Behöver en skillsmässa alltid skada barnen för livet?
Jag vet snart inte in eller ut...
Jag inser att jag har fått väldigt starka känslor för en kollega och fick veta för ca 1,5 månad sen att det är besvarat. I normala fall är detta underbart. Båda har på varsitt håll har känslor för varandra som vi aktivt försökt kväva under 1,5 år men inte lyckats och får sen veta att känslorna är besvarade. Men givetvis är det inte så enkelt...
Det är så att han är gift och har barn. Det är svårt att beskriva. Det var som om man lyftes av en löjligt stor glädje, kärleksrus, för att sedan lika snabbt behöva komma ner på jorden och se det försvinna för att det inte kan ske.
Han säger att han vill välja mig, att han aldrig har känt såhär för någon annan, att jag är hans tvillingsjäl. Men han kan inte. Han kan inte göra sina barn till skilsmässobarn eller tvingas vara utan dem på halvtid. Och tro mig jag förstår verkligen på många sätt...
Men samtidigt kan jag inte förstå. Är det alltid det bästa för barnen? Att föräldern "offrar" sin lycka? Behöver en skilsmässa alltid skada barnen för livet? Jag förstår att det skapar mycket sorg för dem och att det är viktigt att det ska vara genomtänkt, få ta tid där barnens välmående är i fokus. Hans föräldrar gick igenom en hemsk skilsmässa när han var liten vilket har färgat honom.
Vi har skrivit och pratat en del under de här månaderna, men också tagit avstånd/avslutat kontakten flera gånger. För två veckor sen bröt jag igen. I ett av de sista meddelandet jag har fått står det bland annat: Efter avslutet visste jag varken in eller ut, svårt att minnas när jag var så ledsen. Är kvar däri. Känner mig riktigt svinig, feg och självisk. Det jag känner, känner jag ju men jag kommer inte att göra några livsomställningar nu.
I alla fall. Jag vet att jag känner så otroligt mycket för honom och jag vet att han känner samma för mig. Men jag vet också att han inte kommer att lämna och välja mig. Jag bröt med min dåvarande sambo när allt med min kollega kom upp till ytan. Jag visste att jag inte skulle byta honom mot en annan, men det blev uppenbart att det inte var rätt mot någon att vi skulle fortsätta vara tillsammans.
Så därför måste jag hitta ett sätt att gå vidare och våga öppna hjärtat för någon annan. Jag har inte känt såhär för någon sen min första pojkvän (vi gjorde slut för 7år sen på ett traumatiskt sätt) trots flera pojkvänner mellan. Jag tror att en anledning till att jag kunde känna såhär för min kollega är för att det har fått komma över tid utan press som dejtning kan innebära. Förstår att det vore smart att byta jobb, men det vill jag verkligen inte. Trivs på alla sätt och det är inte lika lätt att få jobb i min bransch längre.
Hur blir allt det här bättre igen?
