Hur vet man???

Hej alla kloka människor, män som kvinnor :)

Jag har fundering kring separation och skilsmässa, haft det sista året men jag vet inte hur jag ska tänka och göra...

Har varit ihop med mannen i 21 år, x antal barn och är gift sedan några år. Nu känner jag inte att jag orkar ha det som jag har det!!!
Tonårstrots och småbarnstrots, konflikt med maken om det mesta och vi kan inte kommunicera ordentligt, eller jag vill inte ens föra en diskussion med honom för jag tycker inte att jag får något gehör på det som jag anser vara problem i vår förhållande. Han ser inte verkligheten på samma sätt som mg...
Sex och ömhet finns inte på kartan...han vill men jag känner att jag vill vara i fred!
Är gärna ensam utan hans sällskap men visst är det bra att hänvisa barnen till honom och få hjälp (till liten del) med hemmet.

Har funderat på att lämna huset ett flertal ggr och tittar ofta på annan lgh...

Är detta slutet på vår relation?
Hur ska man få vilja och lust tillbaka att leva vidare ihop???
Vet snart inte vad jag ska göra...

Råd?

Jag hade varit på väg många år faktiskt, men inte riktigt vågat.
Vad ska alla andra tro och tycka, ensamheten, hur ska jag klara mig, för barnens skull är det bättre om vi håller ihop osv.
Hoppet om att han skulle prioritera familjen och vår relation fanns alltid, men till slut...

Sedan kom den där berömda droppen.

När jag blev besviken/ledsen och grät och han blir arg, följer efter mig och gapar och bråkar med mig och försöker skylla över allt på mig istället för att be om ursäkt för att han tabbat sig.
Han kunde bara inte erkänna att han gjort fel och där och då fick jag mer än nog.

Allt annat fick lösa sig och det har det faktiskt gjort!

X-svärmor är inte som vi andra (snällt sagt) och det anser x-maken med. Grejen är bara den att han med åren som gått påvisat mer och mer av hennes galna beteende fast han inte inser det själv.
Och då bland annat detta att han är ofelbar/aldrig kan be om ursäkt. Senaste han kör med är att jag nu efter skilsmässan ska straffas.
Han har träffat en ny, men ändå kan han inte titta på mig när han pratar med mig. Han undviker mig och vill inte prata med mig ens om sådant som rör barnen och nu senast har han även börjat öva påtryckning på vårt gemensamma kompisgäng att de ska lämna mig i sticket.

Den vise talar om vad han ser, dåren om vad han hört.

Hur vet man???

INNEHÅLL