Vi som planerar äggdonation 2020

Efter att det andra ÄD-försöker misslyckades ville kliniken att jag skulle genomgå en hysteroskopi för att se varför två embryon av god kvalitet inte fäst. Hysteroskopin gjordes i Sverige och där kunde de konstatera sammanväxningar i livmodern, troligtvis efter skrapningen som fick göras efter mitt missfall. Så nu har jag gjort en ny skrapning och ska göra ytterligare en skrapning inför nästa återföring + att de satte in en spiral emellan för att förhindra nya sammanväxningar. Vi skulle ha börjat planera inför nästa återföring i början av juni, så om vi kan starta i nästa månadsskifte är jag ändå rätt nöjd med tidsförhållandena.

Angående beslutet att gå över till ÄD så var det faktiskt Cilla i podden ?Jag vill ha barn? som hjälpte mig vidare. Hon satte ord på min ångest: ?genpanik? och fick mig att förstå att gener inte är så viktigt och att majoriteten, för att inte säga alla som gjort ÄD, väldigt sällan ens tänker på att barnet inte har ens gener när barnet väl är fött. Rekommenderar verkligen den podden till alla, som lixom jag, hade enorm ångest över att behöva acceptera att ÄD troligtvis var det enda alternativet för oss.

Vår väg till ÄD blev "kort". Egentligen började de prata om det redan vid första utredningsbesöket. Inte rakt ut, men de pratade om misstänkt POI och jag googlade, såklart.. Sen hade mina hormoner nåt litet uppsving och hamnade på normala nivåer, både östrogen och FSH. Men vid nästa provtagning var de obefintliga igen och då togs även AMH som knappt var mätbart (>0,21). Detta bekräftades med VUL, inga synliga äggblåsor. Så för oss har IVF aldrig kommit på tal, vi blev rekommenderade ÄD direkt. Det var en sorg jag inte trodde jag skulle kunna ta mig ur överhuvudtaget, tillvaron rasade och jag fann ingen glädje i någonting. Men tid läker ju sår, även när vi inte tror det och när jag tillåtit mig att sörja, (för det gjorde jag verkligen!!) så landade jag i det. Självklart är jag fortfarande stundvis ledsen, men jag låter det inte ta överhanden. Ibland skojar jag om det. Typ att det är tur att inget barn kommer att få ärva det ena och det andra med mig som jag gillar mindre. Ibland för att jag kan se på det relativt lättsamt, ibland för att skydda mig själv. Jag tror att den jobbigaste biten i processen är fram till dess att barnen finns. När det väl finns ett mirakel där tror jag att det inte kommer att spela någon roll i världen att vägen var kantad, då är det liksom ändå våra barn.

Men ja, jag känner mig stressad av väntetider. Det är därför vi vänt oss till privat klinik trots att vi är berättigade landstingsförsök. Även om det inte skulle lyckas nu så känner jag att vi åtminstone försöker medan vi väntar i så fall :)

Vår klinik använder äggbanken med frysta ägg. Då kan man välja om man vill betala för 6, 8, 10 ägg. Alla ägg som Sen blir befruktade och går att frysa får man givetvis behålla.

Läkaren på vår klinik säger att hon så långt det går väljer donatorer som fått egna barn och som är 25-30 år. Tillräckligt gammal för att ha hunnit få barn och förstå vad donationen innebär samt inte för gammal i fertilitetssammanhang.

Ang väntetid när vi gjorde försök för dottern, då var det bara Umeå där man kunde göra privat. Sen januari 2019 så finns det fler kliniker i och med lagändring. Har kortat ner tiden avsevärt. När vi ställde oss i kö så sa de 1-2 år, efter 1,5 år så var det vår tur, men sen sköt de på läkarbesöket I nästan ett halvår och sen efter det på behandlingen 2 månader i taget. Det gjorde att tiden gick. Hade vi vetat från början att det skulle ta så lång tid hade vi nog vänt oss utomlands ändå.

Öppen donation är det vi också vill ha, därför kändes det också bra med sverige.

Vi känner oss stressade. Tog tio år att få dottern och har nu hunnit fylla 43. Väntar just nu på svar från kliniken där vi än så länge bara gjort 1 syskonförsök om reklamation av äggen då det bara blev ett som gick att använda.

Ja, vi kör på Olga i Ryssland och jag har fått lära mig så mycket genom deras webinarer. Vi är mycket nöjda.

Jag har haft en hel del krav ja. När vi gjorde vanlig IVF sattes ett embryo in på dag 2. Nu när jag är mer påläst förstår jag att det det var chanslöst.

Man får välja fritt där från databasen men det slutade inte alls med någon som vi hade valt ut utan en som kliniken hade föreslagit. Svårt att jämföra med barnbilder och när vi fick se vuxenbilder var det något helt annat. Jag är mycket nöjd med valet och är evigt tacksam för att hon donerat sina ägg. 

Till en början ville jag också ha öppen donation för barnets skull men nu känner jag inte längre så.

Ni som gjort äd i Sverige i privat regi, hur mycket har det kostat och hur många blastocyster får man för det priset? Någon klinik som ni rekommenderar i Sverige? Tack för svar!

Ni som gjort äd i Sverige i privat regi, hur mycket har det kostat och hur många blastocyster får man för det priset? Någon klinik som ni rekommenderar i Sverige? Tack för svar!

Jag är igång med min andra ÄD-behandling på Livio Umeå. Vi gjorde vår första privata ÄD-behandling där för två år sedan, och då var de ensamma om att få utföra ÄD privat i Sverige. Då var grundpriset 70000kr och nu är det 90000kr. De har aldrig pratat garanti med oss så jag vet inte om de har det eller inte. Jag har inte kommit mig för att fråga då jag gjort ÄD via landstinget innan och där fick man ju vara glad om det blev nåt överhuvudtaget kändes det som, och de odlade aldrig till blastocyst utan satte in 3-dagars. Fick man embryon över efter insättning så odlades dessa vidare men få av de jag känner har fått blastocyster till frysen i mitt landsting. Jag har varit nöjd med Umeå då de till skillnad mot landstinget låter patienten ha lite insyn och påverkan på behandlingen. Jag fick tex utan att övertala diverse stödmediciner (som jag tidigare fått lösa med grekiskt recept) men IL-dropp sa de nej till även om de inte förnekade att det kan ha effekt. Det som skiljer sig från utländska kliniker är dock att de inte serverar siffror, statistik osv utan man får eftersöka dem. De är tex alltid lika chockade när jag vill veta hur många av de plockade äggen som blev befruktade. De levererar nämligen bara info om först antalet plockade ägg och sedan hur många blastocyster det blev. Så när jag ställer följdfrågan om antalet befruktade ägg har de inte det noterat utan jag behöver ringa direkt till embryologen. Upplever dem inte heller lika individcentrerade som utländska kliniker som mer skräddarsyr efter de individuella förutsättningarna, men jämfört med löpandeband-verksamheten på RMC så är det tusen gånger bättre. Kontakten med de privata klinikerna är också mer personlig och jag har verkligen känt mig sedd i Umeå, men tänker att privata kliniker inte skulle få kunder med det bemötande som landstinget kör. Det jag saknar (förutom mer expertis och experimenterande) är mer analys av varför det inte funkar. Jag har gjort 5 insättningar i Umeå och blivit gravid de fyra senaste men får ändå missfall. När jag i vårt avslutningssamtal frågade om det verkligen är rimligt att få upprepade missfall vid ÄD där donatorn donerat runt 20 ägg där samtliga blir befruktade och min diagnos är låg äggreserv så svarade läkaren ärligt nej (men sjukvården hänvisar fortfarande till normalt och otur). Läkaren rekommenderade oss att söka oss vidare utomlands då något är fel och de vet inte vad mer de kan göra. Glad för ärligheten, men önskar ju att man i Sverige vore mer intresserad och satsade resurser på att ta reda på vad som är felet istället för att gömma sig bakom diagnosen oförklarlig barnlöshet. Själv är jag övertygad om att det i mitt fall handlar om hormonerna, att jag inte kan behålla graviditeten för att hormonerna inte är i balans, och jag har säkert massa skit Kvar i livmodern från alla graviditeter. Men jag har inte råd/tid/ork för behandling utomlands även om jag vet att våra chanser att lyckas skulle öka markant efter tex ännu en hysto på Serum i Aten eller genom behandling hos OLGA I S:t Petersburg. Så vi tragglar på i Umeå som innan Corona var det enklaste alternativet för oss.