Elin P

Äldre 5 Dec 09:20

63 svar

Särbegåvade barn

Har två söner som är konstaterat särbegåvade. Den äldsta som är 12 har även autism och adhd som han brottas med, så det blir lite speciellt där.

Mellanbarnet som är 8 år har "bara" särbegåvning och inga diagnoser. Där förstod nog vi själva i 3-4 årsåldern att han skilde sig från andra rätt mycket. Han lärde sig bland annat att läsa då han var 3,5 år och han kunde räkna storebrors matte i förskoleklass utan större bekymmer (storebror gick då i åk 4). Han är egentligen före inom de flesta teoretiska områden (inom fysiska aktiviteter är han mer normal). Engelska kan han nästan flytande nu, har lärt sig det själv bara genom att titta på filmer + Youtube på engelska.

Vi propsade på att få sonen testad av specialpedagog i förskoleklass så han skulle få rätt nivå. Det kändes först som att skolan trodde vi överdrev och mest ville skryta. Men i åk 1 fick han göra alla nationella prov för åk 3 och fick i princip alla rätt på dessa prov i både svenska och matte. Efter det så blev det lite annat bemötande från skolan. Han har gått kvar i sin klass (åk 2) eftersom han trivs bra där och läraren är bra. Men får anpassningar efter sina förmågor. Matte läser han för åk 3 och 4, har egna lektioner 2 ggr/vecka med mattelärare från mellanstadiet. Han ska också få ha NO själv eller med en annan grupp för att få mer stimulans där. I svenskan får han svårare texter och svårare böcker. Engelskan är lite svårare att anpassa men det är väldigt lite engelska i skolan i åk 1 och 2. Han tycker den är löjligt lätt, de lär sig tex namnen på olika djur och färger.

Sammantaget tycker jag det fungerar bra i hans skola. För att han har lärare som vill hjälpa och de tycker det är roligt att stimulera honom.

Elin P

Äldre 5 Dec 09:26

#26

Anonym (så duktig) skrev 2019-12-04 12:47:06 följande:

Lika omoget som hela tråden, om du frågar mig. Att framhäva sina barn på det här sättet är bara skitsnack och svag begåvat. Rena påhittet och tarvligt.
Alla fattar väl att utvecklingen är olika från barn till barn och att så småningom möta man på samma nivå. Skillnad är det att vara begåvad i vuxen ålder.
Men som barn, då blir det bara skrattretande.
"Min son måste leka med barn som är ett år äldre för att få stimulans" Jo tjena.

Det är så typiskt Sverige detta att ingen får vara före och ingen får vara bättre än någon annan. Det är inte alls så att alla möts på samma nivå till slut. Tror du på riktigt att ALLA skulle klara av en svårare högskoleutbildning som t.ex. civilingenjör? Man är olika och har olika intelligens. Därmed inte sagt att de med högre intelligens är mer värda än andra. Och man kan vara bra på olika saker. Min son som är 12 år har tex mycket högre intelligens än de flesta andra i samhället men han har samtidigt stora sociala svårigheter eftersom han har autism. Han kan läsa en engelsk text och förstå på nolltid, eller räkna jättesvåra mattetal i huvudet men han förstår inte hur man ska kunna skaffa en ny kompis (eller hur man ska kunna knyta skorna). Han kanske skulle kunna ha ett väldigt avancerat arbete som vuxen, sitta och programmera eller räkna ut saker men samtidigt behöva boendestöd hemma.

Varför skulle det vara skillnad på att vara begåvad som barn eller vuxen? Begåvning är ju medfött. Ingenting man lär sig.

Elin P

Äldre 5 Dec 09:30

#27

LFF skrev 2019-12-04 12:57:43 följande:

Problemet ligger i att förskolan och skolan inte kan hantera barn som ligger "före" i utvecklingen tills dess att dessa barn har kommits ikapp av sina jämnåriga! Det är måhända fel att klassa in barn som särbegåvade etc men problematiken är den samma, hur utmanar man dessa barn på bästa sätt i förskolan och skolan så de fortsätter att tycka att det är kul att gå i skolan?

Ofta är det ju så att jämnåriga aldrig kommer ikapp heller. För särbegåvade har alltid en högre inlärningstakt än de mes lägre begåvning, och inlärningen stannar ju förhoppningsvis inte av.

Jag tycker problemet är att man delar in skolbarn efter ålder och inte efter förmåga. Om man istället grupperar efter färdigheter och kunskaper i olika ämnen så kanske man skulle ha en grupp i matte där någon elev är 6 år och en annan är 9 år men de behöver samma nivå på undervisningen. Min son mår dåligt ibland för att han inte "passar in". Om han ska ha samma böcker och nivå som övriga klassen så får han mest sitta av tiden i skolan och halvdö av tristess. Samtidigt som han känner sig annorlunda när han får en annan mattebok och egen lärare. Om vi hade en skola där han fick gå med andra som har samma kunskapsnivå oavsett ålder skulle han må bättre. Men i Sverige ska alla vara lika. Det blir för kontroversiellt om man skulle testa barn mer.

Elin P

Äldre 5 Dec 09:39

#28

Anonym (Qluenti) skrev 2019-12-04 12:59:45 följande:

Det var ju det jag menade med mitt första inlägg.

Min dotter var väldigt framåt under hela förskoleperioden och även under lågstadiet.

Men när alla andra också lärt sig läsa, skriva, debattera, cykla, simma, räkna, osv så låg ju alla på ungefär samma nivå.

Nu när de är 16 så ligger de verkligen på samma nivå, förutom de som har specialintressen (min dotter går i en skrivar- och debattkurs tre ggr i veckan på fritiden och är givetvis bättre på att skriva, diskutera och debattera än många andra, av den orsaken). Men sedan har vi ju hockeyspelare i klassen idag, som knappt kunde stå på ett par skridskor då. Vi har dotterns bästa kompis som är helt uppslukad av marinbiologi så där kan hon allt; och allt som hör därtill. Denna tjej lärde sig läsa i åk 2 och har aldrig riktigt varit flitig i skolan.

MEN samtidigt så finns det särbegåvade (eller savanta) barn. Oftast med ngn form av psykosocial störning som kan komma att visa sig senare; svarta får, men ack så intelligenta!

Sedan tror inte jag heller att TS barn kan stämplas som särbegåvad nu, i en ålder under 6 år. Det är lite för tidigt. Men det finns inget som säger att hon inte skulle vara särbegåvad.

Men så finns det ju -begåvad, nyfiken och lättlärd- vilket inte alls är detsamma som särbegåvad.

Fast då är det väl så med din dotter att hon inte är särbegåvad utan "bara" duktig i skolan. Det är skillnad. Det är ju inte så vanligt att barn ÄR särbegåvade (som någon skrev så är det ju ofta så att det är föräldrar som tycker det om sina barn).

Men med ffa min 8-åring är det inte bara att han är väldigt framåt och före utan har ett helt annat tänkande än vad jämnåriga har. Detta är ju absolut inte bara positivt för honom. Han har svårt att hitta kompisar som passar eftersom han är annorlunda. Det hade varit lättare om han "bara" var framåt och duktig i skolan. Då passar man in (som din dotter verkar göra). Min son blir lätt uttråkad av umgänge med många jämnåriga eftersom de liksom inte talar samma språk. Han umgås helst med en klasskamrat som uppenbarligen också är mycket intelligent. De verkar ha utbyte av varandra.

Men på grund av att folk är så här och bara tycker att man vill skryta om sina barn är vi ju många som inte ens törs prata om att barnen är särbegåvade. Jag pratar aldrig om det t.ex. på jobbet eller i andra sammanhang utan mest anonymt så här på nätet eller i speciella grupper på Facebook (är medlem i gruppen Filurum). Vi måste ju nästan skämmas över våra barn känns det som ibland :(

Elin P

Äldre 5 Dec 10:20

#30

Anonym (9-åring) skrev 2019-12-05 10:12:52 följande:

Min äldsta är förmodligen särbegåvad. Hon är 9 år och det var hennes lärare förra året som bad oss fundera på det. Hon kunde skriva sitt namn när hon var två. Läste böcker vid 5 år. Har alltid velat veta hur saker fungerat på djupet och det bästa hon vet är att läsa faktaböcker. Kan redovisa i detalj hur saker fungerar då hon kommer ihåg allt hon läser. Matte har hon väldigt lätt för och även hur hon uttrycker sig i tal och skrift. Läser och förstår avancerade böcker. Dock svårt för att få vänner och läsa av andra människor. I skolan är hon uttråkad och väldigt omotiverad, vilket är problemet. Gör enbart det hon måste och slarvar för att hon inte riktigt ser poängen med att göra det hon redan kan. Om det inte är något som intresserar henne. Vi bor utomlands och de har inom matte och läsning placerat henne i den mest avancerade gruppen. Vet inte hur jag ska kunna motivera henne till att göra sitt bästa i skolan. Förra året satt hon mest och tittade på klockan under lektionstid. Det nationella provet i slutet på året i matte och läsning låg hon ändå i topp.. Jag tycker dock att det har gått hyfsat bra fram tills nu. Det märks framför allt i relation till hennes jämnåriga att hon tänker väldigt annorlunda. Hon vill inte leka på raster utan söker sig till de vänner som hellre vill prata och diskutera saker (och de är ju inte många i den åldern). Jag har egentligen inga råd. Jag har mest jobbat hårt med det sociala och hur hon ska lära sig umgås med vänner.

Känner igen mycket av det här gällande mina barn. Jag läste om särbegåvade att man kan jämföra med om en person med normalt IQ ska umgås med personer som har intellektuell funktionsnedsättning. Så kan det kännas för den särbegåvade om de umgås med andra som har mer normalt IQ. Det är därför det blir svårt och jobbigt för dem socialt. Min son som är 8 år vill också gärna diskutera saker t.ex. samhällsfrågor och politik, naturvetenskap etc. Många av hans jämnåriga förstår inte vad han pratar om så det är klart det känns tråkigt. Nu har han sin bror på 12 år, de har samma intressen och stort utbyte av varandra. Han är mycket med storebror på fritiden. Hemma hos oss är det ett normalt tillstånd att barnen sitter och samtalar om Nordkorea eller annan utrikespolitik eller klimatfrågan i mer komplexa termer.

Elin P

Äldre 6 Dec 09:02

#41

LFF skrev 2019-12-05 10:33:00 följande:

Absolut, är barnet konstaterat särbegåvad så kommer aldrig klasskamraterna ikapp i skolan. Men de flesta "särbegåvade" är "bara" smarta och lättlärda och då brukar klasskamraterna komma ikapp. Själv tillhör jag den senare kategorin, lättlärd, och de första 6 åren var skolan mest en pina eftersom allt var för enkelt. Då satt man och spanade ut genom fönstret istället etc och hade liksom ingen lust att anstränga sig på lektionerna. Till proven började man plugga 1-2 dagar innan eftersom de inte var några problem att få ett bra resultat på.

Det var först i högstadiet som (några) lektioner blev intressanta att gå på eftersom de blev mer utmanande. Det var kemi, fysik, matte, biologi (även om vi hade världens tristaste biologilärare) och historia/religion (samma lärare där). I övrigt var det samma "flytande" igenom som innan eftersom undervisningen var mer anpassad efter de "svagare" eleverna i klassen.

Problemet med just de faktiska barn ed särbegåvning är ju att många är på två olika nivåer. En nivå när det kommer till inlärning och kunskap och sen en helt annan (mer åldersbaserad) nivå känslomässigt. Så att bara göra skolans indelning av eleverna kunskapsbaserad blir ju fel även där.

Jag tror ändå att en indelning baserad på kunskap vore bättre. Även för de elever som har svårt i skolan. Då kunde de få gå ett eller ett par år extra istället för att hinna med i sin takt. Det är konstigt att man säger att alla ska gå grundskolan på 10 år. Det finns elever som skulle klara den på bara några år och några som skulle behöva 13 år på sig.

Elin P

Äldre 6 Dec 10:07

#44

Anonym (***) skrev 2019-12-06 09:14:38 följande:

Så om man är klar med grundskolan när man är säg 11 år, vad ska man göra sedan?

Gå gymnasiet?

Elin P

Äldre 6 Dec 13:17

#51

Anonym (Begåvning) skrev 2019-12-06 10:46:17 följande:

Vad har barnen för Iq eller hur blev det konstaterat särbegåvning?

Mitt ena barn kunde både läsa och räkna vid tre.

Engelska har alla mina barn kunnat vid sju års ålder. Det tycker jag börjar bli vanligt att dom flesta barn kan iom Youtube och liknande. Mina lärde sig då vi reser en del och har alltid gjort.

Mitt barn är inte särbegåvat alls. Anledningen till att hen lärde sig både räkna och läsa tidigt var för att hen tyckte det var kul. Har alltid gillat inlärning och varit längre fram än sina klasskamrater under hela skoltiden. Gillade även att lära andra barn.

Jag jämför det med en sport ungefär, gillar man en sport och intresserad av det så kan man bli bra. Tycker man det är tråkigt, så engagerar man sig inte och blir heller inte bra. Vissa gillar att lära sig och aktivera hjärnan och har det som "sport". Vissa gillar att aktivera kroppen.

Äldsta sonen testades av psykolog vid sin NPF-utredning och det konstaterades IQ 130 +. Yngre sonen är testad av specialpedagogen + skolpsykologen. Där har jag ingen exakt IQ men det spelar faktiskt mindre roll. Just människors oförståelse är ju det som gör att man inte kan prata om det här öppet, det är ingen idé att ens försöka tyvärr. Man blir bara ansedd som knäpp och en skrytmåns. Jag tycker det är skönt med forum som Filurum där det bara är likasinnade att diskutera med.

Tror för övrigt inte att alla barn kan engelska flytande vid 7 års ålder. Inte i min sons klass i alla fall. Och jag tror de flesta barn där ändå är normalbegåvade.

Elin P

Äldre 6 Dec 13:19

#52

Anonym (***) skrev 2019-12-06 10:47:52 följande:

En 11-åring ska gå på gymnasiet med 16-åringar?

Så mognad, social utveckling osv betyder ingenting? Ska en 14-åring sedan hänga med 20-åringarn på högskolan också?

Ja hellre att 11-åringen får gå gymnasiet än att denne ska sitta av 4-5 år i skolan utan att få stimulans och någonting att göra. Detta gäller nog väldigt få individer. Och jag ser inget problem med en 14-åring heller på högskola om denne har rätt kunskapsnivå.

Elin P

Äldre 6 Dec 13:22

#53

Anonym (Em) skrev 2019-12-06 10:24:05 följande:

Alltså, det här med särbegåvning är till mångt och mycket en påhittad föräldradiagnos. Dvs, inget som ex barnpsykologer diagnosticerar. Vad som egentligen är en särbegåvning går inte att säga. Väldigt många människor är särbegåvade inom något område. Det betyder egentligen ingenting. När barnpsykolog kontaktas av föräldrar för att de tror (alla är reda säkra på) att deras barn är ?särbegåvat?, så handlar det i 99 fall av 100 om ett barn med ojämn begåvningsprofil. Vanligen har dessa barn någon form av svårighet inom npf-spektrat, men man ligga högt inom ex spatial förmåga eller liknande. Det är i princip alltid delen de har svårt med som ställer till det för dem, och som ibland gör det svårt att ta vara på sin begåvning. Har man inte den här ojämna begåvningsprofilen så brukar ingen någonsin ta upp den så kallade ?särbegåvningen?, utan då ser man bara en smart och välfungerande unge som det som regel går mycket bra för.

Vad har du fått det här ifrån? Är det bara egna åsikter? Min son har fått sin särbegåvning konstaterad av en barnpsykolog så det stämmer inte det du säger. Jo - det är ingen diagnos att vara särbegåvad. Det stämmer.

Jag har en son med BÅDE särbegåvning och NPF och han är mycket ojämn i sin profil precis som du skriver. Men min son med särbegåvning UTAN andra diagnoser är mer jämn, han är bra på alla teoretiska ämnen och har lätt att lära sig allting.

Du är dåligt påläst.

Särbegåvade barn

INNEHÅLL