Vi som planerar äggdonation 2020

Absolut! Du är välkommen!

Hur lång kö är det i Danmark? Vad var det som gjorde att ni valde Danmark? Nyfiken!

Hej och välkommen! Vad spännande att få följa er också! Men vad ni hunnit med mycket sedan första barnet(!?). Har ni gjort era IVF-försök i Sverige? Vad menar de är problemet för er att få syskon "naturligt"?

Ni har hunnit med mycket på kort tid låter det som och att du har koll på en hel del.

Så ni fick köpa ett paket med tre ivf trots lågt amh? Trodde klinikerna hade en gräns på amh för att få köpa flerpack. När mitt amh låg på 0,7 blev vi nekade av en klinik att köpa trepack. Men det kanske bara var den kliniken då.

Med äd så har ni ju eliminerat ett problem och sen finns ju isci också. Så så länge det bara är antalet simmare som är lågt och inte dålig kvalitet så borde det ju inte vara något större problem.

Välkommen hit, bara kul med fler man kan prata av sig med :) Jag har oxå lågt AMH och lyckades bli spontantgravid 2017, vilket tyvärr resulterade i ett missfall i v.13 :/ Efter det har vi gjort två misslyckade IVF-försök som inte ens ledde till återföring, och därefter två ÄD-försök och väntar på vårt tredje. Jag känner samma som du, att svenska kliniker omöjligt kan hålla samma kvalitet som utländska, framför allt pga erfarenheten. (vi går på AVA Riga)

Så de garanterar bara ett embryo transfer på 8 ägg? Hm... vi valde tio ägg nu senast och fick bara ett et, inget till frysen. Nu ligger ett ?reklamationsärende? mot äggbanken via vår klinik.

Vi har valt svenska kliniker. Först vart det Umeå som resulterade i vår dotter. Nu gör vi försök i Uppsala. Först var det för att vi kunde så lite om äd processen och det kändes för ?läskigt? och omständigt att vända sig utomlands. Vi var ganska trötta och utmattade efter allt tidigare försök och missfall, så det kändes lite övermäktigt helt enkelt. Nu vill vi ha en klinik nära så att det är lättare att ta sig fram o tillbaka. Jag har inte haft problem med att ägg inte fäster och därför inte sett det som jag har behövt hela ?arsenalen? som utländska kliniker kan erbjuda. Men det hade gått snabbare att få dottern om vi vänt om utomlands eftersom vi till Umeå stod 3 år i kö. Har gjort ivf och äd sammanlagt 10 insättningar och fått 6 st pluss. 3 pluss på ivf som resulterat i två ma och ett utomkveds. Konstaterat kromosomavvikelse. Så äd istället. Där har jag nu haft två pluss som ?gått tillbaka? efter ett par dagar och sen ett plus som blev ett barn. Dvs plussat på alla tre äd-insättningar. Ska prata med kliniken om medicindoserna för jag tror att jag låg lägre i doser än när jag gjorde i Umeå.

Kriterier för donatorn...eftersom jag är mörkhårig med lite röd ton så får donatorn gärna ha något liknande, gröna ögon (eller bruna), minst min längd gärna några cm längre, kroppsform som stämmer hyfsat bra. Det är väl ungefär det man får ha synpunkter på vid äd i Sverige. Vad jag vet så går de inte på utbildning och intressen osv. Men vänder man sig utomlands så kan man väl oftast välja sånna saker också om jag har förstått det rätt.

Angående val av donatorn var det väldigt viktigt för mig att vi fick veta så mycket som möjligt om donatorn, utseendet, bakgrund, utbildning, info om familj. Hade det väldigt jobbigt att acceptera ÄD till en början men kände mig så mycket tryggare att kunna välja fritt. Fick panik över hur det gick tillväga i Sverige och Danmark. Sedan har jag svårt för hur svenska sjukvården fungerar efter allt jag varit med om och har ingen tillit för den, tyvärr.

Angående varför ÄD inte fungerar kan det ju finnas många orsaker så klart men det är viktigt med duktiga embryologister som verkligen studerar äggens kvalitet och embryonas kvalitet (väggen, cellerna osv.) så att det blir toppkvalitet från början.

Medicinerna och behandlingsplanen är ju en annan viktig del.

Efter att det andra ÄD-försöker misslyckades ville kliniken att jag skulle genomgå en hysteroskopi för att se varför två embryon av god kvalitet inte fäst. Hysteroskopin gjordes i Sverige och där kunde de konstatera sammanväxningar i livmodern, troligtvis efter skrapningen som fick göras efter mitt missfall. Så nu har jag gjort en ny skrapning och ska göra ytterligare en skrapning inför nästa återföring + att de satte in en spiral emellan för att förhindra nya sammanväxningar. Vi skulle ha börjat planera inför nästa återföring i början av juni, så om vi kan starta i nästa månadsskifte är jag ändå rätt nöjd med tidsförhållandena.

Angående beslutet att gå över till ÄD så var det faktiskt Cilla i podden ?Jag vill ha barn? som hjälpte mig vidare. Hon satte ord på min ångest: ?genpanik? och fick mig att förstå att gener inte är så viktigt och att majoriteten, för att inte säga alla som gjort ÄD, väldigt sällan ens tänker på att barnet inte har ens gener när barnet väl är fött. Rekommenderar verkligen den podden till alla, som lixom jag, hade enorm ångest över att behöva acceptera att ÄD troligtvis var det enda alternativet för oss.

Vår väg till ÄD blev "kort". Egentligen började de prata om det redan vid första utredningsbesöket. Inte rakt ut, men de pratade om misstänkt POI och jag googlade, såklart.. Sen hade mina hormoner nåt litet uppsving och hamnade på normala nivåer, både östrogen och FSH. Men vid nästa provtagning var de obefintliga igen och då togs även AMH som knappt var mätbart (>0,21). Detta bekräftades med VUL, inga synliga äggblåsor. Så för oss har IVF aldrig kommit på tal, vi blev rekommenderade ÄD direkt. Det var en sorg jag inte trodde jag skulle kunna ta mig ur överhuvudtaget, tillvaron rasade och jag fann ingen glädje i någonting. Men tid läker ju sår, även när vi inte tror det och när jag tillåtit mig att sörja, (för det gjorde jag verkligen!!) så landade jag i det. Självklart är jag fortfarande stundvis ledsen, men jag låter det inte ta överhanden. Ibland skojar jag om det. Typ att det är tur att inget barn kommer att få ärva det ena och det andra med mig som jag gillar mindre. Ibland för att jag kan se på det relativt lättsamt, ibland för att skydda mig själv. Jag tror att den jobbigaste biten i processen är fram till dess att barnen finns. När det väl finns ett mirakel där tror jag att det inte kommer att spela någon roll i världen att vägen var kantad, då är det liksom ändå våra barn.

Men ja, jag känner mig stressad av väntetider. Det är därför vi vänt oss till privat klinik trots att vi är berättigade landstingsförsök. Även om det inte skulle lyckas nu så känner jag att vi åtminstone försöker medan vi väntar i så fall :)

Vår klinik använder äggbanken med frysta ägg. Då kan man välja om man vill betala för 6, 8, 10 ägg. Alla ägg som Sen blir befruktade och går att frysa får man givetvis behålla.

Läkaren på vår klinik säger att hon så långt det går väljer donatorer som fått egna barn och som är 25-30 år. Tillräckligt gammal för att ha hunnit få barn och förstå vad donationen innebär samt inte för gammal i fertilitetssammanhang.

Ang väntetid när vi gjorde försök för dottern, då var det bara Umeå där man kunde göra privat. Sen januari 2019 så finns det fler kliniker i och med lagändring. Har kortat ner tiden avsevärt. När vi ställde oss i kö så sa de 1-2 år, efter 1,5 år så var det vår tur, men sen sköt de på läkarbesöket I nästan ett halvår och sen efter det på behandlingen 2 månader i taget. Det gjorde att tiden gick. Hade vi vetat från början att det skulle ta så lång tid hade vi nog vänt oss utomlands ändå.

Öppen donation är det vi också vill ha, därför kändes det också bra med sverige.

Vi känner oss stressade. Tog tio år att få dottern och har nu hunnit fylla 43. Väntar just nu på svar från kliniken där vi än så länge bara gjort 1 syskonförsök om reklamation av äggen då det bara blev ett som gick att använda.

Ja, vi kör på Olga i Ryssland och jag har fått lära mig så mycket genom deras webinarer. Vi är mycket nöjda.

Jag har haft en hel del krav ja. När vi gjorde vanlig IVF sattes ett embryo in på dag 2. Nu när jag är mer påläst förstår jag att det det var chanslöst.

Man får välja fritt där från databasen men det slutade inte alls med någon som vi hade valt ut utan en som kliniken hade föreslagit. Svårt att jämföra med barnbilder och när vi fick se vuxenbilder var det något helt annat. Jag är mycket nöjd med valet och är evigt tacksam för att hon donerat sina ägg. 

Till en början ville jag också ha öppen donation för barnets skull men nu känner jag inte längre så.

Har varit på ultraljud nu. Pyret lever fortfarande och allt såg bra ut!

Jag tror att vi alla brottas med tankar och vilja att lägga sig platt och ge upp, men som tur är verkar det ju stämma att hoppet är det sista som överger oss. Jag har tyckt mig upplevt stress genom livet, men beskedet om infertilitet var inte likt något jag varit med om. Jag är nog som Bellis beskriver det, fortfarande i något slags trauma. Jag började tappa mitt hår, har tappat mer än hälften och det slutar inte lossna. Jag har ångest inför varje gång jag duschar och jag gråter nästan dagligen över att det får mig att känna mig så ful. Men jag fortsätter tro på att när vi väl lyckas bli gravida så ska allt annat liksom blekna.

Jag tror att de känningar du har i livmodern kan vara positiva, att det är tecken på att ägget fäster! Jag håller tummarna för det. Jag har inte särskilt mycket till referens, men jag kände av livmodern efter vår insättning och vårt fäste ju, även fast det släppte igen. Väntar med spänning på din testdag! <3