Hur mycket ska man tåla från deprimerad sambo?

Jag har också levt med en deprimerad man. Ja, det låter som depression. Definitivt inte som narcism. Jag stod ut med det i fyra år och kan inte ens föreställa mig hur man står ut i 10 år!!? Sedan krävde jag att han söker hjälp om jag ska vara kvar med honom. 

Det gjorde han då. Men det var egentligen för sent, eller snarare så åt han visserligen medicin, men sedan försökte han sluta med det i smyg. Det märktes TYDLIGT varje gång, det blev ett helvete igen. Och när det väl funkade med medicinen så småningom, så gjorde han inget mer. Han hade nog behövt terapi också. Så det gick neråt, han började dricka allt mer och jag skiljde mig. Jag är glad att jag gjorde det, för han har inte förändrats mycket sen dess. Och han vill inte ens ha en relation numera.

Jag tycker du får vara realistisk där och tänka hur det antagligen kommer att utvecklas. Han verkar ju inte så villig att söka hjälp. Du kan också sätta ett ultimatum, det gjorde jag, men oftast blir det ju bara lite bättre ett tag och går sedan tillbaka till det gamla. 

Folk som är deprimerade brukar ha dålig självkänsla, det hör till. De tvivlar på sig själva, ältar saker. Ofta är det just såna som inte har lärt sig att ta itu med sina problem. Han förnekar, tar inte itu med saker, får dåligt samvete, ältar. Och det går bara runt och runt och han kommer ingenstans. Det är ett vanligt mönster, ganska typiskt. Jag tror inte att det ligger något annat bakom. Barndomsgrejer som att vara mobbad - visst det kan ju bidra till att man blir deprimerad som vuxen. Men jag tror det klarar man oftast av om man har verktygen. Och det har inte han. Hans tillvägagångssätt är helt tokig, det fungerar inte. 

Människor med låg självkänsla har ofta narcissistiska drag för de har så svårt att hantera känslor av skam, vilket gör att de slår ifrån sig allt som skapar den känslan med stor kraft och vägrar erkänna sina fel, det blir för jobbigt helt enkelt. En narcissist har ju samma grundproblematik men definitionsskillnaden ligger, som jag förstår det, i att där har det blivit så djupt rotat i personen att det blivit en del av hens personlighet (därav "personlighetsstörning"), och de brukar ju ofta också gå steget längre i hänsynslöshet och hålla på att spela ut folk mot varandra, etc.

En låg självkänsla leder också till att självkritiken ofta "spiller över" till kritik på personer i omgivningen, och när man har en extrem känslighet för kritik utifrån kommer förstås också att göra att man är livrädd för terapeuter - din man har säkert stora problem med självhat och är (mer eller mindre medvetet) rädd att terapeuten bara ska spä på detta. 

Vad ska du tåla då? Din man kommer med största sannolikhet alltid att ha jobbiga perioder och ingen kan säga till dig om du ska behöva stå ut med det eller inte. Om du älskar honom är det kanske värt det, det beror ju på hur mycket det påverkar ditt mående också. Jag tänker att om ni ska leva ihop måste du kanske acceptera att han blir avståndstagande i perioder när han har det riktigt kämpigt, och att du behöver stötta honom extra ibland (om du orkar). Men, jag tycker inte att du ska behöva acceptera att han är direkt otrevlig mot dig. Det måste han lära sig att hantera. 

Om jag var du skulle jag ställa krav på att:

- Ni tillsammans definierar vilka beteenden som absolut inte är ok. Tex: Inte ok att han skäller ut dig över småsaker (ok att visa besvikelse, men ej att vara otrevlig), etc. 

- Ni går i parterapi, eller att han går själv. (Om ni har hyfsat små barn brukar man dessutom kunna få gå gratis, kolla upp det.) Om han är övertygad om att det inte hjälper honom, kräv att han/ni går för Din skull. Säg att du också behöver verktyg för att kunna hantera den dynamik som uppstår när han är upprörd, och att du inte sett någon förbättring i hans beteende de senaste 10 åren. Hänvisa stenhårt till Dina behov - som att han var ett barn, han behöver säkert påminnas om ditt mående. 

Tack för svaret.

Hur jag orkat i tio vet jag inte. Fick frågan av min 11-åriga son häromdagen!

Kanske är det för barnens skull? Hur ska jag kunna lämna dom i pappans vård när jag inte litar på att han kan ta hand om dom? Hans ilska och frustration riktar sig främst mot mig men han är stundtals riktigt elak mot barnen också :(

Sen hoppas jag väl såklart att han ska bli ?frisk? för i våra goda stunder har vi det fantastiskt även om det på senare år känns som det blir färre bra stunder.

Varför jag kommer in på narcissism är för att han verkar ha så sjukt dålig empati (även när han mår bra). Tycker man inte som han så är det fel (allt från mat och musik till jobbrelaterade saker mm). Otroligt svårt att känna empati med barnen. Om dom slår sig så tröstar han och sätter på ett plåster så klart men mer vid känslomässiga saker, verkar ha svårt att fatta att dom är barn.

Om jag eller barnen gör fel så nöjer gan sig inte med en ursäkt utan ältar på i det oändliga ?varför gjorde du så?

Sjukt svårt att svara på frågan varför man glömde köpa ost. (?Jag glömde? följs upp av frågan ?varför skrev du inte det på en lapp? jag svarar ?ja det var dumt att jag missade det, jag köper ost imorgon? då fortsätter han ?varför glömmer du alltid att köpa ost?? Och så håller det på)

Sen vänder han gärna på allt för att slippa skuld. Inget är hand fel. Utan jag gör honom arg och därför är det mitt fel att gan skäller på barnen etc. En sak som jag nästan kan skratta åt är att han alltid hävdar att jag är så egoistisk när det i själva verket är han som bara bryr sig om sig själv.

Största problemet är ju också att det inte går att prata med honom. Han avbryter, misstolkar, höjer rösten och vänder allt emot mig. Denna tendens finns även i bra perioder. Jag måste alltid överväga om det är värt att ta upp detta för risken finns att han blir förbannad.

Har ju mer och mer förstått att så här kan vi ju inte leva. Men kan liksom inte släppa tanken på huruvida han är medveten om sitt beteende eller ej.

Tack för svaret. Känns som du satt ord på vad jag länge känt.

Angående dina tips. Jag har bett honom att hålla sig till sak när vi grälar och inte använda vissa ord (idiot exempelvis och särskilt inte inför barnen) detta har han respekterat till viss del så någon form an självinsikt finns ju.

Parterapi har jag föreslagit så många gånger alt att han söker hjälp men han totalvägrar. Det är inget fel på honom och om jag mår dåligt så kan jag gå. (Det har jag också funderat på - få verktyg och hjälp att hantera detta?) Inte ens argumentet att göra det för min (eller vår skull) räcker då han hävdar att alla konflikter beror på mig och saker jag gör/inte gör.

Jag tror ju dock att han är skiträdd (precis som skrev) att få höra från terapeuten att problemet ligger hos honom. Så antagligen förstår han att han handlar fel men har ursäkter som förmildrar hans beteende.

Det där var värre än vad jag trodde. Och värre än vad mitt ex var. HUR står du ut? Och varför? Det där räknas som psykisk misshandel. Att inte nöja sig med att någon råkade göra fel, utan att älta det och fortsätta anklaga - det är illa. Det mår ju inte barn bra av heller. 

Att han projicerar - säger att du är egoistisk när han är det - det är vanligt när folk mår psykiskt dåligt. Det gjorde mitt ex också - han drack, jag drack i princip aldrig och han sa även till mig att vara försiktig med alkoholen. Jag tänkte bara : VA???
Eller att äldste sonen var en "sur jävel". Sonen har alltid varit väldigt glad och positiv, det var bara exet själv som var en sur jävel. 

Han drar bara ner dig. Och han orkar inte ändra på något. Och även om han skulle ändra på en del (vilket ju min ex-man gjorde, och det blev ju lite bättre), så räcker det inte. Du skulle definitivt må bättre utan honom! När jag separerade från mitt ex, så sa ganska ytliga bekanta till mig att det var jättebra att jag gjorde mig av med den sura gubben (och att den nya var så mycket trevligare). 

Din kommentar ?eh va? sammanfattar rätt bra mina tankar när han kommer med anklagelser. Tack för pepp!

Man når en gräns. I alla fall gjorde jag det. När de små fördelarna inte längre vägde upp allt de dåliga. När det jag fick tillbaka var noll i jämförelse med det jag gav. När insikten kommer att man har bara ett liv. Hur vill du spendera det?

Mitt ex och jag brukade skämta om att han skulle bli en grinig gammal gubbe när han blev gammal. En dag insåg jag att vi var redan där, och att den här människan var absolut ingen som jag ville spendera livet med. Sen insåg jag också en vacker sommardag att jag själv höll på att välta. Jag hade burit honom och hans sjukdom i så många år. 18 total, men 8 av dessa var han i perioder djupt deprimerad. Jag hade stöttat, hjälpt, accepterat, slätat över. Han hade väldigt dålig sjukdomsinsikt. De gånger han sökte hjälp var det på mitt initiativ. Hans bästa lösning var att självmedicinerat med alkohol. Han kom hem från läkaren den där sommardagen och hade ännu mer krav på stöttning och acceptans. "Det är så här jag är det får du ACCEPTERA". Jag kände att jag orkar inte mer. Om det är så här du är så vill jag inte vara med dig mer. Om jag stannar går jag under jag med. Där och då nådde jag min gräns. Och jag gick. Och har inte ångrat mig en sekund. Jag ångrar å andra sidan inte mitt liv tillsammans med honom heller. Den mannen jag lämnade var inte den mannen jag träffade 18 år tidigare. 

Så det är för dig att avgöra när du har nått din gräns. Ställa dig frågan hur du vill spendera ditt liv? Kom ihåg att du har bara ett. Vill du stanna, kanske för barnens skull? Själv resonerade jag som så, att jag vill inte stanna i en destruktiv relation där jag blir illa behandlad, för vilket budskap ger det mina barn? Att det är ok att vara otrevlig, iskall och hånfull mot en person man påstår sig älska? Skulle jag vilja att mina barn stannade i en sådan relation? Mitt svar var nej. Jag ville inte ens stanna tills barnen flyttat ut. Trots uppbrottet som det medförde för dem. I slutänden är de otroligt mycket tryggare idag än vad de var då. 

Jag känner igen nästan allt du skriver. Jag har också tänkt att han är narcisisst. Inget är ju någonsin hans fel, alla andra människor är idioter. Det är så ironiskt, att en människa som skyller precis allt på andra, inte själv fattar att det HAN gör också for konsekvenser för andra. Jag är ingen expert, men jag tror det kan komma gradvis. Återigen, den mannen jag träffade var inte samma man jag lämnade. 

Idag har vi det bra, barnen och jag. Men vi har mycket sporadisk kontakt med honom. Han klarade inte av vardagslivet på egen hand. Barnen vill inte ha med honom att göra idag. De är stora så det är deras val. Jag försöker ibland, men tvingar ingen. 

Usch, nu när du utvecklar håller jag med om att det var värre än jag trodde. Han verkar ju uppvisa samma typ beteende när han är i balans. Det gör förstås situationen mycket svårare, och det gör det betydligt mindre troligt att du ska få honom att börja jobba på sig själv. Och vill han inte göra det så låter din situation ohållbar. Faktiskt narcissist-varningsflaggor att han säger att det är du som ska gå i terapi, att du är egoistisk, etc, precis som du är inne på.  

Du är INTE egoistisk. Det är jag säker på och det vet du säkert redan men det kan vara bra att höra om du någonsin tvivlar. Och han är INTE ditt ansvar, ännu mindre så om han inte försöker tillmötesgå dig. Oavsett hans sjukdomsinsikt, så förtjänar du en man som vill att du mår bra och därför tillmötesgår även de milda "krav" du ställer som han inte riktigt förstår. 

Mitt råd: Föreställ dig i vilket tillstånd/mående du vill att du och dina barn är i om 5 eller 10 år, och bedöm hur troligt det är att ni är i det tillståndet ihop med din man, respektive utan honom. Och fatta ditt beslut utifrån det. 

 

Tack för input och pepp. Jag är väl nästan där känner jag att jag inte finner mig i att bli behandlad så här (eller barnen). När tom min son frågar hur jag orkar och tycker att pappas negativa sidor tar över från dom goda ;(

[quote=80109548][quote-nick]Anonym (Jag är som din man) skrev 2019-12-19 11:20:41 följande:[/quote-nick]Usch, nu när du utvecklar håller jag med om att det var värre än jag trodde. Han verkar ju uppvisa samma typ beteende när han är i balans. Det gör förstås situationen mycket svårare, och det gör det betydligt mindre troligt att du ska få honom att börja jobba på sig själv. Och vill han inte göra det så låter din situation ohållbar. Faktiskt narcissist-varningsflaggor att han säger att det är du som ska gå i terapi, att du är egoistisk, etc, precis som du är inne på.  

Du är INTE egoistisk. Det är jag säker på och det vet du säkert redan men det kan vara bra att höra om du någonsin tvivlar. Och han är INTE ditt ansvar, ännu mindre så om han inte försöker tillmötesgå dig. Oavsett hans sjukdomsinsikt, så förtjänar du en man som vill att du mår bra och därför tillmötesgår även de milda "krav" du ställer som han inte riktigt förstår. 

Mitt råd: Föreställ dig i vilket tillstånd/mående du vill att du och dina barn är i om 5 eller 10 år, och bedöm hur troligt det är att ni är i det tillståndet ihop med din man, respektive utan honom. Och fatta ditt beslut utifrån det. 

 [/

Tack igen för fina ord.

Beteende finns ju där även när han mår bra men i lindrigare form så att säga.

Det jag på senare tid reflekterat över att han är mer misstänksam och missunsam, svårt att glädjas över andras framgångar. Tänker tex när vi umgås med vänner och bekanta kunde vi förr skämta lite om vissa par och vad dom gör och hanterar saker. Nu är det bara ?trashtalk? om hur dumma i huvudet hon eller han är och vill ju såklart ha medhåll från mig. Detta har blivit värre med åren och därför undrar jag om narcissismen (eller vad hans bekymmer nu är?) kan skifta över tid?

Att han är deprimerad och ledsen, vill ligga i sängen och kolla serier i lugn ro kan jag både förstå och acceptera men ?inget är mitt fel-beteendet? är jag jävligt trött på för att prata klarspråk. Har lust att bara skrika rätt ut ?man the fick up och ta lite eget jävla ansvar? men det får vänta tills efter jul.

Mitt ex följde med till familjerådgivning i två omgånger och vi hade en hel del samtal runt sonen på BUP och vi hade tillsammans samtal på vuxen-psyk när han åt medicin. Och mitt ex var - teoretiskt - alltid beredd att prata om saker och ting och försöka lösa. Och det räckte ändå inte. 

Din man är inte beredd till något sånt. Det finns ingenstans att ens börja lösa problem. Då finns det ju ingen annan möjlighet än separation. Du är nog för accepterande, har vant dig för mycket. Om du väl tar steget att lämna, kommer du säkert att märka, hur mycket bättre du mår då. Och att det finns män som inte är såna. 

Nej det är väl som du säger att chansen för att han ska ?bättra? sig är minimal om det ens finns någon.

Blir till att fundera ordentligt under helgerna.

Hej TS, när man lever i en sådan relation som du gör så flyttas gränserna för vad som är normalt bit för bit. Det görs över lång tid och lite i taget så man märker det knappt. Plötsligt sitter man i en situation som man knappt fattar hur man hamnade i och man vet inte alls hur man ska ta sig ur den.

Din relation är skadlig för både dig och barnen. Särskilt barnen. De lever med en fader som är arg, kritiserar, är grälsjuk och egoistisk. De lär sig just nu att detta är normalt. Att man måste hålla inne sina egna känslor och behov för att inte förarga. Att man får massiv skit för även simpla misstag. Att det är normalt att vara arg och konfliktbenägen.

Jag har GAD sedan många år. Jag har alltså alltid en viss ångest och oro under ytan. Jag har även haft ett par rejäla depressioner. Men det ger mig ingen rätt att vara otrevlig, elak eller att tala nedsättande mot folk i min omgivning!

Jag har tagit ansvar för mitt mående. Jag sökte på egen hand läkarhjälp. Betalade för regelbundna psykologbesök trots dålig lön. Sökte upp och gick i självhjälpsgrupp. Har man barn har man ett än större ansvar att ta tag i sitt mående.

Ni ska INTE ta hans beteende mot er!

Han är otrevlig. Punkt.

Håller med

Ge ultimatum om att om han inte går till läkaren och sen accepterar medicinering mot depression så gör du slut (och sen gör du slut).