Söndercurlad lillebror

Chansar på att jag får vettigare svar på denna sida än på Flashback. Ursäktar om jag placerat inlägget fel! Också hoppas jag på att att folk här inte dumförklarar en för att man bara är 18år. (Har hänt på andra sidor!????)

Min halvbror på 6,5år är otroligt curlad.

I och med att pappa hittade en ny fru och detta är hennes enda barn så har hon sopat banan för honom sedan dag ett. Börjar på riktigt bli orolig då hans beteende mer och mer tyder på någon slags socialfobi eller en utveckling som inte är i fas med hans klasskamrater. (I mina ögon.)

Han kommer hem från skolan, sätter sig i soffan med ett par hörlurar och sin surfplatta varenda dag. Där sitter han tills det är läggdags. Han vill aldrig följa med ut då jag föreslår någon slags aktivitet, och börjar gråta då jag frågar om han vill följa med över till grannen. Han är så otroligt mammakär att han inte kunde följa hem till våra kusiner utan henne, trots att han gärna ville leka med dem. Det blir mycket tv spelande också, men han vet inte hur man startar det. Jag har blivit hans personliga tvspelsstartare, och då jag försöker lära honom hur man gör blir han sur och alldeles skamsen. Han dricker fortfarande ur en pipmugg för bebisar, och hans mamma skalar frukter åt honom till skolan. Han har aldrig fått prova att göra det själv. Då han varit på toaletten blir han torkad. Vid middagsbordet får han maten uppskuren, och blir ibland även matad. Mata en snart 7 årig pojke?

Alla leksaker han pekar på får han, och en timme senare ligger dom på golvet och skräpar. Används aldrig igen. Vägrar hjälpa till med hushållssysslor, då kommer tårarna igen. Om han ramlar på asfalten så är mamman där samma sekund, lyfter upp honom och förstorar situationen. Om det inte gjorde ont från början så får hon honom att inbilla sig hur otroligt ont han har. Ungar ska få ramla omkring och komma in blåslagna, lite härdad ska han väl få vara. Då skolan slutat och resten av barnen går ut på skolgården och leker tills deras föräldrar/bussar kommer, så sitter han kvar inne med fröken i klassrummet och väntar på sin mamma. Att hans mamma ens skjutsar honom till/från skolan då vi bor ute i en by är helt otroligt. Då jag själv gick på den skolan fick jag minsann åka skolbuss. Jag tror inte han är självständig nog att klara av att gå på en buss, och skulle han göra det så skulle han gråta hela vägen. Sen är det självklart inte hans fel att han blivit så, det sitter helt i föräldrarnas uppfostran.

Det finns inget som helst driv i min lillebror! Ska man behöva tvinga ett barn att lägga ifrån sig surfplattan och komma och leka med lego? Det är ju sånt han ska tycka är roligt! Det här är bara några av många exempel på hur han blir behandlad. Jag har lust att bara sätta honom i en jobbig situation och lämna honom där, det skulle vara otroligt nyttigt för honom. Grabben kommer blir mobbad i skolan snart. Jag älskar honom självklart och vill därför ha en förändring på detta då jag inte ser att det kommer hålla längre fram i hans liv.

Vår pappa körde stenhårt med mig och min äldre bror som små, men han verkar helt ha tappat den förmågan. Då mamman inte är hemma kan jag ibland se skymtar av stilen han hade emot oss, men det resulterar inte i mycket. Då pappa mestadels jobbar och i princip aldrig är hemma har han också haft svårt att bidra till någon uppfostran. Kanske överreagerar jag, det vet jag inte. Jag som syster har väl inte allt för stor talan, men jag behövde verkligen skriva av mig då detta retar gallfeber på mig. Till sommaren då jag gått ut skolan så flyttar jag hemifrån, då slipper jag i och för sig detta.

Vad bör jag göra? Prata med pappa och hans fru? Eller är det såhär barn växer upp idag? Är sjukt trött på allt puttinuttande.