Varför är det viktigare att vara mormor än farmor?
Varför är de barnbarn som ens dotter får viktigare än de barn sonen får?
Jag har barn med två olika män. I min första relation förstod jag aldrig hur polariseringen mormor/farmor kunde finnas annat än pga att mamman favoriserade sin egen mamma. Hade, och har ännu, en fantastisk kontakt med äldsta barnets farmor och farfar.
I min nuvarande relation blev svärföräldrarna mormor och morfar ett halvår innan de blev farmor och farfar, sedan har det kommit syskon på båda håll också. Vi bor i samma småstad medan deras dotter bor i stockholm, många timmars resa härifrån. De visar 0 intresse för våra barn och träffar oss/pratar i telefon enbart om vi hör av oss och ber om det. De umgås mycket med dottern och reser oftare till stockholm för att träffa barnbarnen där än vad de öht pratar med oss. Min man har tröttnat på att försöka engagera dem, han blir bara ledsen av deras uppenbara ointresse. Jag blir också ledsen av att se svägerskans insta poster om allt de hittar på med de fantastiska morföräldrarna.
Nu i jul har svärföräldrarna ledigt alla klämdagar. De valde då att åka till stugan för att dottern skulle stanna i stockholm denna julen. De skulle komma hem i torsdags. Vi har inte hört ett ljud från dem. De svarar alltså inte ens på meddelanden vi skickar. På barnens julklappar stod "från mormor och morfar" vilket i sig är irriterande, men även makabert då morfar är död.
Mina barn träffar äldsta barnets farföräldrar oftare än sina egna, och det känns så tragiskt.