Vi som planerar äggdonation 2020

Han är lika envis, och vet att han vann mot alla odds. Han brukar ofta be mig berätta hur länge vi väntat, längtat och kämpat efter just honom. Och när jag berättat färdig lägger han alltid till, och jag är den enda bebis som överlevt i din mage för jag ger ju inte upp <3

Jag tycker det inte det är så märkligt. Har fått erfara vården nu i tio års tid och har mött den på olika nivåer. När jag opererades var det toppklass men tills jag kom dit, oj, oj. Den ena dummare än den andre.

En skillnad är det privata. I utlandet kommer man till en privat klinik kommer man till en toppklinik. I Sverige är det ingen skillnad och man har andra direktiv att följa, även de privata klinikerna. De bästa läkarna i Sverige stannar inte kvar (inte konstigt), arbetsmiljön är urusel för många i vården så man förlorar kompetens också. Sveriges politiker vill heller inte se problemen vi har eller att vården i Sverige faktiskt inte alltid är den bästa.  

Med tanke på att vi betalar bland de högsta skatterna kan vi ju tycka att Sverige borde ligga i framkant. Samtidigt känner jag inte till många länder där man får ett antal landstingsbetalda IVF-försök till en viss ålder och man ska ha någorlunda rätt förutsättningar. Det kostar en hel del att bekosta sådant.

Den enda kliniken jag känner till som behandlar patienter individuellt är Olga-kliniken. Sedan finns det topp IVF-kliniker i USA också naturligtvis. 

Den servicen man får på Olga skulle omöjligt ske i Sverige. Det är en helt annan arbetsmentalitet som man absolut inte får lära sig i Sverige. De som arbetar så hårt i Sverige har man fått med sig hemifrån. Det här handlar alltså inte enbart om vården utan allmänt i Sverige. Har man varit mycket utanför Sverige så ser man tyvärr det väldigt lätt.

När vi gjorde försök för 3 år sedan så var vi par nr 2. Vi fick 8 ägg då. Kliniken hade det som minimum. Att donatorn skulle kunna ge minst 8 Vardera till två par, annars gick alla ägg till par nr1. Fick för mig att om det blev fler så fick par 1 fler än par nr 2 men har inga belägg för det.

Ang väntetid så sa de 1-2 år men det tog 3 år för oss. Men jag tror att väntetiderna har sjunkit generellt sett då äggdonation har blivit mycket mer uppmärksammat de senaste åren och fler väljer att donera. Sen att det har blivit privata kliniker i Sverige också har hjälp att få ned köerna i landstingen.

Om man ta blodprov via Werlabs, hur gör man då? Vem tar själva blodprovet?

Vi fick ställa oss i kö innan bedömningsamtalet. Gjorde det efter 1-1,5 i kö har jag för mig. Det är samtalet med psykolog. Men det verkar vara olika på olika kliniker hur det gör. Ni kan ställa er i äd-kö och köra ivf privat. Det är inget som kliniken behöver veta. Men å andra sidan är det inget som får komma fram på bedömningssamtalet. För då kommer de säga att ni inte är redo än.

Vi får inte ställa oss i kö före samtalet. Men det verkar ju vara olika, skumt tycker jag. Vi kommer ju att ha väntat säkert ett år innan vi ens får ställa oss i kön. Hade vi fått stå i den direkt hade vi nästan kunnat vara framme när det blev dags för samtal. Men jag hoppas att inte behöva deras hjälp hur som helst :)

Jag tycker ni ska ställa er i kön för ÄD och köra IVF privat under tiden. De pengarna blir småpotatis jämfört med om ni gör tvärtom och "slösar" sista betalda försöker på ivf och sen får bekosta ÄD själva :)

Hörrni mina test blir inte starkare och CB har inte slagit om till nästa steg på veckoindikatorn. Det är nog kört trots allt. Jag fortsätter såklart med medicinerna samt tar ett Hcg imorgon samt ett att jämföra med senare i veckan, men jag ska ärligt säga att jag inte har något hopp kvar. Den här ruvningen har verkligen varit tusen resor värre än alla tidigare. Och jag ifrågasätter starkt om jag orkar fortsätta med resten av våra blastocyster, vilket känns hemskt! Blir också ledsen av att stöta på nya hinder istället, trots alla ansträngningar för att undvika missfall i v.7. Även om jag haft ett ägg som släppt strax efter infästning tidigare så är den här situationen ny för mig och jag förstår inte varför det inte tar sig bättre. Det är ju inte infästningen och de följande veckorna som jag har problem med så jag var nog inte förberedd på den psykiska terrorn och att mentalt behöva kämpa såhär tidigt. Påfrestningen om ruvningen fram till testdag (och sedan v.7, v.12 och slutligen v.20 som är då jag vågar slappna av) blir för lång och stor om det ska vara så svajigt redan från start. Inser hur bortskämd jag har varit som kunnat räkna med plus och fina Hcg-stegringar till vecka 7.

Funderade på om jag inte behöver ha högre hormondos permanent än den som är min standardordination. Jag har ju just gjort en full plan B i nästan två veckor, pga liten blödning, o då har det inte varit några problem alls. Men nu då, bara ett par dagar efter att jag trappat ner plan B till normalnivå så kommer en liten blödning igen, som ett brev på posten. ja, hursomhelst, får bara hänga i och hoppas att det lugnar sig med en plan B till o lite mer tid...

Funderade på om jag inte behöver ha högre hormondos permanent än den som är min standardordination. Jag har ju just gjort en full plan B i nästan två veckor, pga liten blödning, o då har det inte varit några problem alls. Men nu då, bara ett par dagar efter att jag trappat ner plan B till normalnivå så kommer en liten blödning igen, som ett brev på posten. ja, hursomhelst, får bara hänga i och hoppas att det lugnar sig med en plan B till o lite mer tid...