Käre blivande make
Det blir tyvärr inget bröllop.
Jag vet att jag sa ja när du friade på min födelsedag, gav mig en diamantring i vitguld och vi blev gratulerade av den där farmodern och hennes barnbarn vid bordet intill, men man kan ju ändra sig, eller hur?
Efter moget övervägande och ett halvt dygn på FL har jag nämligen förstått ett och annat. Jag vet nu att du är lat, bortskämd, slarvig, ojämställd, egoistisk och att du har ADD.
Någon skrev att hon förstod inte hur jag stod ut, och ärligt talat; det gör inte jag heller. Visserligen är du gudasnäll, ärlig, pålitlig, trogen, generös, lojal, hjälpsam, empatisk, intelligent och ställer upp i vått och torrt, men så är det ju allt det där andra.
Dessutom är du ju utlänning och så kan vi faktiskt inte ha det. Jag menar, ska min son tala något annat språk än svenska flytande? Hur skulle det se ut? Hur tror du att hans klasskamrater hemma i Sverige kommer att reagera om han kommer dragande med något annat obegripligt mummel än ärans och hjältarnas språk?
För jag tänker naturligtvis flytta hem, hem till civilisationen. Jag och min son, men jag ska inte vara knusslig. Du får givetvis besöka honom hela fyra dagar om året, när det passar mig.
Vid de besöken får du självklart räkna med att betala allting ur egen ficka och att ge den stackars pojken dyra presenter - han ska ju inte lida för att hans far är tidernas knöl, vilket hans mor lyckligtvis upptäckte i tid.
Du får gärna bo kvar i lägenheten, men ringen behåller jag för den är fin. Dessutom kan man säkert pantsätta den och få ut en bra slant om det skulle bli skralt i kassan.
Det kommer det nog inte att bli, för jag kommer att kräva dig på 60% av din inkomst de närmaste tjugotre åren. Och jag har hela myndighetssverige i ryggen, så du har inte en chans, haha!
Det är bara för dig att hosta upp kulorna, så det så.
Jag skulle inte råda dig att träffa någon ny kvinna inom den närmaste framtiden, eller aldrig någonsin om man ska vara petnoga. Vem du än slår dig ihop med så är hon en värdelös, självupptagen ragata och det är minsann jag som sätter agendan (glöm inte vem som gick och blev tjock, och som sedan tryckte ut fyra kilo bebis!)
Ja, det var väl allt.
Tack för den här tiden, och glöm inte att ge din gamla dator till din mamma som du sa att du skulle göra för två och ett halvt år sedan.
Puss puss