Allt var ju så perfekt.. vad ska jag göra nu?

Du ska klargöra att om han inte vill försöka skaffa barn så kommer du lämna honom nu. Sedan lämnar du honom om han bestämmer att han inte vill. Detta baserat på att du inte vill skaffa barn själv. Det hade jag gjort i din sits. Då kan ni fortfarande vara tillsammans men även du får barn (han har ju redan sina). Lämnar du honom kan det ta väldigt lång tid innan du hittar rätt man och du kan då behöva skaffa barn själv ändå om du vill hinna få några. Då hamnar du slltså i samma situation som nu (skaffa barn själv) fast står även utan honom.

Får jag vara väldigt krass? Ta tjuren vid hornen och prata med honom. IVF är väl mest jobbigt för kvinnan? (Jag vet inte så mkt om IVF, så rätta mig om jag har fel)

Vill han fortfarande inte, fråga om du har hans stöd i att åka till Danmark själv. Om inte, gör slut och bli gravid på egen hand. Om du vet att du vill ha barn ska du inte vänta längre. Dessutom, du kan aldrig veta om er relation varar livet ut. En relation med ett barn gör oftast det.

För tre år sen trodde jag och min man att vi nog inte ville ha barn. Nu har vi en dotter som vi älskar över allt annat och hela livet fick som en ny mening. Han vill ha ett barn till och jag två till. Jag kan känna att jag kanske ångrar lite att jag inte fick barn tidigare i livet, nu blir det stressigt att hinna med två, eller ännu mer, tre.

Först tror jag att du har som mig drabbats av en stor kris och en akut sorg över nått du önskar men kan förlora. Försök få samtalsstöd för det.

Sen tror jag det kan va bra att backa ett steg och verkligen tänka igenom hur du vill ha det. Barn skaffar man tillsammans vill inte den ena så kan man inte tvinga nån. Dock känns det som om ni inte pratat igenom allt ordentligt än och då är det dumt att hetsa till nästa steg.

Sätt en tid du kan vänta. Jag har gett mig 6 månader att bearbeta min sorg och problem även fast jag har låg äggreserv och egentligen kanske inte borde väntat alls.

Under pausen så är målet att du och din sambo ska komma fram till ett beslut. Varför är han rädd för IVF? Kanske hans förra tjej reagerar på ett jobbigt sätt.

Det är mitt råd backa lite fundera och diskutera så ni inte missar nått. Parterapi kan vara bra så ni verkligen kommunicerar. Sen brukar det finnas samtalsstöd på infertillitestklinikerna med bra kunskap om problemen.

Kärleken kan komma och gå genom livet, men barn är med en för evigt. Om ni inte kan komma framåt i den absolut viktigaste frågan i ett parförhållande blir det nog svårt

Om han redan med förra kvinnan behövde IVF kan han ju också ha problem på sin sida, och därmed försvåra ytterligare.

Om du lämnar honom behöver du inte alls vara orolig för att inte kunna få barn, även om du är singel kan du genomgå IVF på egen hand, det finns spermiedonatorer. Eller så kanske du träffar en fantastisk kille som faktiskt vill ha barn!

Ett tips om du vill avvakta med IVF är att prova Letrozol. Vi som har PCO får ju ingen/väldigt sällan ägglossning och det är egentligen där vi har problem för äggen tenderar att vara av fin kvalitet. Letrozol hjälper till med ägglossningen och ger er en chans att bli gravida på naturlig väg. Vad jag vet brukar reproduktionsmedicin i Huddinge, Sthlm, kräva minst 6 försök med Letrozol innan de godkänner IVF. Sen kan det vara så att du behöver justera dosen och kanske även få en orivitell spruta för att få en fin ägglossning med allt beror på hur du reagerar på hormonerna. Jag känner flera som har blivit gravida med letrozol! Lycka till <3

Jag förstår vad du menar. Men blir det inte konstigt?

Att hans barn är hans och mitt blir bara mitt? Han kommer aldrig se sig själv som pappa till det barnet.

Det är bland annat det som läkarna skrivit ut, men har som sagt inte hämtat ut det än.

Tack du! Kramar!

Tack för era meddelanden. Har läst era svar flera gånger om.

Jag försöker att se hela situationen med nya ögon och inte drabbas av panik. Jag vill verkligen att det ska funka och det är därför andras åsikter och synpunkter är viktiga för mig. Så att jag inte snöar in mig i mina egna tankar.

Som en av er sker så absolut är detta en kris. Framför allt rädsla. Innan jag träffade min sambo befann jag mig i en hemsk sits efter desperationen med mitt ex. Jag mådde hemskt dåligt, och var inte mig själv. Han och barnen fick mig tillbaka på banan. Det var dom som gjorde att jag kunde le igen. Tack vore dom kunde jag känna lycka igen. Och vårat hem har blivit otroligt viktigt för mig. Jag vill inte, jag VILL BARA INTE hålla på och försöka träffa någon ny. Jag har hittat mitt hem, och jag är rädd för att krossa hjärtan för en drift.

För det är vad jag känner att det här är. En biologisk drift jag inte har någon kontroll över. Hade jag kunnat så hade jag valt bort denna känsla för ett lyckligt liv med honom. Men det är som att något skriker i mig. Jag kan inte se bort från denna känsla.

Det är som sagt mycket känslor som blandas i detta.

Jag funderar på att skriva ett brev, som jag läser upp för honom. Där jag samlar mina tankar. För om jag ska prata blir jag bara stum, hjärnan nästan stänger av. Jag blir livrädd och kan inte tänka klart.

Ikväll tänker jag ta upp det.

Hur gick det, TS?

Hur gick det, TS?

Hur har det gått TS?

Hej!
Fantastiskt! 
(trodde inte jag skulle skriva det)
Men vi pratade, det var SÅ SVÅRT att säga det högt. Men det var ett bra förstående samtal, och han gav mig tummen upp. 
Så nu ska jag börja med mina mediciner! 
Har bokat tid hos gyn. Har nu börjat äta tillskott för kroppen, och fått Letrozol och Provera utskrivet. Så nu ska vi försöka bli gravida! 
Ett steg i taget helt enkelt, vi startar med medicinen och hoppas på att det ska funka!

Härligt, grattis!! Vi håller på att försöka bli gravida med nr2. Barn är en gudagåva, och det kommer från en som inte ville ha barn för tre år sen...