Allt var ju så perfekt.. vad ska jag göra nu?
Jag behöver stöd och vägledning. Jag vet inte vad jag ska göra.
Som alltid.. lång historia kort..
Är 28 år, utan barn, har pcos. Lever sambo med en 10 år äldre man som har två barn sen tidigare. Båda barnen kom till genom IVF.
När vi träffades så var jag direkt väldigt ärlig om att jag har stor barnlängtan, och från början var han öppen och sa att det som sker det sker. Inte långt efter det kom min diagnos fram. Jag blir inte gravid. Enligt läkarna ska jag inte vänta för länge och köra igång med IVF.
Han berättar att han absolut inte vill göra IVF igen, då han tyckte att det var en hemsk upplevelse. Så nu står vi här.
På mitt senaste läkarbesök för flera månader sen skrev dom ut mediciner åt mig, för att dra igång den första processen. Jag har dock inte tagit ut dom. Han tvekar ju? Jag har rört vid ämnet flera gånger, men jag får inga svar.
Vad händer? Han visste ju att jag ville ha barn. Jag älskar hans barn, men min längtan efter egna är enorm!
Innan jag träffade honom levde jag i en hemsk relation, när vi träffades kände jag att ÄNTLIGEN har jag hittat hem. Men betyder detta att vi inte kommer att funka?
Jag vet inte hur jag ska prata med honom? Vad ska jag ta upp? Hur?
Jag tappar hoppet, är livrädd för att leva utan min familj. Ska jag behöva lämna för att ha chans till eget barn? Detta är hemskt!
Samtidigt har vi snuddat vid tanken om jag skulle skaffa barn själv, men det vill jag ju inte!! Jag vill ha en familj med honom!
Det känns som livet straffar mig. Jag mår hemskt.
Tänker på detta varje jävla dag. Det äter upp mig.
Jag vet att vi behöver ha DET DÄR samtalet. Men jag vet inte hur?
Altid är något i vägen, och när vi äntligen har en fin lugn stund hemma själva vill jag inte sabba det med ett SKA VI GÖRA SLUT? samtal.
Mentalt har jag börjat förbereda mig på hur det kommer se ut om jag ska flytta ut. Och gråter varje gång jag tänker tanken. Både tanken på att mista honom och att aldrig få chansen till att skaffa barn är hemsk.
Hjälp mig. Vad ska jag göra? Säga?