarar mig eller vill ses. Jag känner aldrig att jag är "nära" andra trots att jag vill. Antingen öppnar jag mig för mycket när jag äntligen känner att jag har nån jag kan prata med som förstår mig, eller så känns det som att alla är på armlängds avstånd. Jag känner massor med personer ytligt men har just nu inga vänner jag kan ringa eller prata om privata saker med och de jag haft under åren har jag glidit ifrån. Jag är inte typen som håller kontakten dagligen, eftersom jag är introvert och behöver egentid, men det kan väl inte alltid vara upp till mig att höra av mig heller? Vad är det jag har missat i det sociala spelet? Jag tycker för det mesta att det är jättekul när jag väl träffar dessa kompisar och därför förstår jag inte varför det tycks vara så svårt att hålla kontakten...