Livet som singel

Fyra år sen separationen (19 år lång relation). 
Sen en kortare relation och några kk.

Nu är jag helt singel sen september. 
Mitt liv består av mina barn vv, träning och arbete. Mitt arbete är stimulerande och utvecklande. Jag trivs oerhört bra. Med allt. 

Jag har alltid tänkt att jag borde hitta någon att starta en seriös relation med. Leva bonusfamiljelivet. En kvinna att dela tillvaron med. Köpa hus tillsammans, bjuda grannar på grillkvällar, parmiddagar osv. 

Men jag har hamnat i ett läge där jag inte orkar. Jag trivs alldeles för bra själv. Jag sätter barnen i första plats. Jag har tid att träna när jag vill och hur mycket jag vill. Jag kan jobba på vilka tider jag vill (nåja, när jag inte har barnen i alla fall), ingen som jag behöver visa hänsyn till eller har dåligt samvete för om jag väljer min egen väg. 
Jag är dryga 40 och inser att jag kanske väljer att vara singel för att livet som singel är fritt och kravlöst. Jag har absolut träffat väldigt trevliga kvinnor de sista åren men just tvåsamheten. Helst plötsligt behöva ta hänsyn till en till människa. Ev. ha dåligt samvete för att jag hellre vill träna en kväll eller ha egentid utan henne. 
Jag skriver inte för att är bitter, tvärtom, jag ser bra ut och är nog en trevlig prick i sociala sammanhang. Livet är bara så lätt och skönt själv. 

Jag är säker på att det finns fler singelpappor och mammor därute som känner likadant. Skriv gärna hur ni upplever livet som singel.